Jag är fine med att de ställde in flyg i helgen, då det faktiskt kom snö. Men nu är det två dagar sen det vita pudret singlade ner, och DE STÄLLER FORTFARANDE IN?!? Snälla låt mig flight vara bara.

Terminens sista dag

Jag snoozade mer än vanligt imorse. Det är terminens sista dag, och det enda jag har ibokat är lite catch-up work i labbet och en föreläsning. De flesta har bara en föreläsning, punkt. Hur många tror ni kommer komma till den? Troligen väldigt, väldigt få. Jag åker hem om två dagar. Imorgon har jag en dag utan planer, vilket betyder att jag kan soooova! Ah, ser fram emot det. Sen måste jag packa. Meuh. Hur fasen packar man för att åka hem? Och jag är fortfarande grymt otaggad på att dra in till uni. Vi har inte ens ngra test kvar den här terminen, hade det sista precis innan jag gick hem igår. Åååhh, vill hem till Sverige nu, för att markera att det verkligen är lov.

Tudelad

Jag längtar efter att få komma hem. Eller, jag gjorde det iaf igår, och i helgen. Jag ser verkligen fram emot det jättejättejättejätte mycket. Har flera gånger tänkt att jag bara vill att sista veckan ska vara över så att jag kan komma hem till landet i norr, åka ännu mer norrut till Åre och isolera mig i denna skidby ett tag för att sedan komma tillbaka till Stockholm och träffa alla vännerna. Och att vara med familjen igen.

Men så vaknade jag idag. Insåg att jag åker till Sverige i två veckor och inte kan bestämma mig om jag åker hem från en väldigt lång resa eller om jag åker hem på "semester". Det lutar åt det senare. jag vaknade upp och har gått runt och fixat här i rummet, tidigare i tron om att jag inte skulle sakna allt så mycket. Men nu står jag här och undrar om jag verkligen vill lämna det. Nej. Jag vill vara här, jag kommer sakna det trotsallt. Alla fäktmänniskor, såklart, och ett gäng andra. Intensiteten har varit påfrestande, det ska erkännas, men nu börjar det ju faktiskt känna hemma. Det kanske är just det faktum att jag ska tillbaka som påminde mig om det.

Emailet med min flygbiljett är markerat som oläst för att jag inte ska glömma att printa ut den. Jag planerar att resa med bara handbagage. Jag har inte skrivit någon packlista, inte ännu köpt alla julklappar. Inte bestämt mig om jag ska ta med min chokladkalender.

Det är många, många, många platser som lockar just nu. Men för mig själv tror jag Sverige två veckor är bäst. Mycket märklig känsla.

Hur du vet att du är på Imperial

När klockan passerar midnatt stänger det av musiken på vår julmiddag. Folk traskar tillbaka till Willis Jackson, och ett tag är det ganska livat i korridorerna. Efter en halvtimme har det stillat sig, och även om de flesta har gått och lagt sig så är det flera som sitter uppe med plugg. Detta, mina vänner, är Imperial.

Söta julönskningar

Innan jag gick in till veckans sista test fick jag ett sms från Chris, som går tredje året på samma kurs som jag. Han önskade mig lycka till och sa att när jag fick tid över skulle jag gå till hans skåp. Fick lite tid över direkt efter, så kilade dit. När jag öppnar möts jag av en röd Hello Kitty adventskalender. Jag hade dagen innan varit på Waitrose för att köpa en, men de hade sålt slut. Besviken som jag var hade jag twittrat om det, med detta som resultat. God juletid vänner!

Little Red

Jag har inte klätt upp mig på väldigt länge. Klätt upp mig för utgång that is. När jag träffade Mamma nu i helgen fick jag en röd klänning, väldigt röd. När jag först tittade ner i påsen och såg det broderade tyget blev jag lite rädd. Skulle detta verkligen vara något snyggt? Skulle jag kunna bära upp det? Jag plockar upp det ut påsen och får ännu en lätt chock. Så. Otroligt. Mycket. Rött. Och bara axlar också, något jag ibland kan vara lite nojig över. Men en sak har jag lärt mig genom åren, kläder Mamma har köpt ska man prova. Oftast är det riktigt, riktigt bra. Det stämde även denna gång. Den rödröda klänningen funkade förvånansvärt bra med min bleka hy och mitt blonda hår. Drog på mina klackskor (har bara ett par med mig) och snurrar framför spegeln för att kunna se bättre. Dansar bort till min kompis Cat för att fråga om jag kan använda den som Miss Scarlett på en julfest med Cluedo-tema om några veckor. Jag är Miss Scarlett.

Just nu sitter jag iförd klännigen och tänker att jag egentligen längtar efter att gå ut igen. Min department har julmiddag på fredag, men jag är borta och kan inte närvara. Det är synd, det skulle vara ett utmärkt tillfälle att klä upp sig. Om två veckor. Jag får nog ta och gå ut nästa helg, känner mig som värsta torrbollen som inte klarar av det i veckorna.

Intressegrad?

Är jag tillräckligt intressant för att kunna hålla 3 bloggar aktiva samtidigt, med olika innehåll? Troligen inte. Jag tror den ena engelska bloggen kommer få lida dock, jag vill inte ge upp min svenska ännu. Det kommer vara mycket lättare att leka med orden här länge, länge till. Om annat ska ske så måste jag nog vara utlandssvensk bra mycket längre än 4 år.

För att skriva om något helt annat. Jag har nu varit här i drygt 1,5 månad. Under första månaden kände jag mig förvånansvärt ointressant. Alla var så mycket bättre än mig, var jag än kom, och för en stund undrade jag var min definition av mig själv hade tagit vägen. Sen kom en vändpunkt. Jag har haft en period där jag har pratat väldigt mycket med ett par personer, berättat om mig själv och mina erfarenheter och upplevelser, hur jag tycker och tänker och vad jag håller på med och gillar. Det har hjälpt mig mycket. Att hitta tillbaka till mig själv, hur klyschigt det än låter, hjälpte mig att må bättre och kunna koncentrera mer på viktigare saker eller iaf bli mer mottaglig för dem. Bekräftelsebehov? Alldeles säkert. Jag har aldrig förnekat att jag har ett sådant. After all, om man väljer att blogga så finns det ett visst behov av att vilja bli sedd/hörd/läst/uppmärksammad.

Humaniora

Sitter och chattar med en kompis från skolan, och tar oss igenom bla min fetisch för anteckningsböcker, planer för vårt bloggsamarbete, kommunikation mellan tjejer och killar och hur vi var som tonåringar. Det hela slutar med att jag längtar tillbaka till tiden då jag skrev dagbok, och förra hösten då jag faktiskt kunde skriva blogginlägg jag idag finner välskrivna. Visserligen gav konversationen reslutatet att jag stannade uppe mycket längre än väntat, men det var definitivt värt det. Oh, I've missed this!

Att flytta

Jag är ganska trött, och sliter mig lite i håret för skolarbetet. Självklart är det nu jag tänker på vad jag saknar hemifrån. Jag saknar är nära och kära som känner mig riktigt väl, för vilka man inte behöver förklara varför man gör som man gör, vänner man sitter på balkongen med efter en lång kväll och diskuterar allt möjligt. Jag saknar att kunna uttrycka mig precis som jag vill och inte känna mig dum för att jag saknar flera delar av ett vardagsvokabulär, att prata med människor som har väldigt lika referensramar och som vet vad knäckebröd och lösgodis är. Jag saknar att veta var jag har de jag umgås med, relationsmässigt (åtminstone majoriteten av de jag umgås med). Jag saknar att veta vilka rutiner som passar mig. Jag saknar att veta vem jag kan fråga om hjälp när jag kör fast utan verka påfrestande (eller från min sida blir det väl egentligen kunna vända mig till någon utan att vara orolig för att verka påfrestande). Jag saknar mitt lagom varma täcke.

Just nu saknar jag även min roomie, som har varit hemma över helgen. Rummet känns märkligt tomt.

Jag saknar min flickvän!

Skrivet till Hedd innan jag skulle hälsa på henne i Köpenhamn:

Hääääääädddviiiiiig!

Du är knäpp (och så är jag)
Snart kommer jag och hälsar på
Då ska en säng på 120 delas
Och ögonpet ska ej utdelas.
Snart kommer jag
Och du är knäpp!

Jag skummade igenom inläggen jag har skrivit sen jag kom hit, och det känns som att de inte ger upplevelsen rätta. Det är svårt att förklar en ny livssituation för någon som står utanför, eller någon man inte ens vet vad han/hon har för bakgrund. Jag önskar jag kunde lite programmering, jag blir inte det minsta klokare av att bara stirra på koden och önskar att jag förstod. Skulle vilja fråga någon av mina killkompisar eftersom jag vet att de har jobbat med det tidigare men känner mig bara dum om jag skulle göra det. Måste dock göra det förr eller senare, annars kommer jag aldrig förstå något. Men jag gillar ändå vad det är jag gör, vad det är jag pluggar. Jag har ett gäng killar jag hänger med på kursen (vilket är tur eftersom jag har föreläsningar 9-17 eller 18 tre dagar i veckan) och sen hänger jag med fäktarna efter träningarna. Fäktare och jag funkar fortfarande väldigt bra ihop. Har en tjej i korridoren jag verkligen hänger med men oundvikligen många människor (det är trots allti inte överdrivet många tjejer) jag pratar med. Jag är just nu absurt trött och vill helst bara hem och sova. Men. Jag. Måste. Förstå. Den. Dumma. Programmeringen.

Jag ska fråga om hjälp. Snart.

Notes from a small island

Igår kväll blev jag irriterad över att folk smsade hela tiden, även om jag egentligen gillar det. Men just då var det riktigt irriterande. Idag var jag snarare ledsen för att jag hade ett litet uppehåll, vilket gjorde att jag kände mig lite ensam. Nu är det tillbaka på en bra nivå och jag inser hur social man egentligen är med sin familj. Enda skillnaden nu är att familjen är utbytt mot andra människor, där det helt enkelt känns som att man lägger mer på det sociala. Cat är för övrigt en underbar människa. Hon lockar fram det knasiga i mig, på ungefär samma sätt som Hedvig.

Nya upplevelser

Jag är lätt chockad över hur många sms jag skickar nu för tiden, hur dålig jag är på att planera tvättider, hur lite man hinner med om man slutar skolan vid 18, hur komplicerat det ska vara att köpa tävlingslicens här, att en tredje års medicinare från Imperial jag inte listat ut vem det är läser min andra blogg och hur glad jag blir när andra lagar middag åt mig (andra kvällen i rad nu, woop woop!)

Det finns mängder andra saker som jag hinner reflektera över, men det får bli en annnan gång.

