Två värmeljus.

Jag står längst ut på bryggan med kameran för ögat. Plötsligt hörs det ett välbekant splatt från vattnet, ett av typen då en fisk hoppar. Jag ser efter och ser en liten abborre som simmar runt. Jag följer den roat med blicken. Den hoppar igen och min lillebror kommer för att se vad det är jag fascineras av. Det tar inte lång tid innan han ser två-tre till som även de leker runt bryggan.

Det var otroligt skönt att komma ut till landet. Redan då vi klev ur bilen för att ta oss till båten hade jag varvat ner. På kvällen, efter middagen, brygger jag mig en stor kopp te och plockar fram dagboken. Ute på verandan står det två solstolar med en liten träbänk som bord emellan. Jag lägger en filt över den ena stolen, drar på mig en fleecetröja och ställer på bordet förutom tekoppen även två värmeljus. Jag kryper ihop med dagboken och pennan i högsta högg. Studerar en långben som vandrar på trappräcket och lyssnar på en mygga som surrar runt. Vinden susar i träden, på avstånd kan man höra grannarnas barn leka och innifrån hör man föräldrarna som sitter kvar vid matbordet. Det är en fantastisk kväll. Och jag var i stort behov av det.

Tankeverkstad.

Jag är en sån, precis som majoriteten av alla andra tjejer, som tenderar att överanalysera. Jag inser själv att jag inte blir mycket klokare på det, men likväl låter jag tankarna gå. På sistone har jag dock försökt hindra detta. När jag ser att mina små analysceller börjar sträcka på sig så försöker jag lägga en filt över dem omedelbart. Det är på ett sätt väldigt bekvämt, men nu börjar de bli ordentlig oreda. I hela tankeverkstaden är det fyllt av mörka filtar och under dem ligger analyscellerna och vill ut. När jag berättade för min Mor att det var ungefär lika mycker oreda i mitt huvud som i mitt rum så grimaserade hon och sa att det kanske är bäst att jag analyserar lite ändå. Jag funderar på det. Det kanske kan hjälpa mig att koncentrera mig på andra saker, eller inte. Men jag tror det.

För övrigt så är jag vansinnigt nyfiken på vem Göteborgaren (troligen fäktare) som så troget läser bloggen är. Å andra sidan kanske det är en del av Internet att jag inte ska ha stenkoll på alla...

Ännu en rutin återvänder.

Det är nya skor jag snörar på fötterna. Snörena är lite korta, men själva skon sitter bra. Jag reser mig från bänken, provar att sätta mig på huk. Den lilla klacken gör att jag fortfarande kan ha ryggen rak och inte behöver luta mig framåt. Jag börjar ganska lätt. Hukar så jag kan se mig i spegeln, och lägger händerna runt stången. En blick framåt, sen reser jag mig upp. Benen sträcks, stången stöter emot precis vid bäckenet, åker ut lite. Upp med armarna så att de tillsammans med överkroppen bildar ett Y, samtidigt som benen sjunker ner för att minimera kraftansträngningen. Med armarna sträckta och stången över mig ställer jag mig rätt upp igen. Jag tar ner och börjar om. Jag ler för mig själv, det är skönt att vara tillbaka.

Målmedvetenhet.

Jag gillar inte att känna mig ineffektiv. Jag vet att jag har massor av saker att göra, men kan inte bestämma mig för var jag ska börja, eller hur. Jag vill att allt ska klaffa, att det ska gå igenom och så vidare, men vet att jag måste göra jobbet själv. Men hur går man till väga? Hur skaffar man den där sista drivkraften och förmågan att samla ihop allt och arbeta effektivt? Målmedvetenheten i handling och inte bara tanke?

Jag går för övrigt runt och känner att jag har förändrats till det postiva, mår bra helt enkelt. Min barndomskompis och arbetskollega poängterade att jag såg ut att må bra innan jag berättat något och efter middagen hörde jag chefen säga till de andra att "Charlotte såg ut att ha haft en bra sommar". Har inte tänkt på att andra faktiskt kan märka det, men det känns ju klart positivt.

Från källare till klubb.

Det känns tugnt att trampa, kroppen är inte van. Mobilen spelar Alphabeat, jag känner hur blodet pumpar och svetten rinner. Gissar att pulsen är lite högre än vad den borde vara men kör på ändå, man får bättre samvete efter då.

I duschen studerar jag mina röda naglar, tänker på den lila klänningen och klackarna som ska användas senare under kvällen. Jag ler för mig själv. Det här blir bra.

Morgontankar.

