Från en plats till en annan

Årets första morgondopp, myggbett, smultronstrå, färd med färja, golfrunda, lön-beskö, skärgårdsro och frukost på bryggan. Midsommar blev perfekt, allt vad jag behövde och lite till. Lite tid för mig själv och avskärmning från omvärlden i positiv bemärkelse.

Imorgon åker jag till Tokyo. Puss på er.

Förändring

Det är ganska intressant att växa upp. Just det här att inget är som det är förut, men att man ändå planerar in ungefär samma saker. Rutinerna är detsamma i grund och botten, men inget är sig likt. Det är svårt att sätta fingret på det, att få fram ord som beskriver det rätt. Men jag gillar det trots allt. Ibland känns det tungt att tackla det hela för att det helt enkelt fått en främmande karaktär, men i slutändan njuter jag.

Det är tack vare dig

På fäktklubben har vi denna termin haft två gästande Erasmus-studenter. Den ena, österrikaren, har jag kommit att snacka en del med, och jag envisades dessutom med att prata svenska med honom. Han var på träningen idag, och så kom vi att snacka om just det där med att prata svenska. "Det är tack vare dig jag kan prata" säger han. KTH i all sin prakt, men mitt lilla envisandes har gjort ganska mycket nytta ändå. Det värmde när han sa det. Denna lilla, enkla kommentar. Och då insåg jag att han faktiskt kan konversera på svenska.

Att flytta

Jag är trött. Trött på det sättet jag iprincip bara är efter en dag på Cassi. Det känns som om jag har massor av intryck och tankar jag borde ta tag i, men hjärnan vägrar helt enkelt. Händelser jag i vanliga fall skulle analysera sönder viftas nu envist bort.

Japan om en vecka. Festival om en månad. London om tre månader. Tiden kommer bara försvinna, trots att allt känns så avlägset. Att jag om en vecka ska iväg till andra sidan jordklotet tillsammans med en av mina närmaste vänner för att hälsa på ännu en nära vän känns bara overkligt. Att vi dessutom planerat allt själva från start till mål gör allt ännu märkligare. Må vara att vi nu är så gamla att just det inte är några konstigheter, men det är mest för att en näst intill likadan resa gjordes för 2,5 år sedan, fast då till Malaysia och föräldrarna i alla tre familjer var högst deltagande.

Det är många tankar som virvlar, många vänner vars namn gör sig påminda. När ska allt hinnas med?

I slutändan är det en tanke som överröstar alla andra: Jag ska snart flytta mitt liv. Till ett annat land...

Le week-end

Jag har haft en riktigt bra helg. En sån där när det som varit planerat gått bra och det spontana har kommit vältajmat. När man har vaknat med ett leende på läpparna. Jag mår bra, är glad och lagom speedad av allt roligt.

2010

I sommar ska göra något jag för ett år sen aldrig trodde jag skulle göra. Jag ska åka på festival. Ni vet en sån där när man vadar i lera och dricker öl och vin och lyssnar på musik. En sån från vilken man kommer hem och somnar i badkaret medans vattnet upplöser all skit man samlat på sig. Till vilken man tar med sig ett tält man sedan lämnar.

Jag ska i och för sig inte till en av de största. Men för mig är det en ganska stor grej ändå. Det känns ganska olikt mig. Jag ska åka med de två tjejerna som är med på bild ovan, och kanske någon till. Jag är pepp.

Ta det, lägg till en resa till Tokyo och lite annat smått och sommargott och vi har en semester som jag verkligen ser fram emot.

4potentials

Igår var det release av 4potentials. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag var lätt nervös. Vad skulle det vara för annat folk där? Skulle det bara vara en massa chefer och kanske en och en annan masterstudent eller entreprenör i startgroparna. I inbjudan hade de sagt att vi medlemmar var i åldern 22-59.

Vänta nu. Jag är inte 22.

Jag kom och möttes av den tjej i organisationen jag har haft kontakt med. Hon kände igen mig, vilket gjorde att nerverna släppte lite. Drinkbiljett, program och namnbricka. Hänger av jackan, slänger en blick i spegeln och börjar se mig omkring. Än så länge verkar folk vara 30-59 år och klädda i kostym eller klänning av motsvarande grad. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, eller vilka jag ska våga prata med.