Software Engineering

Vår föreläsare idag inledde med att visa två scener ur Buffy the Vampire Slayer, efter att ha citerat dem (han visade mest föreläsarna faktiskt, don't worry). I vilket fall som, i ena scenen blir Buffy utslängd från föreläsningssalen eftersom hon inte stod med på listan. När hon blir tilltalad blir hon det med "You, blonde girl!" När scenen är slut tar Dr. Pitt, vår föreläsare, till orda igen. Han tycker inte att det är helt otroligt att det skulle finnas något ställe i California där det fanns ett kryphål för vampyrer och demoner, och inte heller att en blond college-tjej är den utvalde att bekämpa dem. Vad han däremot tycker är overkligt att är denna man skickar ut en blond tjej från sin kurs. Han tittar sedan rakt på mig (som likt Buffy satt ganska långt bak) och säger "You in the back, you could give it a try." Ja, jag är den enda blonda tjejen på plats.

Senare ber han de som redan har programmerat i språket C att ställa sig upp, för att vi andra ska veta vilka vi kan fråga om hjälp om vi kör fast. 5 killar reser sig, och jag upptäcker att tre av dem är några av de jag hängt mest med. Två av dem är de två jag absolut har varit mest med. Mao, jag har lyckats välja rätt killar.

Trevlig skola I must say!

Trött

Är absurt trött och funderar ganska seriöst på att lägga mig asap. Har haft en soft-intensiv dag i form av promenad med Photo Society, vilket var kalas. Kom däremot på att jag nu varit ute fyra kvällar i rad (tyckte att jag själv var ganska tråkig, men kom på att de två kvällar jag har varit hemma var dag tre och fyra...) och det tär onekligen på en. Mao sova snart och sedan till man vaknar, vilket förhoppningsvis innebär före 11 imorrn eftersom det då bjuds på gratis frukost i common room (alltid på söndagar, me like).

Anyhow, fotopromenaden. Plåtade iof inte jättemkt och inte jätteambitiöst, men det var riktigt, riktigt trevligt. Hittade ett par, fyra stycken som jag blev bra kompis med i princip med en gång. Dels en kille (polack har jag för mig) som går tredje året på computing, Max, en tjej som går EEE3, Millie, en kille som graduated från mekanik förra året, Alfred, och mot slutet även Shoaib, en första års medicinare. Känns ganska skönt att hänga med några som var lite äldre, för även om jag spontant inte skulle säga att flera av dem runt omkring mig är 18 så kan det märkas mer ibland. Plus att det bara känns konstigt att säga att jag redan är 20 bast...

Hittade en bild som min klasskompis Giri la upp på facebook från när jag och Millie står och fjantar oss lite och använder Max som stöd. Lite dumt att det är just jag som ramlar här, skulle vilja se hur de andras bilder blev. Men visst ser det faktiskt ut som att vi har kul?

Bonus: Alfred, som var ordförande för PhotoSoc tidigare, gjorde precis en av mina bilder till sin profilbild. Good times!

2 o'clock in the morning

Klockan är halv tre, och folk börjar komma hem från Freshers' Ball respektive medicinarnas event. De flesta kikar förbi köket, och vi är ungefär 9 pers som är där och dricker vatten, äter lite mackor eller lagar ordentlig mat medan man berättar om vad som har hänt. Good times.

Juste, har hittat en annan svensk på min kurs. Och snackat en hel del med en kille som heter Brendan, och ännu mer med Richard. Hängde mest med Richard på Freshers' ball, and had a blast. Helgen innehåller fotopromenad, skype med hedd och så ska jag och Cat dricka te ngn gång och snacka. Good times! And yeah, English's going really well. Robert, en av svenskarna på vår avdelning, och jag kom fram till att det var lättare om vi höll oss till engelska. Snackar fortfarande svenska med den andra, men han är utlandssvensk så det är inte samma sak riktigt. Juste! Lärde ju en av mina hall mates att säga "Jag är kall" och "Jag är varm" natten till torsdag (ca 2 på morgonen, vi hade pyjamasparty i köket), när jag träffade honom på Freshers' Ball idag så kom han fortfarande ihåg! Åh, vad jag blev glad! (And I'm still wanting to write like half of this in English. Hm, new experience.)

Make-up

Kommer in i köket, fortfarande osminkad, för att lämna något. En av killarna som sitter där ler stort och påpekar "You look tired." Jag skyller på sminket.

Jag har mycket att säga, men lite vilja att ta mig tiden att skriva ner det. Ens för mig själv, vilket är lite synd. Återkommer. Uppdaterar på Twitter istället.

The Mingle

Första kvällen har passerat, och jag trivs som fisken i vattnet. Flera av tjejerna är väldigt tråkiga so far, det ska jag erkänna, men det finns ju en hel drös killar att hänga med, så det känns inte direkt som något problem... På minglet först i vårt common room och sedan på kåren hade jag sjukt kul, framförallt röjde vi som bara den på kåren. Hittade en fransos som ska gå i min klass (med rätt inriktning och allt) som jag hängde med mer eller mindre hela kvällen som jag klickade med typ.

Nu är det dags för Champagnefrukost, sen är det BBQ ikväll och sen är det fullt ös medvetslös!

SAS Business Lounge

Pappa har kastat sig in i ett telefonmöte, jag ska snart ta en vända till kaffeautomaten. Om knappt två timmar går planet och jag är fortfarande lugn och samlad. Det kändes stabilt när jag i morse var så välplanerad att jag tom hann med att noppa ögonbrynen. Incheckningen var smidig, såväl som säkerhetskontrollen (bortsett att jag kände mig lite hattig när jag skule försöka plocka ur och i min jättefulla laptopväska...) Skönt att nu ha lite lugn och ro att slösurfa här och trycka i mig lite mat. Jag kanske får en verklighetschock i nästa vecka, men än så länge andas jag lugnt. Hejdå Stockholm, på återseende!

Dagen före

Det känns som att man ligger bra till i planeringen när det som är kvar på min att-göra-lista nu är:

-Träna

-Kontakta Åhlens (de har lunchstängt till 13)

-Kolla på Imperials mattekurs tänkt för övergången från A-levels till unimath.

Jaha.

Tisdag, tre dagar

Jag ska strax iväg för att äta middag hos Christian och Heini, uppföljt av öldrickande med SSIF. Fäkttränade för sista gången på klubben igår, och fick höra av en kille i gruppen jag var tränare åt förut att jag och de andra ungdomstränarna hade varit hans idoler. Det värmde, och påminde mig om var jag var någonstans. Wille lät mig komma ihåg det ett tag till genom att plantera ett mycket vackert blåmärke mitt på låret.

Annars är det mesta faktiskt fixat, så jag kan varva ner lite iaf. Skönt att hinna tänka på lite annat också.

Nej jag tänker inte på något annat än min flytt

Hejdå-öl igår med de som kunde och ville. Hejdå-öl med SSIF på tisdag. Sista fäktträningen innan avresa imorgon. Rumbyte med lillebror påbörjat. Sista fikor, middagar och luncher bokas in. Jag börjar skriva detaljlistor över vad som ska göras och försöker maila lite med min roomie-to-be. Rummet känns organieserat men kaosartat, jag känner att jag har kontroll men att det är mycket jag missar. Det där med att flytta är inte lätt, och det känns lite overkligt måste jag säga. Nu går jag in i en bubbla på riktigt, vi ses på andra sidan om någon månad eller två.

Höst

Hösten kan verkligen vara vacker. Med den klarblå himmel vi har idag, en kallt lysande sol och en lite bitigare fartvind än tidigare. Det är så vackert, så rent och enkelt. Det var lite svalt när jag cyklade till jobbet imorse, och jag vet att det är lite varmare i London, men när det är såhär vackert så står jag gott ut. Länge leve det vackra höstvädret!

Valvaka

Valvalvalvalvalvalval! Idag gäller det, idag är sista dagen att ta sig till en vallokal och lägga din röst. 70% eller mer på min news feed på facebook idag handlar om valet. Man påminner varandra om att rösta, tar sig själv lokel, länkar till ämnesrelaterade partiklar och peppar inför valvaka.

Själv ska jag alldeles strax ge mig av för att lägga min röst. Därefter väntar middag med skvaller om gårdagen och valvaka med grabbarna grus. Har laddat med pannkakslunch tillsammans med Estrid som innehöll alldeles för mycket socker och grädde.

Juste, var ute med kollegorna igår, GRYMT!

6h

Bokhyllorna gapar nästan tomma, i klädskåpen är det plötsligt sparsmakat fyllt. På golvet står flertalet kartonger med olika ändamål och på några galgar hänger nystrukna skjortor. En liten kabinväska har packats med tallrikar och tankarna vandrar till hur jag ska fylla övriga bagage. Hur många kommer jag behöva? Hur ska de organiseras?

Efter ett par timmars arbete, med lunchpaus, känner jag en lätt känsla av illamående. Nervositeten för verkligenheten spökar lite lätt, men jag försöker att slå bort det. Det känns trotsallt väldigt bra att jag nu börjar få koll på saker, även om det ser lätt rörigt ut utifrån. Det är mycket kvar, men jag förnekar för mig själv att det kommer ta sådan extrem tid. Sen tror jag faktiskt att jag måste ha någon föräldrer på plats för ett par grejer, hur töntigt det än må låta. Nu är det mindre än två veckor kvar, och energin jag fylls av är en blanding av en balanserad vardag, förväntan och nervositet.

Dagens uppdrag

Idag vill jag förbereda så mycket jag kan av flytten, så att jag med gott samvete kan göra mycket annat se sista veckorna. Amen!

Kollegor

Jag skulle vilja skriva något om mina kollegor och min relation till dem, men jag hittar ingen bra formulering. Vi garvar mycket, driver mest med varandra, är ganska barnsliga och har roligt. Samtidigt som jag kan känna mig lätt mal placé med jämna mellanrum så trivs jag med det. I helgen ska vi ut. Troligen ska vi ut nästa helg också. Och snart är allt bara poffväck. Inte nog med att jag åker till London, projektet upphör om två veckor, en vecka efter jag slutar. Från att jobba heltid med varandra, sitta och maila dagarna i ända eller skvallra på rasterna, kommer det lösas upp. Det har kommit på tal nu att det nästan är lite sentimentalt, vilket jag inte tänkte mig när jag började. Intressant det där hur människan fungerar, indeed.

Jag flyttar om 15 dagar. Tjoho!

Cykla i regn

Jag cyklade till jobbet i regnet idag. Med regnbyxor, redig jacka och ryggsäck så kände jag mig ganska tuff. Egentligen är det inte så väldans tufft, men det känns bra ändå. Framförallt med tanke på att det är betydligt färre cyklister när det regnar. Kom hem vid halv tre igår, pga försenat tåg. Även om SJ inte kunde göra mycket åt saken denna gång är det alltid segt med förseningar, framförallt om de förflyttar ankomsten från tjugo i tolv till strax efter två, nattetid. Får iaf tillbaka halva biljettpriset, vilket inte sitter helt fel i dagskassan.