Klockradion går igång. Jag liger slött kvar och lyssnar lite på den välbekanta jingeln innan jag vänder på mig och trycker på snooze. Utanför fönstret kan jag höra hur vattendropparna smattrar mot balkongräcket. Jag ligger kvar, vill inte gå upp. Klockradion startar igen och än en gång trycker jag på snooze. Så håller jag på ett tag, innan jag stänger av den. Regnet smattrar fortfarande och jag vill verkligen inte lämna den varma, trygga sängen. Det är en sån morgon man inte vill gå upp. Inte för att man inte mår bra eller är nedstämd utan bara för att det är skönt. Och för att man nan känna hur kylan från regnet kommer sluta sig runt en så fort man sätter ner foten i golvet. Så jag ligger kvar en stund till, jag ska bara vila lite. . .

Norr Mälarstrand, fredag morgon.

Reflexionerna från solen glittrar i vattnet. Långt ute passerar en ribbåt. En man tar en liten simtur i motströms för att börja dagen. Jag och Johanna sitter och njuter av vår franskinspirerande frukost. Det krävs inte mycket för att man ska må bra alltid. Jag och Johanna har någon otrolig förmåga att alltid vilja skapa den lilla idylliska miljön (och lyckas ofta rätt bra): God mat (hellre kvalité än kvantitet), mysig plats, rätt tid på dygnet och gott humör. Det misslyckas helt enkelt inte. Och vädret har hittills alltid varit med oss. Det är fantastistk och jag bara njuter.

Vänder på klacken.

Fingarna flyger över tangentbordet och snabbmeddelandena som skickas mellan mig och Sara är många. Jag är väldigt medveten om att det vi diskuterar är extremt, extremt onödigt och dumt och på grund av det kan jag inte sluta flina. Det är nästan så att jag vill totaländra all min planering av väska, väskinnehåll, kläder, skor och sminkning i sista sekund. Bara för att utmana mig själv, se vart det hamnar.

Det vore väl något? Att jag, helt plötsligt, skulle välja att lämna allt till de sista stressade ögonblicken. Jag undrar vad utfallet kan bli. Att jag tar något väldigt, väldigt tråkigt och enkelt eller att jag vågar lägga till lite extra, experimentera. Jag tror faktiskt på det första alternativet. Tyvärr. Men det kanske är värt att chansa?

Göm ansiktet och visa musklerna.

Jag tittar ytterst sällan på TV. Nu under friidrotts-VM är det dock flera saker jag vill se, men det kommer jag självklart inte på förrän i efterhand. Tack vare detta har jag (åter)upptäckt det fina med webb-TV. Som resultat var jag inne på tv4play, i jakt på ett av sprintkvalen. Medan klippet visas ser jag i marginalen "Logga in via Facebook för att kommentera".

Vänta nu, logga in via Facebook? Ska jag ge dem länk till min Facebooksida? Nästa klipp jag ser är det någon som har kommenterat. Man kan se en pytteliten version av profilbilden och förnamnet. Jaha, det var kanske inte farligare än så. Men då jag flyttar muspekaren över bilden kan jag plötsligt se hela namnet. Jag nämner det för Mamma och hon säger att det är ganska vanligt. Men vad hände med integriteten? Tänk om jag vill kommentera på TV4s klipp men bara kalla mig "Challe" eller "Charlotte"? Man kan visserligen på Facebook styra hur mycket man visar men det hindrar mig inte från att inte vilja lämna ut hela mitt namn. Jag vill kunna styra hur mycket jag visar från sida till sida, inte bara via Facebook.

- - -

Koeningsegg Groups säger att affären med GM om Saab Automobiles är i princip spikad. Journalister och Näringslivsdepartementet verkar inte riktigt hålla med utan väcker den ena frågan efter den andra. Det som alla grubblar mest över är den ekonomiska biten. I DI hade de en väldigt välskriven kommentar om det hela, som tyvärr inte går att länka till från deras hemsida om man inta har pernumerantuppgifter. Men att Koeningsegg Group skulle gå in med 6,5% och sedan lita på att resterande miljarder ska gå att låna in från diverse håll "på några månader" kan även jag som oinsatt förstå är väldigt luddigt. Det ska bli intressant att se vad det slutar någonstans.

Att bolla ideer

Jag jobbar med mitt Personal Statement. Jag tycker att det är svårt, men samtidigt lite kul när jag får pli på språket, på samma sätt som att skriva Personligt Brev. Å andra sidan så är detta snäppet svårare, av två anledningar:

1. Det är på engelska. Visserligen kan jag språket bra, men det är inte mitt modersmål.
2. Det är inte till svenskar. Det betyder att man måste lära sig att marknadsföra sig på andras villkor.