Jag lyckas hitta en gammal klasskompis, som jag sedan hänger med hela kvällen. Det slog mig att det var jag som rekommenderat honom, och tillsammans glider vi runt och känner oss vilsna. Vi är verkligen överlägset yngst. Han har precis avslutat första året av sin utbildning, jag har inte ens hunnit börja min. Vi pratar med några, men de gånger vi försöker infiltrera med de i de yngre skiktet (dvs de som fortfarande är kvar på utbildningar) glider dessa vidare för mer spännande möten.

Om några år skulle vi passa in bättre. Men i dagsläget kände vi oss lätt vilsna.

Jag funderade lite på det. De är i uppstartsprocessen, och då kanske det inte är så konstigt att det inte har kommit in så många i vår ålder ännu men hur kommer det sig då att vi har kommit in? Eller mitt, eftersom det var jag som rekommenderade honom. Kanske en slump. Kanske en rekommendation av någon annan. Av någon hörde jag att målet var att ha 100 medlemmar i varje årskull.

Men jag kan inte sluta förbryllas av det. Jag skulle på ett sätt vilja veta vilken typ av person jag är, vilket man tydligen fick reda på under intervjun. Det kanske skulle hjälpa mig förstå vad som låg till grunden för deras beslut. Det känns som om det är så få intryck som bygger på detta beslut.

Men det kanske inte behövs mer? Jag har pratat en del med en av IT-killarna på mitt jobb, eftersom min fasta telefon (med andra ord mitt arbetsredskap) har strulat. När jag idag skulle få hjälp att byta telefonen var det något som fick honom att fråga om jag var ordningsrepresentant i skolan. Först frågade han mig om jag hade jobbat med den typen av grejer (typ byta telefon?) förut, eftersom jag verkade ha lite koll.

Mina arbetskollegor hintade snabbt att de hade fått de intrycket av mig också.

Det skapar självinsikt på något sätt. Även om jag alltid har vetat det så känns det mer påtagligt nu än tidigare. Kanske är det fler kontraster nu än då. Kanske har det förstärkts.

Impressive Inspiration

Jag har skaffat mig ännu en anteckningsbok. Och ett limstift faktiskt. Det första jag gjorde var att trycka upp texten för framsidan till den nya anteckningsboken: Impressive Inspiration. Tanken är att jag i den ska samla sådant jag imponeras och inspireras av. T.ex. Google Wave. Eller Google's encrypted search. Facebook har också fått en artikel inklistrad. Det är ett sätt för mig att samla sådant som får mig att tappa hakan, antingen för att det bara är så ballt att det går att göra eller för att det är så använbart eller whatever it might be. Jag samlar på mig allt nu, så hoppas jag att en dag kunna klistra in något som jag har gjort, som får andra att tappa hakan.

Coming up, tjejmiddag

Mörk choklad utan killar, killar utan mörk choklad

Det sägs att man inte förstår hur mycket något betyder för en förrän man är utan det. Just nu saknar jag att hänga med killkompisar. Tjejkompisar i all sin ära, men jag saknar att hänga med bara killar. Faktiskt.

Det, och mörk choklad. Inte i kombination dock.

Vill inte prata mer i telefon

Jag är så trött att jag håller på att gå under. Redan i morse, under jobbets första timmar, satt jag och längtade efter att få bara sitta hemma och glo. Trots det vackra vädret ville jag bara tillbaka till sängen, krypa ner under täcket och framförallt vara tyst (ska tilläggas att jag sitter och ringer dagarna i ända och är allt annat än tyst).

Jag vill städa undan på mitt rum, jag vill sy klart fållen på den avklippta klänningen, jag vill ligga och pressa. Det är mycket jag vill göra, men inte sitta och ringa och låta jätteglad. Jag offrade några timmars sömn igår för att sitta och ta en öl med några killkompisar. Även om jag verkligen var trött var det så värt det. Så enkelt och okomplicerat.

Imorgon ska jag försöka komma över en baddräkt som är bra att simma i. Den jag har är visserligen väldigt snyggt skuren, men inte så praktisk om man vill träningssimma. Nej, jag satsar på att vädret håller i sig och att jag ska kunna ta mig bort till Eriksdalsbadet för att plaska lite. Träna och "sola", bra kombo.

Men först: sömn.