Håller på att plocka ner alla bilder från väggen, ni vet de vid spegeln (för er som varit hemma hos mig). Har betalat in boende och tuition fee, lagt upp en grov budget, funderat på vad jag vill ha från IKEA, skrivit att-göra-lista och påbörjat en packlista. Även om jag denna gång blivit ganska pushad av mina föräldrar är jag glad att jag inte är helt oorganiserad. Det underlättar, även om nerverna spökar med mig lite då och då. 18 dagar kvar nu.

Ja, det var ju det där med stabil vardag. Jag fick mitt accommodation offer imorse, och det fick mig att gå bärsäkra gång. Jag hade sökt enkelrum i två områden, jag fick ett dubbelrum i det område jag minst ville ha. Jag har varit ett mycket lättretligt åskmoln hela dagen där mycket har hunnit gå snett. Men efter ett snack med mamma kunde jag mentalt resa mig upp igen. Har ni kollat lite extra på boendet och det ser riktigt schysst ut faktiskt. Och dela rum med någon kanske inte är så illa trots allt. Om inte annat så sparar jag £200 varje månad, vilket motsvarar mer än min beräknade matbudget. Det kan ju inte vara annat än positivt.

Jag tror att min reaktion imorse egentligen inte bara var ett tecken på besvikelsen utan också ett fysiskt sätt att uttrycka nervositeten som blommade upp när allt blev så otroligt verkligt. Det är trots allt skrämmande, och innerst inne är jag lite rädd. Som Hedvig förklarade det: jag är inte mer än människa.

Hade för övrigt en mycket trevlig kväll igår med Wifebeaters United och DI Date Calls. Och helgen som kommer ska tillbringas i Köpenhamn. Nu gäller det bara att få lite långvarig balans i sinnet innan jag åker och börja beta av sånt som ska göras. Har skrivit to-do-list på mammas inrådan.

Ja, jag har mitt organisationsbehov av en anledning.

Windows 7

Jeez. Here we go. Pappas dator kom igår, och självklart hade jag klantat mig. Det stora problemet var att allt var på Holländska. Jag kände mig som en idion och ville på något sätt göra något åt saken och efter lite diskussioner fram och tillbaka satt jag tillslut och ominstallerade operativsystemet. Har idag efter jobbet suttit och ominstallerat ett antal drivrutiner efter Dells online guide. Har inte stenkoll på hur det funkar nu, men allt ser, rent visuellt, bättre ut än före drivrutinkontrollen. Det enda datorn själv säger är att en Screen Detector saknas, men jag vet inte ens om den är nödvändig? Känns i vilket fall som bra att ha tagit sig igenom det här. Internet fungerar och datorn har inte börjat bråka med mig. Tror det är ett par andra grejer jag borde kolla på, men får ta det med Dell i nästa vecka. Kan i vilket fall som använda den till att lägga över mina bilder på i helgen så att jag inte behöver oroa mig över minneskorten, vilket är bra faktiskt.

DI Date Calls har för övrigt bästa mailkonversationerna. Jag råkade bryta ihop mitt under ett samtal med en receptionist och kunde inte sluta garva, tyckte lite synd om henne. Men det lät mest som att hon log.

På tisdag ska min dator komma. Den ska vara på engelska, det har jag dubbelkollat. Sen borde jag under nästa vecka få reda på var jag ska bo i London. Och ja, majoriteten av mina tankar kretsar kring flytten. Är ni förvånade?

DI Date Calls

Det är fikapaus. Date Calls-gänget sitter tysta och trötta i sofforna när Gill kommer och ställer en bricka med någon form av mörka rutor på en bänk en liten bit bort. "Är det någon som är hungrig?" Hela gänget tittar upp och reser sig som en person och rusar bort. De fastanställda som sitter i de andra sofforna skrattar gott när de yngre samlas kring brickan med mackor som utsvulta vargar.

Senare, tillbaka från fikarasten. Jag sitter och ringer och lyssnar på tuten när chefen som sitter brevid mig och lyssnar på Morgonpasset i P3 plötsligt totalt bryter ihop och får mig att rycka till lite.

If you wanna be my lover, you've got get with my friends

Först var jag sjuk och orkade inget och hade ytterst lite vilja. Sen blev jag frisk och kände energin och glädjen återvänta. Helgen kom med alla dess aktiviteter och jag kände glädjen växa och växa och växa. När jag i söndagskväll åkte hem och tittade tillbaka på helgen som gått fylldes jag av värme, och som så många gånger förut konstaterade jag att jag med Londonflytten inte flyr från något, jag bara vidgar det befintliga. Älskade, älskade, älskade vänner.

Ring först

Just det. Det var det där med min kalender. Att den alltid är så fullbokad. Jag har länge vägt mellan att faktiskt tycka att den är det och att det bara är en illusion och något man säger för att det är sådan jag är. Jag sitter ju i slutändan alldeles för mycket vid datorn och gör allt det jag inte ska göra (=hänger på Facebook och gör ingenting/snokar). Men nu sitter jag där igen, plockar fram kalendern stup i kvarten och försöker trycka in allt på raderna avsedda för varje dag. Jag gillar visserligen att fylla min kalender, så den ser alltid mer full ut än vad den är, samtidigt som jag oftast har smågrejer att stöka av utanför det som står där.

Träffade gänget från andra ring igår, och Christian kom att berätta om mig och min kalender för sin tjej Heini och hur det alltid var vansinnigt mycket text på varje dag men jag alltid kunde klämma in det, på något sätt. Och det måste jag säga att jag ska ge mig själv, jag kan klämma in saker.

Nu är det 5 veckor kvar innan jag åker. De närmaste två är ganska uppfyllda, sen är det friare. Träningar ska in, och jag har "frikort" på ett par middagar (dvs, jag ska hänga med folk innan jag åker och kika förbi de lägenheter jag inte har sett och får därför bjuda in mig själv). Det känns som att det svårt att få grepp om vad jag faktiskt ska fixa innan jag lämnar landet som inte går att fixa på plats, och packning är inte heller så lätt att planera. Mycket går att reglera, men ändå så lite. Jag vet av erfarenhet att de kompisar som har sagt "Kom förbi när du vill, ring och kolla att jag är hemma bara" inte känner för att boka in det två veckor i förväg samtidigt som jag betvivlar att de kommer vara tillgängliga om jag ringer spontant (ingen av de som har sagt det är särskilt obokade egentligen).

Frasen som jag, och några av mina kompisar, använder för att förklara min kalender, "Jag har två timmar över om två veckor, kan vi ses då?", har sina poänger men grundar sig också i att jag slaviskt försökt röja undan i veckodagarna för träningen (med blandat resultat).

Efter första veckan på Imperial är min kalder tom, sånär som på några spridda födelsedagar. Jag kommer få bygga upp allt från grunden igen, med en drastisk skillnad. Jag kommer inte behöva ringa och kolla om någon är hemma, jag behöver troligen bara gå en bit i korridoren och knacka på. Och det kommer vara så mycket enklare att lösa det så än att planera i förväg. Å andra sidan planerar man nästan minst med de man bor med (men ändå inte). Dessutom blir ju mina nya Hall-mates min nya familj.

Det är många tankar som svärmar igen. Som ni kanske märker på bloggaktiviteten är jag tillbaka från min förkylning energin står på överflöd. Dax att mobilisera och göra något av den. I'm still counting the days, and trying to avoid it at the same time.

Imperial, vad annars

En av mina favorita ljudböcker är Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Egentligen är det bara första delen av serien av fem böcker jag har lyssnat på, men det är en berättelse som passar väldigt bra som ljudbok. Sitter och lyssnar på den och funderar lite kring Imperial. Jag har redan nu skrivit lite i ett diskussionsforum på Facebook för Freshers och hoppsan, där hade det ramlat in 7-8 friend requests i olika omgångar. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det egentligen. Jag tycker det är sjukt kul att redan nu komma igång, samtidigt som jag funderar på hur mycket jag egentligen vill visa för dessa människor, redan nu. Very well, it'll sort out eventually. Flertalet av dem är skandinavier, och de lär man ju hade lite kontakt med genom Nordic Society anyhow. Och en britt jag har pratat med tyckte jag kunde Skype:a med isbjörnarna, vilket gjorde min kväll.

Med 37 dagar kvar och de närmaste tre helgerna uppbokade till Charlotte-nivå inser man plötsligt hur lite tid det faktiskt var kvar. Om jag dessutom får förlägning på jobbet känns det där med att träffa kompisar begränsat till ett fåtal dagar. Att de dessutom själva är mitt uppe i plugg eller redan har flyttat gör inte saken mycket lättare. Men, allting går om man vill och jag fortsätter att längta. Och fundera på vad jag ska packa.

En jämlik kompisrelation

För 3 år sen ringde Hedvig Calle och frågade om inte han kunde komma över till mig för att laga middag och åt oss och Sara. Ett par timmar senare stod han i mitt kök med en kasse fylld av mat och pastasleven i högsta hugg. När jag igår ringde för att se vad han tänkte hitta på för kvällen och får reda på att han ska sätta upp sin TV jublar jag "Åh, får jag hjälpa till?" Ett par timmar senare står jag i hans vardagsrum med hans skruvdragare i handen och skruvar för fulla gubbar. That's how we roll it.

14 Augusti

Igår blev det precis som jag ville ha det. Jag var jättelycklig och ville helst bara gå runt och krama alla hårthårthårt. Jag går fortfarande runt och myser åt minnet, känner ig fylld av kärleken till vännerna. Alla var glada, alla pratade med alla, de man träffat tidigare och de som var nya. Jag fick fler komplimanger för att jag var snygg än jag någonsin fått tidigare.

Det går inte att sätta ord som är starka nog för vad jag vill förmedla. Men känslan att ha en fest där alla kommer för din skull, där du har valt de vänner du vill, där alla är glada och har det trevligt och allt blir precis som det ska är en av mina favoritkänslor, helt klart.

Jag ler stort varje gång jag tänker på det. 14 augusti blev min egen alla hjärtans dag.

Nonsens

Jag har köpt en gästbok och ett fotoalbum. I gästboken har jag lovat att Hedvig ska få ett uppslag för sig själv, att fylla på allt eftersom. Fotoalbumet hoppas jag helt enkelt att det räcker.

Och jag pratade i telefon med Hedvig idag, i ca 1h 15min. Det gjorde mig glad. Hedvig gör mig alltid glad. Och det förtjänas skriva ner, även om inlägget är ganska torftigt. Gästbok, fotoalbum och Hedd. Krydda med första dagen på jobbet och roliga prenumeranter. Och vegitarisk nudelwok till middag. Sen när började jag vilja laga mat själv oftare och inte bara låta Mamma servera? Svar: Efter Tokyo.

1:57 and counting

Jag sitter i Skåne, och fastnade på Imperials hemsida. Jag har skrivit ner hela schemat för Freshers' week i kalendern (såklart), kollad på videoklipp från förra året och läst om vad man behöver ta med sig. Jag har upptäckt att både skolan och Students' Union är aktiva på facebook, och framförallt skolan verkar vara väldigt duktiga på att svara på frågor som dyker upp. Efter att ha kollat igenom allt så känns det som att jag redan kommit dit på ett sätt, men ändå inte.