Det sista är nog det absolut svåraste. Mitt Personliga Brev börjar jag få rätt bra koll på med struktur, vad jag ska ta upp och hur jag ska säga det. Däremot Personal Statement. Helt plötsligt är det andra egenskaper av mig som ska lyftas fram och förklaras. För en arbetsgivare i Stockholm kan det räcka med att säga vilka skolor jag har gått på så drar de resten av slutsatserna; nu ska jag istället på ett proffisionellt och positivt sätt måla upp den allmäna bilden av dem. Som tur är har jag min Pappa. Han har jobbat mycket utomlands, lyckats anpassa sitt språk och ordval att inte styras av Jantelagen och är dessutom duktig på att leta upp vad som är bra att ta med. Jag skrev ett utkast som jag var allt annat än nöjd med och satte mig och gick igenom det med honom efteråt. Vad har jag med, vad har jag glömt? Vad kan vara relevant och hur ska jag gå tillväga för att få det kort och konsist? Igår skrev jag om det. Det blev mycket bättre, språkbehandlingen höjdes ett snäpp och en röd tråd trädde fram. Eftesom jag tenderar att träna på kvällarna hann vi inte prata igenom det, men när jag kom hem låg det genomarbetat på min matbordsplats. Små anteckningar i texten och på baksidan feed back: vad var riktigt bra, vad jag ska bearbeta lite och vad jag har glömt. Det är underbart.

Det här med att bolla ideer är ganska underskattat. Flera gånger under gymnasietiden har jag bytt texter med kompisar, bett dem läsa igenom dem och kommentera. Det kan vara både från klassen, men även utomstående. Jocke och jag har blivit väldigt bra på det där med att bolla ideer. Allt från bloggdetaljer till samhällsdiskussioner och personliga brev. Nya infallsvinklar ger bredare perspektiv och kan hitta små detaljer du själv missar av att helt enkelt ha läst igenom det för många gånger. Om en nybliven gymnasieelev skulle fråga mig om tips till vad som är bra att tänka på skulle jag nog vilja betona det: våga byta texter med andra. Våga ge varandra feed back. Idag är det inte begränsat hur många som kan få de högsta betygen.

Vad man inte vill missa.

C: Läggdags strax, gonatt!
J: Va? Ska du inte se Bolt springa?
Fast det kan man iofs göra utan att vara inne på msn...

Det var dagens händelse, även om jag helt hade glömt det. Familjen samlades framför TV:n (något som bara det är högst ovanligt) och tittade på de vansinnigt musklade killarna som lätt otåligt väntade på att få starta. Även genom en kamera syntes det hur koncentrerade de var. Skakade av armar och ben, satt och fokuserade blicken mot mållinjen och gick lite av och an. När sjukampstjejerna avslutat sitt gemensamma ärevarv ökar spänningen ytterligare ett steg. Kameran filmar ur ett grodperspektiv och i alla världens soffor får man beskåda de långa smidiga benen placera fötterna på startblocken. Bakom löparen i bild ser man den övre kanten av Berlins Olympiastadio med strålkastarna och den nattmörka himlen i bakgrunden. Man kan, trots ca 110 mils avstånd, nästan ta på spänningen. Energin bokstavligen strömmar ut från skärmen.

Startskottet går. SVT:s kommentatorer pratar på för glatta livet på de sätt bara sportkommentatorer kan. Usain Bolt utklassar som förväntat, men det är något mer. Tyson Gay som kom tvåa, gör sitt livs bästa lopp på 9,71s (2 hundradelar långsammare än det tidigare världsrekordet) men han struntar i det. För mig ser det ut som att han är lite tjurig, men de flesta andra säger att han bara garvar åt vad som precis har skett. Bolt var 13 hundradelar snabbare. Han slaktar inte bara sina konkurrenter utan även det årsgamla världsrekordet. Det var historia som skrevs.

En älskad vän.

Vi går från det ena till det andra, med eller utan logisk kopplig. Praktiska detaljer och tips, rena känslofrågor och upplevelser. Ibland känns det svårt att hitta orden för känslan, men då har den andra dem redo åt en. Vi tänker lika, resonerar lika och beter oss lika. Jag har saknat dig något förfärligt. Det kommer rakt från hjärtat, det finns ingen som du!

Känslostormar.

