Rastvakt

Lekande barn på en ännu vintergrusig skolgård, en värmande sol och smältande snö. Fåglarna kvittrar sin sedvanliga vårdrill och svenska vuxna står lutade mot väggen med slutna ögon och ansiktena vända mot solen. Det hörs inte längre klagomål på att det är för kallt och personligen störs jag inte ens av det lätta duggregnet som kommer och går. Jag njuter av varje sekund av vårkänsla som passerar, och en stundande skidsemester känns väldigt avlägsen. Imorgon ska jag cykla till jobbet.

Medvetandet på semester

För ett år sen, när jag skulle träffa en kompis vid en bestämd tid, insåg jag att jag skulle bli ordentligt sen. Vi skulle ses inne i stan, och jag var fortfarande på Lidingö. För att låta honom slippa stå och undra var jag håller hus slår jag en pling och säger att jag blir sen.

-Jaha, hur mycket då?

-Tja, jag är i Lidingö Centrum nu så 20-30 min kanske?

-VA?! Vänta, vad hände med Charlotte?

-Jag tror hon är på jullov...

Konversationen säger ganska mycket, åtminstone för mig. Men han blev inte sur, när jag tillslut mötte upp honom stod han istället och flinade och berömde mig. Det var en tillfällighet då. Det blev lite en grej av att snacka om mig, min planeringsmani och min kalender. Nu är det tillbaka.

Fredag kväll, klockan är ungefär halv tolv. Jag ska åka hemifrån tjugo över åtta nästa morgon för att åka på tävling. Jag sitter på sängen och tittar på rummet, det ser ut som ett bombnedslag av allvarligare slag. Jag tänker tillbaka på min ca fyra timmar långa fika och mitt timmeslånga skype:ande. Jag lyfter upp händerna och studerar mitt persiko-orangea nagellack. Jag gräms lite över att väskan ännu står opackad och att jag inta har någon matsäck inför morgondagen. Slutligen ställer jag klockan lite tidigare än om allt skulle varit förberett och lägger mig för att sova. Min sista tanke är något i stil med "Vad hände med Charlotte?"

Nu som då bejublar mina vänner förändringen.

Språkbakis

Det är väldigt mycket som hinner flyga förbi i mina tankegångar just nu. En hel del rör prioriteringar, framtiden, nya vanor och inspiration, men flest tankar gäller nog ändå språk. Till och från har jag känt ett mindre språkkaos i huvudet som mestadels inkluderat svenska och engelska men ibland även franska. Nu efter en helg då jag har hängt en hel del med utbytesstudenter har saken inte förbättrats direkt. Jag pratar med dem på engelska, men slänger in både svenska och franska med jämna mellanrum. Eftersom hälften av dem pratar franska av olika anledningar så hoppar man över till det tillfälligt och sen byter man raskt till svenska för att det är några som vill lära sig.

Ju mer engelska jag pratar desto säkrare känner jag mig med den, och bra är väl det. Att redan nu bli helt slut av att använda andra språk än sitt modersmål känns som en bra uppvärmning inför Englandsflytten. Jag börjar dessutom bli nyfiken på tyska, något som grundar sig i en frustration över att inte kunna säga något vettigt men ändå förstå brottstycken. Jag. Vill. Kunna. Uttrycka. Mig.

Jag är glad att man kan byta språk på T9. Jag är glad att jag är bekväm i flera språk än mitt modersmål. Men jag vill kunna mer!

Vickning

Klockan är tjugo i sex och vi sitter på pendeltåget. De andra (två ryskor, en fransos, en italienare och en schweizare) påpekar förundrat hur ljust det är ute och börjar diskutera hur det kommer vara i sommar. Alla gillar det, jag sitter bara och ler. Dels åt deras fascination, dels åt att det faktiskt är ljust ute.

Framme i Flemmingsberg samlas vi i italienarens rum allihopa. Eller, alla utom fransosen som har somnat. Vår värd för tillfället står och pular i köket och det enda som man möjligen får hjälpa till med är att tärna korven. Det här är inte mat som man kan göra hursomhelst. Alla kommer med sitt lilla bidrag. Någon har korv, någon annan har pasta och de andra hämtar stolar, tallrikar och gafflar. Efter en stund dyker även fransosen upp, mycket sömndrucken, och han möts av hjärtliga skratt.

Klockan är någonstans mellan kvar över sju och halv åtta när vi väl börjar äta. Jag har lärt dem att det vi äter kallas vickning, eller fyllekäk, och de försöker hela tiden uttala det första med blandade resultat. Schweizaren ser barnsligt lycklig ut när maten läggs upp på tallriken. Alla äter under tystnad. Solen skiner in och vi möter en vårdag.