Allt började med att jag började leta efter vilken dator jag vill köpa. Det är inte lätt och jag är definitivt inte säker ännu. Sen ramlade jag in. Allt känns så nära, men ändå så långt borta. Nedräkningnen i kalendern avslöjar att det är 57 dagar kvar till avresa.

Min käre Farfar läser bloggen (hej på dig!) och vi satt igår och diskuterade den stundande flytten. Att jag är förväntansfull var ju inte så svårt att läsa sig till, men han tillade att mellan raderna märktes det att jag var lite nervös. Och det är klart, vem skulle inte vara det minsta nervös inför en utlandsflytt?

När jag pratar med nära och kära om det hela är det många som poängterar att de är stolta över mig. Det slår mig att fler verkar känna starkare stolthetskänslor än jag angående det hela, men efter att ha sett ett av videoklippen så har jag ändrat mig lite. Vad är det för skola jag har kommit in på? Ska jag gå på den skola som Alexander Flemming gick på? De visar några olika forskningsprojekt och jag känner ett nytt sug efter att få dra sitt strå till stacken.

Jag ska nog ta mig ut och cykla, och se om jag kan organisera mina tankar lite...

X2000

Har hunnit både vara hemma och åka iväg. Sitter nu på tåget, som är beräknat att bli försenat och är glad att 1a klass har gratis internet. Och te. Det måste vara största fördelen med att åka tåg på sommaren, att det är halva priset på 1a klass. Är på väg till skåne och längtar efter att få träffa familjen igen och få hänga lite med dem. Det har inte varit så himla mycket kvalitetstid på sistone. Ska träffa cicci och johanna också, så det blir en bra resa. Kameran är med och jag satsar på att finna lite harmoni innan vi återvänder. Älskade, älskade skåne.

Putte i Parken, PiP!

Jag åker på festival imorgon, och blir borta 5 nätter. Det ska regna mest hela tiden, men vårt tält verkar iaf vara vattentätt, det är alltid något. Jag har stövlar med. Jag vet inte vad jag ska våga förvänta mig. Kommer hem söndag eftermiddag, åker till Skåne måndag förmiddag. Hoppas på att få lite sömn däremellan.

Det är 65 dagar till jag flyttar.

Berättelser som slukar

Då var biljetten till London bokad. 1 Oktober går alltså mitt (första) flyttlass. Det är inte så långt dit egentligen, 67 dagar ungefär. I och med att jag bokade biljetten hade jag en väldigt bra diskussion med pappa om vad man skulle ta dit, hur och när. Vad som var bra och tänka på före och efter och lite ang. köp av laptop.

Hela familjen är nu samlad, om än bara för två dygn. Hämtade en trött men nöjd lillebror på Arlanda och sedan satt vi alla fyra återigen vid matbordet och fascinerades över varandras reseberättelser.

Men flytten utomlands närmar sig ändå. Var på bbq hos Kajsa igår som precis kommit hem från Paris. På plats var även en tjej som hette Angelica som varit i Brasilien i ett halvår. Det blev mycket berättande av upplevlser och kulturkrockar, och jag kände hur jag försvann in i berättelserna, uppslukades totalt och avundandes. Framåt slutet tittar Matilda på mig och säger "Snart är det din tur"

Så länge får jag helt enkelt nöja mig med att kommunicera på andra språk än svenska via Facebook.

På andra sidan vattnet

Det är mycket som snurrar i huvudet nu, men bloggen där jag låter mig själv skriva på engelska är för tillfället roligare. Efter flera timmars läsning på engelska och en (fortsatt) längtan efter London lockar engelskan mer som uttryckssätt. Luddigt? Javisst, men nevermind.

Oroa er inte, denna blogg kommer inte dö. Jag lovar.

bortbortbortbortbort

Jag kollade precis kalendern, och började räkna veckor. Det är 11 veckor tills det jag ska flytta. Min första tanke var: NEEEEEJ! Jag vill flytta nu! Okej, jag kanske inte vill flytta pronto, men inom en mycket kortare tid är elva veckor. Även om det känns skönt att ha en liten bufferttid i september efter att jag har slutat jobbet, och att ha lite ledigt nu så är det för lång tid.

Jag har haft det fantastiskt i Stockholm, jag har det fantastiskt här. Jag trivs fantastiskt med de jag har omkring mig, men nu är jag inställd på att flytta. En inställning där jag inte vill sylta in mig mer här än vad jag redan har gjort. Jag kommer på mig själv att plötslit trivas med ytliga kontakter, sådana där jag inte binder mig så starkt. Missförstå mig rätt, men nu vill jag iväg.

Under construction

Jag saknade fotoblogg konceptet. Och jag ville ha en blogg som kunde funka när jag kom till London också, inte bara för mina svenska kompisar. Så kika in här, om ni pallar ha en blogg till i listan. Kom ihåg att den är nystartad, det tar alltid ett tag innan man får pli på den. Och den lär bli på engelska så småningom.

Det blir alltid bättre

Jag fick precis bilderna från Hedvigs kamera. Bilder och filmer från kareoke, jag som sitter och sminkar Matilda, fotbollskväll. Minnen och glädje.

Jag börjar anpassa mig till att vara tillbaka, behövde bara komma igång och umgås med folk. Känns bra, såhär ledig vet jag inte när jag var senast. Jag har ett jobb, men det har jag sommarlov från. Skola börjar i oktober och jag vet inte riktigt hur mycket jag kan förbereda före dess mer än vad jag har gjort. Jag har ledigt och behöver inte tänka på mer än vilka jag vill träffa de närmaste två veckorna, vad jag vill göra innan jag åker på festival. Det är ganska smutt, faktiskt. So far so good. Kombinera det med minnen och förväntningar så har du ett fantastiskt recept.

Blah

Jaha. Stockholm alltså. Saknar Tokyos puls. Saknar ständigt sällskap av vänner. Saknar surret från ACn som påminner om att rummet snart kommer vara svalt och behagligt. Går på autopilot, vilket gör mig frustrerad. Jag vill inte gå på autopilot, jag vil vara aktiv, uppleva saker. Det ska gå i Stockholm också, men denna himla sommarlunk...

Friend request från de nyfunna vännerna där borta får mig att le. Bilderna återkallar minnen. Det är mycket jag uppskattar från resan, framförallt människorna vi träffade. Samtidigt passar jag på att kolla igenom bilderna jag är taggad i på den älskade ansiktsboken. Jag fascineras över att faktiskt kunna se hur jag själv växer och mår bättre allteftersom tiden går. Trotsallt trivs jag bättre med mig själv än någonsin och längtar tills jag flyttar till London. Så länge ska jag hitta på så mycket jag kan.

Bland det första jag och Hedd pratade om när vi närmade oss Sverige var våra resedrömmar för nästa sommar. Tillsammans. Vad det blir av det vette gudarna, men vi vet iaf vad vi vill.

Inte redo

Jag vill inte lamna annu. Kan jag inte fa stanna en vecka till?

Tokyo

Tokyo ar helt galet. Manga kulturkrockar, men sjukt spannande. Vi ater vansinnigt god och billig sushi, bestaller sjalva (utan ngn japansktalande med oss alltsa) pa resturang utan engelsksprakig personal, vi har varit pa maid cafe vilket bara var helt sjukt, tagit bilder i roliga automater bade med Calle och tidigare med Robin och hans kompis. Kareoke har avverkats och en vansinnigt massa promenader. Men det ar grymt!

Från en plats till en annan

Årets första morgondopp, myggbett, smultronstrå, färd med färja, golfrunda, lön-beskö, skärgårdsro och frukost på bryggan. Midsommar blev perfekt, allt vad jag behövde och lite till. Lite tid för mig själv och avskärmning från omvärlden i positiv bemärkelse.

Imorgon åker jag till Tokyo. Puss på er.

Förändring

Det är ganska intressant att växa upp. Just det här att inget är som det är förut, men att man ändå planerar in ungefär samma saker. Rutinerna är detsamma i grund och botten, men inget är sig likt. Det är svårt att sätta fingret på det, att få fram ord som beskriver det rätt. Men jag gillar det trots allt. Ibland känns det tungt att tackla det hela för att det helt enkelt fått en främmande karaktär, men i slutändan njuter jag.

Det är tack vare dig

På fäktklubben har vi denna termin haft två gästande Erasmus-studenter. Den ena, österrikaren, har jag kommit att snacka en del med, och jag envisades dessutom med att prata svenska med honom. Han var på träningen idag, och så kom vi att snacka om just det där med att prata svenska. "Det är tack vare dig jag kan prata" säger han. KTH i all sin prakt, men mitt lilla envisandes har gjort ganska mycket nytta ändå. Det värmde när han sa det. Denna lilla, enkla kommentar. Och då insåg jag att han faktiskt kan konversera på svenska.

Att flytta

Jag är trött. Trött på det sättet jag iprincip bara är efter en dag på Cassi. Det känns som om jag har massor av intryck och tankar jag borde ta tag i, men hjärnan vägrar helt enkelt. Händelser jag i vanliga fall skulle analysera sönder viftas nu envist bort.

Japan om en vecka. Festival om en månad. London om tre månader. Tiden kommer bara försvinna, trots att allt känns så avlägset. Att jag om en vecka ska iväg till andra sidan jordklotet tillsammans med en av mina närmaste vänner för att hälsa på ännu en nära vän känns bara overkligt. Att vi dessutom planerat allt själva från start till mål gör allt ännu märkligare. Må vara att vi nu är så gamla att just det inte är några konstigheter, men det är mest för att en näst intill likadan resa gjordes för 2,5 år sedan, fast då till Malaysia och föräldrarna i alla tre familjer var högst deltagande.

Det är många tankar som virvlar, många vänner vars namn gör sig påminda. När ska allt hinnas med?

I slutändan är det en tanke som överröstar alla andra: Jag ska snart flytta mitt liv. Till ett annat land...

Le week-end

Jag har haft en riktigt bra helg. En sån där när det som varit planerat gått bra och det spontana har kommit vältajmat. När man har vaknat med ett leende på läpparna. Jag mår bra, är glad och lagom speedad av allt roligt.

2010

I sommar ska göra något jag för ett år sen aldrig trodde jag skulle göra. Jag ska åka på festival. Ni vet en sån där när man vadar i lera och dricker öl och vin och lyssnar på musik. En sån från vilken man kommer hem och somnar i badkaret medans vattnet upplöser all skit man samlat på sig. Till vilken man tar med sig ett tält man sedan lämnar.

Jag ska i och för sig inte till en av de största. Men för mig är det en ganska stor grej ändå. Det känns ganska olikt mig. Jag ska åka med de två tjejerna som är med på bild ovan, och kanske någon till. Jag är pepp.

Ta det, lägg till en resa till Tokyo och lite annat smått och sommargott och vi har en semester som jag verkligen ser fram emot.