Jag scannade precis igenom bilderna från tågluffen, de jag har förminskat. Över mig kom en våg av längtan att åter åka ut och resa. Att rå sig själv, upptäcka nya sidor av både sig själv och världen, träffa nya människor och vidga sina vyer. Det är något speciellt med att resa. När jag ser tillbaka på resan i efterhand har jag flera ställen jag gärna vill återvända till. Wien. Zagreb. Hamburg. Sen skulle jag gärna besöka Ljubljana. Men så länge håller jag tummarna för att Pappa och jag kommer iväg till USA.

Och det blir väldigt mkt om vad jag känner och personliga tankar. Å andra sidan har jag fortfarande inte fler unika besökare än vad som går att räkna på handens ena fingrar, så jag fortsätter ett tag till.

Stå på egna ben.

Klockan är strax efter åtta när vi ses. Jag kommer joggandes, jag faller in i hans tempo. Vi tar den vanliga rundan, håller ett jämt tempo. Utbyter lite vad som har hänt sen sist vi hördes. Mina ben har tidigare kännts fullkomligt mörbultade av träningsvärk, men löpturen hjälper till att lösa upp det. Kroppen känns på något sätt renad när jag kommer in, ingen mjölksyra och fräsch morgonluft i lungorna.

Rotar fram ett par snygga, mörka jeans och drar på mig en skjorta. Ser till att det nödvändiga ligger i handväskan och ger mig av. Först fika för att skvallra med en vän, kort därefter jobbintervju. Intervjun var med min gamla barnflicka, som bor granne med oss. Hon har knappt sett mig sedan hon passade min bror och mig, för ca 13 år sen. Hon uttrycker en beundran för min målmedvetenhet, mina tidigare erfarenheter och min mognad. Trots att medelåldern på de som jobbar är runt 25-26 år (och bra akademiska utbildningar) säger hon att ett jobberbjudande inte är främmande.

Tillbaka till lägenheten. Redigera de sista bilderna från tågluffen och börja skriva tackkort. Ännu mer än igår känner jag att jag själv kan forma min framtid så som jag vill ha den och att en utbildning i åtminstone England faktiskt är något jag till stor del kan betala med egna tillgångar. Kvällen ska tillbringas på biblioteket med Pappa för att undersöka vilka stipendier man kan söka. Livet visar allar sina möjligheter och lågkonjunkturen känns avlägsen.

Formar framtiden

Det regnar utanför fönstret. Brorsan kommer in och frågar om jag inte ska göra något på hela dagen. Jag tittar surt tillbaka och menar att jag visst gör saker. På skärmen framför mig fladdrar mailen med jobbansökningar, skolors hemsidor och UCAS förbi. Varvat med Facebook och chattfönster, inte helt överraskande. Till min förvåning får jag faktiskt en del gjort. Flera mail angående jobb blir skickade, jag hittar vilka dagar skolorna kan besökas och på UCAS hittade jag matnyttiga tips till hur man skriver Personal Statement. Mitt nya block fylls allteftersom med anteckningar och jag känner plötsligt en möjlighet att faktiskt skapa min egen framtid. Att klara av det jag håller på med, även om det nu känns vimsigt och snårigt. Det går att tränga igenom och komma ut på andra sidan.

Jag ser framför mig hur höstens schema ser ut. Vardagen präglas av studierna vid universitetet varvat med extrajobb på kontor. Fäktningen håller mig aktiv och utgör inget hinder. Jag fortsätter mina ansökningar och åker till såväl Storbrittanien som USA för skolbesök. Till Storbrittanien själv, till USA med Pappa. Man träffar nya människor, lär känna ännu mer om sig själv och är glad. I handväskan ligger ständigt kalendern (min älskade kalender!), block och penna. Förutom de vanliga nödvändigheterna som plånbok, mobil och nycklar. Jag känner att jag mognar och gillar utvecklingen.

Om det verkligen kommer bli så kan jag inte säga. Fast det är en väldigt bra målbild.

Välkommen hem

Jag kliver in i fäktsalen. Låset är lite segt, men jag får upp det. Jag försöker gå runt lite för att undvika att benen blir alltför tunga av joggingturen hit. Låser upp skåpet med mina grejer. Öppnar. Jag blir stående några ögonblick, tittandes in i det välbekanta skåpet. Längst fram står nämligen tre inte lika välbekanta föremål. Någon har lagt in nya klingor till mig, vilken trevlig välkomstpresent!

