Jag hittade precis tillbaka till den här bloggen. Bloggen som bara dyker upp när jag klickar in mig på instrumentpanelen och som jag aldrig gör något med. Tanken med bloggen var att jag skulle kunna skriva vackert när jag var på ett sådant humör. Bara för att jag kan tycka att jag är bra på det. Och att det kan vara skönt att skriva av sig på något ställe där någon eventuellt skulle kunna hitta det, men det troligaste är att bara jag ser. Att bara jag kan bedöma. Läste lite av de få inläggen jag faktiskt har skrivit ner. Jag förklarar mina känslor, målar upp dem med ord. Precis som jag ville. Men väldigt sällan.
Även om jag själv kan tycka att jag är hyfsat duktig på att måla med ord (vid rätt humör) så vågar jag aldrig riktigt skriva ner dem. Jante-lagen sätter in så fort jag sätter mig vid datorn eller tar papper och penna i hand. Det har hänt ett par gånger att jag har skrivit något på papper, för att två dagar senare rårata det. Inte tvunget för att det är dåligt, men för att ljuset kan ha ändrats. Är inte detta bra typiskt?
Jag har många känslor som snurrar runt nu. Det är mycket att göra i skolan och jag kommer på både det ena och det andra sättet att smita från att plugga. Läsa bloggar. Kolla Facebook. Chatta. Kolla Facebook igen. Fixa med bilder. Det finns så mycket annat att göra. Många gånger känns det som att jag har bestämt mig för att vara ineffektiv, och därför inte får något gjort. Men det är ju dumt. Samtidigt så är det inte så lätt att ändra på.
Sen är det dessutom helt plötsligt en massa ställen där det finns meddelanden och mail att läsa. Allt blir mer spännande, och jag håller tummarna varje gång jag klickar mig fram till sidan. Som en 5-åring som kliver in i godisbutiken ler jag stort när den där lilla markeringen visar att något har hänt. Den lilla 1:an som gör mig så glad.
Men vad ska jag göra med den här bloggen då? Bloggen jag aldrig skriver på, som bara ligger och guppar runt i cyberrymden? Jag var på väg att radera den, men jag tror jag ångrar mig. Det finns tillfällen då det kan vara skönt att skriva av sig, utan några krav. Och med tron om att det inte är några läsare. Dessutom är det kul att kolla tillbaka på. Att se att jag ibland faktiskt försöker trolla med orden och inte bara spottar upp dem. Ser olika sidor av mig själv.