4potentials

Igår var det release av 4potentials. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag var lätt nervös. Vad skulle det vara för annat folk där? Skulle det bara vara en massa chefer och kanske en och en annan masterstudent eller entreprenör i startgroparna. I inbjudan hade de sagt att vi medlemmar var i åldern 22-59.

Vänta nu. Jag är inte 22.

Jag kom och möttes av den tjej i organisationen jag har haft kontakt med. Hon kände igen mig, vilket gjorde att nerverna släppte lite. Drinkbiljett, program och namnbricka. Hänger av jackan, slänger en blick i spegeln och börjar se mig omkring. Än så länge verkar folk vara 30-59 år och klädda i kostym eller klänning av motsvarande grad. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, eller vilka jag ska våga prata med.

Jag lyckas hitta en gammal klasskompis, som jag sedan hänger med hela kvällen. Det slog mig att det var jag som rekommenderat honom, och tillsammans glider vi runt och känner oss vilsna. Vi är verkligen överlägset yngst. Han har precis avslutat första året av sin utbildning, jag har inte ens hunnit börja min. Vi pratar med några, men de gånger vi försöker infiltrera med de i de yngre skiktet (dvs de som fortfarande är kvar på utbildningar) glider dessa vidare för mer spännande möten.

Om några år skulle vi passa in bättre. Men i dagsläget kände vi oss lätt vilsna.

Jag funderade lite på det. De är i uppstartsprocessen, och då kanske det inte är så konstigt att det inte har kommit in så många i vår ålder ännu men hur kommer det sig då att vi har kommit in? Eller mitt, eftersom det var jag som rekommenderade honom. Kanske en slump. Kanske en rekommendation av någon annan. Av någon hörde jag att målet var att ha 100 medlemmar i varje årskull.

Men jag kan inte sluta förbryllas av det. Jag skulle på ett sätt vilja veta vilken typ av person jag är, vilket man tydligen fick reda på under intervjun. Det kanske skulle hjälpa mig förstå vad som låg till grunden för deras beslut. Det känns som om det är så få intryck som bygger på detta beslut.

Men det kanske inte behövs mer? Jag har pratat en del med en av IT-killarna på mitt jobb, eftersom min fasta telefon (med andra ord mitt arbetsredskap) har strulat. När jag idag skulle få hjälp att byta telefonen var det något som fick honom att fråga om jag var ordningsrepresentant i skolan. Först frågade han mig om jag hade jobbat med den typen av grejer (typ byta telefon?) förut, eftersom jag verkade ha lite koll.

Mina arbetskollegor hintade snabbt att de hade fått de intrycket av mig också.

Det skapar självinsikt på något sätt. Även om jag alltid har vetat det så känns det mer påtagligt nu än tidigare. Kanske är det fler kontraster nu än då. Kanske har det förstärkts.

Impressive Inspiration

Jag har skaffat mig ännu en anteckningsbok. Och ett limstift faktiskt. Det första jag gjorde var att trycka upp texten för framsidan till den nya anteckningsboken: Impressive Inspiration. Tanken är att jag i den ska samla sådant jag imponeras och inspireras av. T.ex. Google Wave. Eller Google's encrypted search. Facebook har också fått en artikel inklistrad. Det är ett sätt för mig att samla sådant som får mig att tappa hakan, antingen för att det bara är så ballt att det går att göra eller för att det är så använbart eller whatever it might be. Jag samlar på mig allt nu, så hoppas jag att en dag kunna klistra in något som jag har gjort, som får andra att tappa hakan.

Coming up, tjejmiddag

Mörk choklad utan killar, killar utan mörk choklad

Det sägs att man inte förstår hur mycket något betyder för en förrän man är utan det. Just nu saknar jag att hänga med killkompisar. Tjejkompisar i all sin ära, men jag saknar att hänga med bara killar. Faktiskt.

Det, och mörk choklad. Inte i kombination dock.

Vill inte prata mer i telefon

Jag är så trött att jag håller på att gå under. Redan i morse, under jobbets första timmar, satt jag och längtade efter att få bara sitta hemma och glo. Trots det vackra vädret ville jag bara tillbaka till sängen, krypa ner under täcket och framförallt vara tyst (ska tilläggas att jag sitter och ringer dagarna i ända och är allt annat än tyst).

Jag vill städa undan på mitt rum, jag vill sy klart fållen på den avklippta klänningen, jag vill ligga och pressa. Det är mycket jag vill göra, men inte sitta och ringa och låta jätteglad. Jag offrade några timmars sömn igår för att sitta och ta en öl med några killkompisar. Även om jag verkligen var trött var det så värt det. Så enkelt och okomplicerat.

Imorgon ska jag försöka komma över en baddräkt som är bra att simma i. Den jag har är visserligen väldigt snyggt skuren, men inte så praktisk om man vill träningssimma. Nej, jag satsar på att vädret håller i sig och att jag ska kunna ta mig bort till Eriksdalsbadet för att plaska lite. Träna och "sola", bra kombo.

Men först: sömn.

Startled

Jag har ansökt om boende i London nu. Jag trodde jag skulle få fler prioalternativ än jag fick, men icke. Nu är det bara att hålla tummarna att jag får det jag vill ha helst (vilket jag säkerligen inte kommer få bara därför, men hoppas kan man ju alltid). Utbildningsgaranti, check. Boendeansökan, check. Mobilnummer, check. Kvar: bankkonto (måste vänta tills jag är på plats och installerad), försäkring, CSN. Men, jaha?

Födelsedagssång

Det är karneval och jag pratar i telefon med en gammal klaskompis för att se om vi kan sammanstråla någonstans. Han är på en korridorsfest och jag knatar runt på stan. Efter att ha snackat ett tag säger han "Vänta ett ögonblick bara." Han pratar med några av sina kompisar och återvänder till luren "Är du kvar? Bra, vänta ska bara fixa en sak." Han byter några ord till med sina kompisar och så hör jag ett par killar som tillsammans stämmer upp i sång.

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år!

Alltmedan de sjunger känner jag hur mitt leende växer och ögonen lyser. Tänk att några sångrader via telefon kan göra en så glad. Det lilla värmde så mycket!

Vardagsbetraktelser

På jobbet har jag en egen mailadress samt ett fast nummer som det ringer folk till. Om det är upptaget i min linje vet de i receptionen att det är jag som sitter där och ringer. Folk mailar till mig, på jobbmailen. Och jag och John ska få glass för att vi har jobbat duktigt.

Idag fick jag mail från Imperial och har nu inloggningsuppgifter som jag ska använda i fyra år framåt, och det är de jag kommer använda till mailadressen senare.

Och det gick bra för mig på onsdagstävlingen idag.

Det får en att tänka till en gång extra.

Leva livet med ett leende på läpparna

Det är de små sakerna som gör mig glad. Känslan av att sitta och äta middag på balkongen i kofta efter nio en vardagskväll. Ett timmelångtsamtal med vänner i Paris. Människor som är trevliga mot en när man ringer dem på arbetstid (jag hade en som var fantastiskt trevlig idag, han gjorde min dag). Effektivitet. Killen som markerade att han hade koll på att dörrarna inte skulle stängas när jag kom kutandes ner i tunnelbanan efter träningen. Cykelturen till jobbet. Lunch på takterassen. En spontan fråga om man vill ses. Roliga planer. Glada tankar. Leva livet med ett leende på läpparna helt enkelt.

Sommarglädje

Det är något speciellt när det börjar bli lite varmare. Imorse kunde jag cykla till jobbet med enbart en tunn kofta och jeansjacka förutom pikén. Det var skönt att känna hur vinden smekte armarna utan att ge gåshud, att slippa alla bökiga extraplagg och kunna sata på sånt man känner sig bekvämt snygg i. Det är varmare och jag älskar det!

Jag och Cicci promenerar. Vi sätter oss i Enkehusparken och pratar. Vi promenerar vidare. Köper glass på donken och placerar oss i Observatorielunden för att njuta ännu mer av solen och titta på skejtarna. Det är varmt och skönt, sällskapet är fantastiskt och jag tar tillfället i akt att bara njuta av stunden. Sånt här gör mig verkligen glad. Och det är nu våren är som bäst.

Imperial

Jag har sett Imperials studenthem från utsidan. Jag har fått en snabbguidning genom sportanläggningen (som jag är förälskad i). Jag har fyndat en fantastisk kalender för ynka £3. Jag har fortfarande svårt att förstå att den var så billig. £3 är ingenting för en kalender. Jag har börjat bekanta mig med kvarteren kring skolan, börjat hitta lite. Och det känns bra. Människorna ser trevliga ut, lokalerna är dömaffiga och jag längtar. Det här ska bli bra.

Jorden fortsätter snurra likväl

Jag är nervös. Nerverna är på helspänn, även om jag lyckats varva ner lite. Jag ska åka till London i tre dagar. Tre dagar till en annan stad, det är ungefär som att åka på fäkttävling rent tidsmässigt, eller bara dra på week-end någonstans. Men det är så mycket mer än det.

London. Framför mig ser jag långa, tråkiga gångar i tunnelbanan. Halvstressigt tempo hela tiden för att hinna med allt som ska hinnas med. Bistra färger. Heathrow. Enorma marginaler pga oförutsägbara händelser. Midsommarfirande i Hyde Park där jag ligger på rygg i gräset och halvsover, febrig och lätt sliten efter alla intryck.

Det här är första verkliga steget till att flytta ut. Det ska införskaffas brittiskt telefonnummer, matbutikerna ska lokaliseras på kartan, jag ska bekanta mig med kvarteren kring skolan och jag ska försöka bli lite klokare på var jag ska bo.

I handväskan ligger, inte helt förvånande kameran. För min egen skull tror jag att den kan vara bra att nyttja ganska flitigt. Så att jag sedan kan sitta hemma och försöka vänja mig vid tanken. Försöka göra det hela lite mindre främmande.

Nu är min chans att göra projektet verklighetstroget.

Fäktbloggen

Jag har precis snabbredigerat bilder från Stockholm Cup och kommer på att de kan vara de sista. Jag tror iof jag svänger om Uppsala i September, men mycket mer än så tror jag inte det blir. Märklig känsla...

Belöning

Jag har haft en donarvecka till mångt om mycket. Jag har strukit upp skjortor, lämnat in trasiga byxor hos skräddaren och trasiga stövlar hos skomakaren. Det har meckats med värjor och strukturerats lite i min planering (bara mentalt än så länge dock). Nu belönar jag mig själv med att tacka ja till en väldigt spontan inbjudan till middag med några studenter från Handels. Hur var det nu, le mot livet så ler livet tillbaka mot dig?

Fröken Duktig

Jag jobbade. Jag tränade. Jag åt middag. Jag tog fram strykbrädet och strök ett par byxor och en blus. Klockan är fortfarande före tio och det jag mest längtar efter är att få krypa ner i sängen med min bok. Och helt plöstligt frågar alla om Londonflytten. Den är i september, så den känns fortfarande ganska avlägsen...