Att återvända

Vi åker förbi skylten med "Välkommen till Stockholm Stad". Föräldrarna diskuterar trafikmässigt smartaste vägen till vår dörr. Jag sitter i baksätet och ser hur Rålambshovsparken, Rådhuset och Nybrokajen passerar. Det är väldigt mycket folk ute, svenskar som njuter av vädret. Jag kan inte göra annat än att le. Åh, vad jag har saknat det här! Vi rullar upp på Sibyllegatan, förbi Östermalmstorg. Några svängar senare står vi utanför dörren. Vår dörr. Det är fem veckor sen jag såg den. Fem veckor sen jag var i Stockholm. Till och med lite mer.

Familjen kliver ur bilen. Alla sträcker på sig efter flera timmars stillasittande. Det går snabbt att packa ur. Jag kommer in på rummet. Från de gula tapeterna och heltäckningsmatta hos Farfar till vita väggar och parkettgolv. Från badrum helt i rosa till helt vitkaklat. Jag är hemma igen. Det är mitt rum. Se så många grejer jag har! Så mycket kläder, så många valmöjligheter! Tittar mig i helbildsspegeln. Jasså, var det så man såg ut. Hade fått en del färg ändå, bra mycket mer än tidigare år.

38 dagar är en ganska lång tid, framförallt om det är på resande fot. Men oj vad man kan hinna uppleva mycket! Och vad man kan lära om sig själv.

Börjar kolla igenom bilderna från tågluffen. När jag kommer till Wien börjar jag le. När Budapest dyker upp på skärmen ler jag ännu mer. I kameran bläddrade jag precis förbi Zagreb och Lund. Jag tror att jag vet vilka ställen som får prioriteras när bilder ska visas. Och jag vet vilka städer jag gärna återbesöker.

Videdal

Vi sitter i solen, Farfar och jag, utanför hans hus i Videdal. Det är lugnt och stilla, då och då passerar en cyklist eller möjligen en bil. Han löser dagens korsord, jag har för ovanlighetens skull tagit mig tid att läsa. Det tysta huset, av Orhan Pamuk. Boken är trevligt skriven, ganska lättläst. Efter ett kapitel tassar jag in och öppnar en Ramlösa, det är verkligen otroligt varmt. Tur att jag snart ska äta glass.

Jag har packat ner det mesta i min backpacker-väska. Jag imponeras av mig själv eftersom det förutom den ursprungliga packningen är lite från Stockholm och några nya tillskott från Malmö. Jag tycker bättre om att shoppa i Malmö, är det inte lustigt? Ska dock bli skönt att komma hem snart. Hitta en rutin. Veta vart man har saker. Snart så lämnar vi lugnet i Videdal.

Affärsmöte

Jag och Pappa sitter på Espresso House i Malmö, det i Hansa Companiet. Vi har varsin kaffe, är nytränade och mellan oss ligger ett antal papper. Det är en karta över USA med siffror här och var och tre rankinglistor över universitet, med olika kriterier. Slutligen är det en lista över några olika amerikanska universitet och ungefärliga kostnader per år. Det är dyrt, men kan kanske vara värt det. Vi diskuterar hur man ska göra urvalet, vilka jag kan kontakta och hur jag ska lägga upp planeringen. Det kräver en del jobb, men jag känner att det ger något i alla fall.

Framförallt när man sätter igång att skriva till folk så dyker det upp någon slags nästan affärsmässig effektivitetskänsla. Det är fantastiskt hur många man kan fråga. Svenska kompisar som bott hela livet i USA. Svenskar som har flyttat till USA för att plugga. Amerikaner på plats. Eller fäktare i Schweiz. Jag undrar hur den fäktare jag skrev till kommer reagera när han loggar in och läser min fråga: Hur mycket tyska behöver man kunna för att klara språktestet till ETH? Helt out of the blue. Men så får man göra ibland, man måste våga. Och det är helt underbart!

Personligt Brev

Personligt brev skrivet och skickat till första stället. Jag tycker det är svårt att skriva personliga brev. Det känns svårt att skriva upp sig på ett snyggt och enkelt sätt. Att få det att se ut som att man har gjort så mycket som det känns att man har. På en sida. Jag tycker jag är väldigt aktiv och gör mycket. Men hur ska de stråla igenom mitt personliga brev? Hej jag tränar nästan varje veckodag, partar eller tävlar på helgerna (oftare det senare) och sitter uppe halva nätterna för att redigera bilder? Nej, det låter ju inte så bra. Proffisionellt språk, ta upp rätt saker och självklart låta föräldrarna läsa igenom det. Varför inte använda de resurser man har? Lätt är det inte, men man kan i alla fall känna sig duktig när man väl har skickat iväg det. Även om det är sent (de borde väl ta bort annonsen när tjänsten är tillsatt?).