Det här känns som någon form av vårpremiär. Ljuset på morgonen, den värmande solen, den smältande snön. Jag vill inte annat än vara ute och njuta av det.

Arbetssökande

Jag är tillbaka på VRG och jobbar. Mitt jobb är att ta emot de nior som kommer för att göra färdighetsprov och är ganska soft, framförallt om man jämför med att komma in som vikarie i en högstadieklass. På köpet får jag träffa många kompisar igen och hänga lite med lärarna (som jag trivs bra med). Men. Den senaste tiden har jag allt oftare fått känslan att något saknas. Jag tror det blev som mest tydligt när jag än en gång plockade fram matte diskretboken, i avsaknad på stimulans. Tyler blev lite oroad när han hörde mig säga att jag gjorde det "i brist på bättre, det är ju rätt kul". Han muttrade något om jobb och jag undrar om han inte tyckte att jag borde skaffa mig nytt.

Det är precis vad jag har gett mig in på nu. Skaffa nytt jobb. Jag ska surfa runt lite och se vad jag kan hitta, har redan nu ramlat över mig som känns väldigt lockande och där jag stämmer in på profilen. Jag ska fortsätta jakten. Insåg att pengarna kan behövas för England dessutom, ganska rejält. Det är mycket man lär sig på vägen. En sak jag definitivt har lärt mig är hur kul det är att driva saker framåt och jobba mot något. Nu har jag haft lite av ett "lovjobb", och är trött på det. Nu söker jag rutiner och vanor, en välbekant arbetsmiljö (dvs en som inte byts ut dagligen) och nya uppgifter. Off we go!

Vårkänslor av vårljuset

D-vitamin

När jag passerade 7eleven härom dagen hade ca 7 pers ställt upp sig på rad längs väggen. Alla stod med ansiktet lutat lätt uppåt och blundade. Vårsolen börjar kika fram i Stockholm, snön smälter sakta bort (och det är djävulskt halt på sina ställen) och ljuset är inte lika kallt i tonen längre. Jag tänkte cykla idag, men mina däck var tomma på luft, såklart. Men solen skiner och jag är glad ändå.

Alla rätt

En sån intensiv helg, med så mycket som har hänt. Jag vet knappt själv var jag ska börja när jag ska komma på vad som har hänt. När jag, Emma och Vendela satt på ett hotellrum i Kungsbacka droppar Vendela kommentaren att "Bernadotte är ju årets bästa helg!" Och just nu är det nog min bästa sammanfattning. Årets bästa helg. Underbara, underbara Challenge Bernadotte. Jag kände mig hemma.

Förälskad i livet

När jag gick och la mig i söndags var min sista tanke: "Det här kommer bli en underbar vecka med mycket nytt, roliga saker och många sådana. Det här kommer vara en bra vecka." Jag somnade med ett leende på läpparna. Allt eftersom veckan har gått har detta uppfyllts. När jag vid lunchtid idag slängde en blick i spegeln såg jag hur ögonen glittrade och leendet smög sig tillbaka. När jag lämnar dörren låter jag leendet hänga kvar, vill sprida min glädje till alla runt omkring mig. Jag skickar spontana komplimanger till vänner och njuter. Just det, jag njuter. Och en sak är säkert, är man själv glad och positiv så får man faktiskt fler kontakter. Man ser trevligare ut vilket gör att fler vågar prata. Dessutom får man själv fler komplimanger, direkta som indirekta.

Dagens låtrad: Jag är förälskad i livet, é så dum att jag tror på vad jag gör.

Jag känner mig träffad.

Välmående

Jag kliver ur duschen med nyrakade ben och tar mig tiden att smörja in dem. Ur garderoben plockar jag fram en lila klänning och matchar den till svarta strumpbyxor och en svart väst. För att fullborda outfit:en tar jag på mig två ganska maffiga silversmycken, ett halsband från SNÖ of Sweden och ett armband från Links som mamma har köpt till mig i London. Jag kollar mig i spegeln, jag ser ut som att jag skulle kunna gå och klubba, men det skulle lika gärna bara kunna ha det som min stil. Jag njuter av att känna mig lite extra piffig, och samtidigt vara osminkad.

Mamma var ute på stan och åt middag, så jag tar mig själv an köksbestyren. Jag lägger ner tid på det och gör en ordentlig potatis- och löksoppa med tillhörande ostmacka. När jag slår mig ner vid bordet har jag printat ut ett email som har gjort mig väldigt glad, samt tagit med mig Cosmopolitan som jag bläddrar förstrött i. Jag har uppgifter som väntar på mig, men jag njuter en stund av lugnet och tystnaden, den goda maten och den lättsamma tidningen. För mig själv tänker jag att det inte är så dumt; lyxa till det i sin ensamhet med att piffa upp kläderna bekvämt och laga riktigt middag. Jag mår bra.