Vill. Förändra. Nu.

Storstaden London närmar sig med stormsteg. Fäktvänner skickar out of nowhere påminnelser om att de kommer hälsa på, Fäktbloggens framtid diskuteras och jag åker snart dit en snabbis för att spana in läget.

Det är mycket spännande som kommer att hända innan jag faktiskt flyttar, men jag befinner mig i vakuum. Stunderna av inspiration känns kortare, och även om våren har belägrat Stockholm så saknar jag min sprudlande energi. Energi som jag hade under vintern. Brukar det inte vara tvärtom? Att det är nu det ska komma ett svall av glädjeskutt och leenden spela över ansiktet? Är det inte nu jag ständigt ska vilja springa ut med kameran för att fånga ögonblicket, eller ständigt skriva om händelser och betraktelser?

Jag tror jag har gått in i en bubbla för att skydda mig själv. För att jag inte riktigt vet vad som står framför mig, och inte vet hur jag ska hantera det mer än låta det närma sig. Visst har jag arbetat fram en lång lista med förberedelser, men det är ändå inte samma sak.

Jag märker främst av det på fixet kring Fäktbloggen. Jag känner mig inte längre lika motiverad till att kräla runt på smutsiga idrottsgolv och plåta bilder som ser ut som alla andra jag har tagit, sedan utvärdera vilka som möjligen kan uppskattas och lägga upp dessa på bloggen. Det blir många timmars jobb där responsen ofta dröjer och är för generell för att jag egentligen ska fatta vad som är bra och vad som inte är det. Avsaknaden av inspiration och stimulans ger ingen kraft till att försöka utvecka det så mycket heller. Varför uppfinna hjulet igen?

Jag vill ut ur det här. Jag vill ha rutiner igen, finna inspiration, lära mig nya saker och utvecklas som person. Nu vill jag vända den här steken. Pronto.

Kvalborg

En avlång låda med färgglada bakelser, även kända som macarons, från Gateau. Varsitt glas med Moët. Ett lugnare hörn av Sturegallerian. Två goda vänner. Min kvalborg var inte särskilt kvalfylld. Mer än räkningen för fäktgrejer som skulle betalas. Och insikten hur lite pengar som verkligen var kvar efter att ha unnat mig den där klänningen. Men den är ju så snygg. Dessutom kommer jag få lite trevligare löner nu ett tag.

What happens next?

Jag gjorde en liten efterlysning på bloggen idag. Jag efterlyste en ny skribent. Någon som kan ta över när jag flyttar. Det kändes lite lustigt när jag publicerade det. Lite vemodigt, men samtidigt ganska skönt. Att mot säsongens slut kunna släppa redigeringsmanin, att kunna spara pengar och hänga mer med folk på tävlingar snarare än ständigt krypa på marken bakom kameran. Jag har inte riktigt landat i det. Inte riktigt insett vad det är jag gör. Jag har ännu inte förstått att om ett halvår kommer allting vara helt annorlunda. Ny stad. Nytt språk. Ny skola. Ny kultur. Nya vanor. Nya vänner. Nytt boende. Ny fäktklubb. Nya studier. Det är inte mycket som kommer att vara som förut.

Helgen i kort

G

I love Google. Google has the answer when I don't. Google has the application that I use the most. Google has a pleasant design. Google takes care of their employees. Google doesn't hire lawnmowers to cut the grass, instead they bring goats.

Although, their empire might be a little too overwhelming sometimes which probably most effects those whose ideas are bought and "destroyed by the great machinery" (from SvD). But I still like them (it hasn't affected me yet).

13,5 år

I ett hörn av mitt rum sitter en liten lapp på väggen. Den har setat där i många, många år, ända sen Mathilda skrev den i mellanstadiet (med undantag för renoveringen). På lappen står en dikt:

Vad vore himlen utan stjärnor?

Vad vore bröllop utan tärnor?

Vad vore värlen i all sin glans,

Om inte lilla Challe fanns?

Jag läser den sällan, men när jag gör det ler jag och känner en värme inombords. Tänker på microkola i fönstret och jobbdagar på Cassi, lite mer microkola och bara vara. Att kunna sitta tyst. Att inte behöva berätta hur man resonerar, det vet den andra redan. Att hålla monolog. Always together never apart var en av raderna i en låt vi skrev. Älskade, älskade Mathilda. London ligger trots allt inte så långt bort (och det är närmre Irland än vad Sverige är).

Och jag sätter mig inte under bord när jag är sur längre. Faktiskt.

Kvartalstankar

Jag känner mig så oinspirerad. Heltidsjobb plus vanliga träningsschemat tillsammans med hela helger som blir upptagna av tävlingar och en mängd av förberedelser för flytten om ett halvår gör att jag inte vågar peta in så mycket annat. Jag vet att jag har ca 40 min på mig från det att jag kommer från jobbet tills jag ska dra, och det är precis lagom för vad som ska göras då, men det blir inte så mycket annat gjort varken före eller efter.

Jag har mängder med vänner jag väldigt gärna vill träffa just nu. Vänner som gör mig glada, som jag har cike fäktrelaterade minnen med, som jag (mestadels) lärt känna via skolan och som inspirerar mig. Jag vill träffa dem, prata om vardagliga ting, om framtidsvisioner och möjligheter, om drömmar och rädslor.

Jag vill lära känna nya människors. Bekantas bekanta. Människor som är som jag, eller som har en helt annan bakgrund. Jag vill ut från lägenheten, upptäcka vad som finns utanför. Jag vill flyga fritt för en stund, vill ha tid att hjälpa till hemma när föräldrarna inte är på plats. Vara självständig med känna gemnskap (från något annat än fäktningen).

Kanske ska jag minska lite träningsvolym ett tag, även om det är tävlingar. Eller rättare sagt, jag kanske ska minska antalet träningstilfällen i fäktsalen. Låta mig själv ha lite mer spelrum. Ge mig själv tid till annat. Sånt som måste göras, och sånt jag mår bra av. Jag vill inspireras.

En timme över blev fullbokat schema

Jag gillade folket, trivdes i lokalerna, fascinerades av vad som hände. En kamera, ett uppdrag, goda vänner, nya bekantskaper. Känslan att smälta in väldigt lätt trots att man är extern. Ibland krävs det inte så mycket för att man ska känna sig hemma. Att känna att man har definierat ännu en grupp människor vars umgänge kan återkomma i något sammanhang.

Och jag har blivit bättre på det där med spontanitet. Det passade väldigt bra nu.

Bästabästa

Jag vet vad veckans bästa var. Veckans bästa var när jag, tvillingarna i lägenheten brevid, Caroline och Therese, och Thereses kompis Calle satt på Dahlboms balkong och tog en afterski öl. Solen värmde fortfarande och gav en riktigt god anledning till att behålla solbrillorna på. Det spelades lite musik och de bekväma solstolarna var fullsatta. Där satt vi kvar och småsnackade tills solen försvann bakom räcket och magarna påminde oss om att det var middagstid. Allt var så idylliskt, så perfekt och så rofyllt. Det var veckans bästa.

En måndag i glädjens tecken!

Johanna Bergdahl vann VM-guld!
- Stora svenska framgångar i fäktningens junior-VM

Johanna Bergdahl vann guldet, när damernas individuella värjtävling i junior-VM i Baku avgjordes på söndagen. Emma Väggö gick till kvartsfinal. Därmed blev tävlingen en av de mest framgångsrika någonsin för svensk fäktning, sedan också den tredje svenskan, Olivia Hägglöf, kommit in bland de 32 bästa. Tävlingen visar, att det finns många duktiga kvinnor i toppen på svensk damvärja.

I kvartsfinalerna vann Johanna Bergdahl över ryskan Violetta Kolobova med 15 – 11 efter en match, där Johanna var i ledningen från början till slut.

Emma Väggö förlorade sin kvartsfinal mot fransyskan Clementine Fernandez med 15 – 12 och slutade därmed på plats 5 – 8, en stor framgång för Emma.

I semifinalen fick därefter Johanna Bergdahl möta samma Clementine Fernandez. Resultatet blev vinst för Johanna med 15-10 efter en övertygande insats.

Motståndaren i finalen var Lauren Rembi från Frankrike.

Fransyskan vann första stöten, 1 – 0. Därefter var det Johanna Bergdahl som tog kommandot och hade ledningen hela matchen fram till slutresultatet 15 -11.

På torsdag avgörs damernas lagtävling. Det svenska laget kommer då, efter dagens framgångar, att vara en av favoriterna till en medaljplats.

- De svenska värjdamerna får ett starkt stöd av Sveriges Olympiska Kommitté. Johannas guld var ett kvitto på att satsningen är riktig, säger Lars Liljegren, ordförande i Svenska Fäktförbundet.

- Ett etappmål är OS i London 2012. Den här framgången var viktig för oss. Och låt mig också tillägga, att Emma Samuelsson, vår bäst rankade fäktare, som nu gör sitt andra år som senior, kom tvåa i en världscuptävling, där alla de bästa var med, så sent som i förra veckan. Hennes kvartsfinal i OS i Beijing var ingen tillfällighet. Dagens tävling visar, att det finns flera duktiga kvinnor i toppen på svensk damvärja.

Fräknar

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att klä på mig hela skidutstyrseln med underställ, täckbyxor och jacka. Sedan slängde jag ihop lite frukost och parkerade mig på balkongen. Visst, det var väl knappa fem plusgrader, MEN bara det att det var sol ute och frisk luft gjorde det hel klart värt det, det blev en underbar start på dagen.

När vi senare kom in för lunch körde jag samma variant, men nu tillät temperaturen att man satt i bara tshirt. Jag njöt, vände ansiktet mot solen och tuggade långsamt. När jag lämnade Stockholm var jag lite orolig för att jag skulle sakna känslan av vår, men icke. Det är rent av bättre här. Jag satt säkert en timme utomhus under lunchen, utan att frysa. I spegeln efteråt kunde jag sedan se att jag hade fått fräknar. Årets första fräknar! Åh, vad underbart!

Rastvakt

Lekande barn på en ännu vintergrusig skolgård, en värmande sol och smältande snö. Fåglarna kvittrar sin sedvanliga vårdrill och svenska vuxna står lutade mot väggen med slutna ögon och ansiktena vända mot solen. Det hörs inte längre klagomål på att det är för kallt och personligen störs jag inte ens av det lätta duggregnet som kommer och går. Jag njuter av varje sekund av vårkänsla som passerar, och en stundande skidsemester känns väldigt avlägsen. Imorgon ska jag cykla till jobbet.

Medvetandet på semester

För ett år sen, när jag skulle träffa en kompis vid en bestämd tid, insåg jag att jag skulle bli ordentligt sen. Vi skulle ses inne i stan, och jag var fortfarande på Lidingö. För att låta honom slippa stå och undra var jag håller hus slår jag en pling och säger att jag blir sen.

-Jaha, hur mycket då?

-Tja, jag är i Lidingö Centrum nu så 20-30 min kanske?

-VA?! Vänta, vad hände med Charlotte?

-Jag tror hon är på jullov...

Konversationen säger ganska mycket, åtminstone för mig. Men han blev inte sur, när jag tillslut mötte upp honom stod han istället och flinade och berömde mig. Det var en tillfällighet då. Det blev lite en grej av att snacka om mig, min planeringsmani och min kalender. Nu är det tillbaka.

Fredag kväll, klockan är ungefär halv tolv. Jag ska åka hemifrån tjugo över åtta nästa morgon för att åka på tävling. Jag sitter på sängen och tittar på rummet, det ser ut som ett bombnedslag av allvarligare slag. Jag tänker tillbaka på min ca fyra timmar långa fika och mitt timmeslånga skype:ande. Jag lyfter upp händerna och studerar mitt persiko-orangea nagellack. Jag gräms lite över att väskan ännu står opackad och att jag inta har någon matsäck inför morgondagen. Slutligen ställer jag klockan lite tidigare än om allt skulle varit förberett och lägger mig för att sova. Min sista tanke är något i stil med "Vad hände med Charlotte?"

Nu som då bejublar mina vänner förändringen.

Språkbakis

Det är väldigt mycket som hinner flyga förbi i mina tankegångar just nu. En hel del rör prioriteringar, framtiden, nya vanor och inspiration, men flest tankar gäller nog ändå språk. Till och från har jag känt ett mindre språkkaos i huvudet som mestadels inkluderat svenska och engelska men ibland även franska. Nu efter en helg då jag har hängt en hel del med utbytesstudenter har saken inte förbättrats direkt. Jag pratar med dem på engelska, men slänger in både svenska och franska med jämna mellanrum. Eftersom hälften av dem pratar franska av olika anledningar så hoppar man över till det tillfälligt och sen byter man raskt till svenska för att det är några som vill lära sig.

Ju mer engelska jag pratar desto säkrare känner jag mig med den, och bra är väl det. Att redan nu bli helt slut av att använda andra språk än sitt modersmål känns som en bra uppvärmning inför Englandsflytten. Jag börjar dessutom bli nyfiken på tyska, något som grundar sig i en frustration över att inte kunna säga något vettigt men ändå förstå brottstycken. Jag. Vill. Kunna. Uttrycka. Mig.

Jag är glad att man kan byta språk på T9. Jag är glad att jag är bekväm i flera språk än mitt modersmål. Men jag vill kunna mer!

Vickning

Klockan är tjugo i sex och vi sitter på pendeltåget. De andra (två ryskor, en fransos, en italienare och en schweizare) påpekar förundrat hur ljust det är ute och börjar diskutera hur det kommer vara i sommar. Alla gillar det, jag sitter bara och ler. Dels åt deras fascination, dels åt att det faktiskt är ljust ute.

Framme i Flemmingsberg samlas vi i italienarens rum allihopa. Eller, alla utom fransosen som har somnat. Vår värd för tillfället står och pular i köket och det enda som man möjligen får hjälpa till med är att tärna korven. Det här är inte mat som man kan göra hursomhelst. Alla kommer med sitt lilla bidrag. Någon har korv, någon annan har pasta och de andra hämtar stolar, tallrikar och gafflar. Efter en stund dyker även fransosen upp, mycket sömndrucken, och han möts av hjärtliga skratt.

Klockan är någonstans mellan kvar över sju och halv åtta när vi väl börjar äta. Jag har lärt dem att det vi äter kallas vickning, eller fyllekäk, och de försöker hela tiden uttala det första med blandade resultat. Schweizaren ser barnsligt lycklig ut när maten läggs upp på tallriken. Alla äter under tystnad. Solen skiner in och vi möter en vårdag.

Det här känns som någon form av vårpremiär. Ljuset på morgonen, den värmande solen, den smältande snön. Jag vill inte annat än vara ute och njuta av det.

Arbetssökande

Jag är tillbaka på VRG och jobbar. Mitt jobb är att ta emot de nior som kommer för att göra färdighetsprov och är ganska soft, framförallt om man jämför med att komma in som vikarie i en högstadieklass. På köpet får jag träffa många kompisar igen och hänga lite med lärarna (som jag trivs bra med). Men. Den senaste tiden har jag allt oftare fått känslan att något saknas. Jag tror det blev som mest tydligt när jag än en gång plockade fram matte diskretboken, i avsaknad på stimulans. Tyler blev lite oroad när han hörde mig säga att jag gjorde det "i brist på bättre, det är ju rätt kul". Han muttrade något om jobb och jag undrar om han inte tyckte att jag borde skaffa mig nytt.

Det är precis vad jag har gett mig in på nu. Skaffa nytt jobb. Jag ska surfa runt lite och se vad jag kan hitta, har redan nu ramlat över mig som känns väldigt lockande och där jag stämmer in på profilen. Jag ska fortsätta jakten. Insåg att pengarna kan behövas för England dessutom, ganska rejält. Det är mycket man lär sig på vägen. En sak jag definitivt har lärt mig är hur kul det är att driva saker framåt och jobba mot något. Nu har jag haft lite av ett "lovjobb", och är trött på det. Nu söker jag rutiner och vanor, en välbekant arbetsmiljö (dvs en som inte byts ut dagligen) och nya uppgifter. Off we go!

Vårkänslor av vårljuset

D-vitamin

När jag passerade 7eleven härom dagen hade ca 7 pers ställt upp sig på rad längs väggen. Alla stod med ansiktet lutat lätt uppåt och blundade. Vårsolen börjar kika fram i Stockholm, snön smälter sakta bort (och det är djävulskt halt på sina ställen) och ljuset är inte lika kallt i tonen längre. Jag tänkte cykla idag, men mina däck var tomma på luft, såklart. Men solen skiner och jag är glad ändå.

Alla rätt

En sån intensiv helg, med så mycket som har hänt. Jag vet knappt själv var jag ska börja när jag ska komma på vad som har hänt. När jag, Emma och Vendela satt på ett hotellrum i Kungsbacka droppar Vendela kommentaren att "Bernadotte är ju årets bästa helg!" Och just nu är det nog min bästa sammanfattning. Årets bästa helg. Underbara, underbara Challenge Bernadotte. Jag kände mig hemma.

Förälskad i livet

När jag gick och la mig i söndags var min sista tanke: "Det här kommer bli en underbar vecka med mycket nytt, roliga saker och många sådana. Det här kommer vara en bra vecka." Jag somnade med ett leende på läpparna. Allt eftersom veckan har gått har detta uppfyllts. När jag vid lunchtid idag slängde en blick i spegeln såg jag hur ögonen glittrade och leendet smög sig tillbaka. När jag lämnar dörren låter jag leendet hänga kvar, vill sprida min glädje till alla runt omkring mig. Jag skickar spontana komplimanger till vänner och njuter. Just det, jag njuter. Och en sak är säkert, är man själv glad och positiv så får man faktiskt fler kontakter. Man ser trevligare ut vilket gör att fler vågar prata. Dessutom får man själv fler komplimanger, direkta som indirekta.

Dagens låtrad: Jag är förälskad i livet, é så dum att jag tror på vad jag gör.

Jag känner mig träffad.

Välmående

Jag kliver ur duschen med nyrakade ben och tar mig tiden att smörja in dem. Ur garderoben plockar jag fram en lila klänning och matchar den till svarta strumpbyxor och en svart väst. För att fullborda outfit:en tar jag på mig två ganska maffiga silversmycken, ett halsband från SNÖ of Sweden och ett armband från Links som mamma har köpt till mig i London. Jag kollar mig i spegeln, jag ser ut som att jag skulle kunna gå och klubba, men det skulle lika gärna bara kunna ha det som min stil. Jag njuter av att känna mig lite extra piffig, och samtidigt vara osminkad.

Mamma var ute på stan och åt middag, så jag tar mig själv an köksbestyren. Jag lägger ner tid på det och gör en ordentlig potatis- och löksoppa med tillhörande ostmacka. När jag slår mig ner vid bordet har jag printat ut ett email som har gjort mig väldigt glad, samt tagit med mig Cosmopolitan som jag bläddrar förstrött i. Jag har uppgifter som väntar på mig, men jag njuter en stund av lugnet och tystnaden, den goda maten och den lättsamma tidningen. För mig själv tänker jag att det inte är så dumt; lyxa till det i sin ensamhet med att piffa upp kläderna bekvämt och laga riktigt middag. Jag mår bra.

En vecka som är... ja, hurdå?

Då var man här igen, söndag kväll. Nästa vecka har Stockholmsskolorna sportlov, vilket troligen betyder att jag inte har några jobb. Jag misstycker inte, jag ska arbeta med Challenge Bernadotte istället. Så fort jag har arbetat med förberedelserna den senaste tiden har det känts som att det finns hur mycket som helst att göra och att tiden aldrig räcker till. Nu när jag försöker formulera konkreta uppgifter till den kommande veckan känns det inte som att det är så himla mycket ändå. Eller, rättare sagt, det som ska göras är tvunget inte så tidskrävande. Så nu står jag här, med en vecka jag inte riktigt vet hur den kommer arta sig. Förhoppningsvis blir det lite kvalitétstid med Mamma, då vi har lägenheten för oss själva. Annars så ja. Jag har ju saker att göra, men måste nog se till att klottra ner dem på en pappersbit, annars lär jag inte få mycket gjort. Man lär sig, helt enkelt.

En onsdag

Jag hamnade på klubbspelning efter träningen i onsdags, efter middag on the run i form av två cheeseburgare. Men jag hade det grymt!

Challenge Bernadotte

Jag simmar runt i förberedelser för Challenge Bernadotte. Med andra ord vältrar jag mig i en massa fäktsnack, och jag njuter av det alla tiders! Jag känner mig som en riktig nörd. Inte bara att jag får ha fullt upp igen, utan att jag får ha fullt upp med sånt jag älska. Aahhhh! (Bilden får tas med lite humor, bear with me)

Flytt i förberedelse

En av hyllorna högst upp i vår tvättstuga har jag ockuperat. Där kan man hitta ett martiniglas, kaffekoppar från Filippa K-serien, espressokoppar från dito, salladsbestick, en samlartallrik, skålar, vinglas, en uppsättning snapsglas (som kom med texten "En skåning måste dricka snaps!") och en champagnevisp. Jag återvänder till den hyllan då och då, antingen för att plocka ut något och sedan stoppar tillbaka det igen eller bara för att kolla på det. Jag avundas mina vänner som skriver om deras jakt på lägenhet och sedan hur de letar efter sängkläder, kuddar, inredningsdekorationer och porslin. Jag upptäcker mig själv med att beundra Indiskas temuggar, sukta efter vardagsglas från Duka eller ta en sväng om NKs porslinsavdelning bara för att drömma mig bort en stund.

Jag vill så gärna fixa och dona med allt det där. Jag vill så gärna komma till den punkten att jag plockar ner allt från hyllan och lägger i en flyttlåda av kartong. Men om jag flyttar utomlands för att studera, är det då värt att lägga ner alla drinkglasen som står i köket? Eller espressokopparna? Är det då lönt att låta två vackra vinglas få följa med i ett flyttlass? Jag vet inte. Men jag hoppas det.

Friska fläktar

Känslan av att få en ordentlig blodgenomströmning i musklerna, att äntligen kunna tänka på vad jag gör med spetsen igen och än en gång orka hålla mitt benarbete någorlunda aktivt var ovärderligt. Det gyllene receptet efter en lång period med småinfektioner var ett styrkepass, vilodag, ordentlig sömn och paus från högstadieelver för en dag.

Visst hjälpte träningens omständigheter till. Det var lugnt men ändå aktivt, och stämningen var (bland de flesta) mycket god. Kan det möjligen bero på den friska fläkten som italienaren burit med sig från sydligare breddgrader? Han dök upp på klubben första gången för två veckor sen om jag inte minns fel, och nu verkar han vara bundis med var och varannan. Han snackar som att han har varit i fäktsalen hur länge som helst men rörelserna skvallrar fortfarande om att det är lite nytt. Det bästa med situationen är att denne bohemiska viking, trots sin anpassning, visar en ny sida. Han fäktar smidigare och 'lättare' (inte som easier, utan lighter) än de flesta av oss DIFare som trots allt har en ganska stel, ja nästan bulkig, stil. Varför han faktiskt har pallrat sig till Sverige av alla ställen är ändå ett mysterium.

There's no such thing as a free lunch

Nere vid tunnelbanan har Vitamin Water öppnat en butik. När jag såg att de skulle ta över den lokalen blev jag lite förvånad, skulle inte det bli lite stort för dem? Nu har de i vilket fall som öppnat och jag vet inte riktigt om det ska kallas butik. Man går in, får en Vitamin Water gratis, kan hänga lite och spela pingis. Jag fick en gratis Cosmopolitan också. Nöjd gick jag därifrån, det var precis vad jag behövde efter dagens jobb.

Måste tillägga att deras marknadsföring ändå funkar ganska bra, här sitter ju jag och bloggar om dem för mina 7 läsare!

Det bästa av två världar

Föräldrarna har gäster ikväll. Detta är anledningen till att jag sitter framför datorn och äter middag. Det känns på något sätt lite studentaktigt, det där med att äta middag framför datorn. Jag äger ännu bara en stationär dator, och därför brukar det inte bli så mycket av den varan. Men ibland göra jag det ändå, när jag är helt ensam hemma. Men det är ju ofta studenter, helt ensamma hemma.

Det bästa med att föräldrarna har gäster är att jag får sitta här vid datorn och låtsas vara utflyttad student, men att jag ändå får njuta av mammas kulinariska färdigheter. Mamma är väldigt duktig i köket, det ska man ge henne alla dagar i veckan. När det är besök lägger hon gärna ner lite extra tid i köket och det är en njutning varje gång. Så här sitter jag nu, med datorn och Melodifestivalen. Ackompanjerat av mammas underbara mat och ett glas vin.

Sms

Onsdag. På jobbet fick jag springa runt med kamera större delen av dagen. Eleverna kollade misstänksamt på mig och jag kände mig som fisken i vattnet. Eftermiddagen har blivit ineffektiv. Jag har ryckningar i en lårmuskel och vill träna igen, har legat lågt ett tag nu pga halsflussen. Men idag är det ju onsdag. De senaste onsdagarna då jag har varit sjuk har jag, nästan, varje gång fått sms av Emma. Sms får mig att le stort. Igen och igen och igen och igen. Det här är underbart ju! Som Johanna bl.a. skrev om i ett inlägg på sin blogg, glädjs åt de små sakerna. Enligt mig är det de som formar livet.

Öppna ögon och öron

Först en timme med Paris, sen en timme med Köpenhamn. Att familjen här hemma i Stockholm stundvis pockade på min uppmärksamhet hindrade mig inte.

När jag gick i sjuan, åttan kunde jag prata länge i telefon med några av mina klasskompisar. Det var inte de som jag umgicks med i skolan, men vi pratade på ändå. Vi skvallrade om vad som hände i klassen och diskuterade vardagstrivialiteter. Jag har nu i efterhand funderat på vad som fick mig att börja med denna vana, framförallt eftersom jag inte umgicks så mycket med de jag pratade med.

Varför jag idag pratar med mina vänner via Skype, som i detta fall får jämställas med telefonsnack, är ganska logiskt. Varför släppa kontakten och bara ses/höras någon gång per halvår om man nu kan prata lite då och då? Att jag skulle ha dejt med Hedvig (Köpenhamn) var redan bestämt, men Kajsa (Paris) var spontant. Det är lite underskattat att slå en pling ibland, bara för att kolla läget. Lite old school kanske. Jag tror däremot att det kan vara svårare när det gäller vanliga mobiltelefoner, eftersom de flesta jag känner ofta håller på med något. Men om man nu väl är inne på Skype så visar man ändå på något sätt att man är tillgänglig för lite allmänt babbel.

Det är ganska länge sen jag skaffade skype, men det har bara inte blivit att jag använt det så mycket (mer än till att öva en till biologiprestation i grupp med två andra i första ring). Nu när jag använder det påminner jag hela tiden mig själv om hur mina kompisar sprider sig. De flyttas inte bara runt inom Sverige, utan det är en drös som lämnar landets gränser också. En kompis hor tillfälligt i Österrike. En annan är på två månaders resa i Nya Zeeland. En tredje åker på Asien-resa då den andra kommer tillbaka. Estrid, min tågluffarkamrat, är och besöker en kompis i Kina. Jag har en vän i Japan. En gammal klasskompis ska "kolla marknaden" i Kanada ett par månader. Stanna i landet lagom för alltid? Nej, världen har mer än så att erbjuda.

Svenskens uppvaknande

I måndags när jag pulsade från pendeltågsstationen till en skola hörde jag en vilsen fågel som kvittrade. Jag slängde en blick på klockan, som stod på 07:30 och jag undrade om fågeln mådde bra, men log ändå lite för mig själv. Igår när jag skulle gå mellan två husbyggnader för att komma till klassrummet badade den lilla skolgården i solljus. Solljuset gjorde att det kittlade i näsan och jag nös flera gånger om. Men jag kunde inte låta bli att le, för solen värmde. Det här är februari, det ligger tjockt med snö, men fåglar kvittrar och solen värmer. Det är vackert.

Orden försvinner

Jag ville skriva om helgen. Jag ville skriva om glädjen att få prata franska igen, om förvåningen över att kunna skifta så bekvämt, om känslan av att det flyter på med tidvis väldigt odiskreta omvägar men att det sedan plötsligt tar stopp. Jag ville berätta om hur en annan fäktare med kamera går fram till sin coach (båda belgare) som jag precis pratat med och hur jag snart hör coachen säga, på franska, "Schhh! Hon förstår franska!". Men jag är trött och finner inte orden. Istället tar jag mig tillflykten till Émile Zolas bok Hallarna och det tidiga 1900-talets smutsiga Paris.

En tjej med ambitioner

Under hälften av den här veckan har jag jobbat på en skola jag varit på en gång förut. Då jag vikarierar för samma lärare så har jag redan träffat eleverna en gång och allt det där. Jag skulle ha varit där i slutet på förra veckan, men blev själv sjuk. När jag nu kom tillbaka fick jag höra att de istället hade haft min klasskompis från EG.

Det var ju ett lustigt sammanträffande att det var just han. Och att eleverna kom på det. När jag hade dem idag var det en av dem som frågade "Har du skrivit till honom på Facebook nu?" Nej, det hade jag inte. "Vad tycker du om honom?" Jag har inte träffat honom på tre år (men uppenbarligen såg han mig på stan för någon vecka sen, enligt eleverna), så jag har ingen direkt uppfattning. Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig reflekterat så mycket över det, allra minst när jag står och ska hålla mattelektion. "Han sa att du var en tjej med ambitioner, hur känns det?"

Vänta nu här. Han sa att jag var en tjej med ambitioner. Visst, det kan jag gå med på. Det fick mig till och med att le. Men jag tror knappt jag har pratat med honom alls sen nian och vi pratade inte så mycket då heller. Vi är inte vänner på Facebook. Vad grundar han det på? Rykten? Om det nu är rykten, betyder det iaf att det snackas om mig. Om ryktena i sin tur ska ge den uppfattningen lär de vara ganska positiva. Om han baserar det på vad han såg i nian kanske det var att lita på gamla uppgifter.

Det är fascinerande det där hur man skapar sig uppfattningar om folk som man inte känner så bra. Rent allmänt uppfattar jag det som att första intrycket av mig, som baseras mestadels på utseende, är att jag är yngre än vad jag är. När man däremot har lärt känna mig, eller pratat med mig ett tag, så tippar det över och åldersgissningen faller lite över min egentliga ålder. Å andra sidan är detta min uppfattning om andras uppfattningar. Det hela är otroligt subjektivt.

Grabbkram

Calle står i dörröppningen, fortfarande med skorna på. Han håller blicken fäst vid fäktsalens ena hörn, som fastfrusen medan man kan ana en liten glimt i ögat. För en millisekund flyger tanken genom huvudet att det är något annat än hälsa på Ivan som han tänker på. Strax där efter böjer han sig ner, tar resolut av sig skorna och går in med bestämda kliv. Jag har sett honom gå in många gånger, men nu är det något som är annorlunda.

Han styr stegen mot de hörnet där styrkeredskapen här. Hörnet där Atle tränar för stunden. Han tittar på sin kompis som håller på att göra hängande dips och uppmärksammar sedan sin närvaro med att fälla en kommentar om "Det var ett tag sen.." och skina upp i ett leende. Atle vänder sig om, skiner upp han också. Händerna möts i en skakning, och övergår till en grabbkram av den sorten som sågs i Grease en gång i tiden.

Jag står och ler lite för mig själv åt mötet mellan killarna som tidigare tränade tillsammans dagligen, men som inte verkar ha varit så bra på att hålla kontakten under Atles uppehåll. Deras sätt att hälsa var så grabbigt hjärtligt, likså deras sätt att prata. Båda log med hela ansiktet.

Drömmer mig bort

För ett tag sen beställde jag utskrifter av ytterligare ett gäng bilder. Bland de som fanns med denna gång var de två bilderna ovan. Stockholm precis före jul, och Boston på hösten. Satt och kollade lite på bilderna, och stannade upp vid just dessa två. Det är inte jätteofta jag tar "landskapsbilder". Dessutom betyder just dessa två lite extra för mig, framförallt nu. Därför har jag satt upp båda ovanför datorskärmen. Inte i vimlet med de andra bilderna, utan själva. Bara de två. Stockholm Boston. Boston Stockholm. Om två veckor vet jag om jag fortfarande är med i leken.