Startled

Jag har ansökt om boende i London nu. Jag trodde jag skulle få fler prioalternativ än jag fick, men icke. Nu är det bara att hålla tummarna att jag får det jag vill ha helst (vilket jag säkerligen inte kommer få bara därför, men hoppas kan man ju alltid). Utbildningsgaranti, check. Boendeansökan, check. Mobilnummer, check. Kvar: bankkonto (måste vänta tills jag är på plats och installerad), försäkring, CSN. Men, jaha?

Födelsedagssång

Det är karneval och jag pratar i telefon med en gammal klaskompis för att se om vi kan sammanstråla någonstans. Han är på en korridorsfest och jag knatar runt på stan. Efter att ha snackat ett tag säger han "Vänta ett ögonblick bara." Han pratar med några av sina kompisar och återvänder till luren "Är du kvar? Bra, vänta ska bara fixa en sak." Han byter några ord till med sina kompisar och så hör jag ett par killar som tillsammans stämmer upp i sång.

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år!

Alltmedan de sjunger känner jag hur mitt leende växer och ögonen lyser. Tänk att några sångrader via telefon kan göra en så glad. Det lilla värmde så mycket!

Vardagsbetraktelser

På jobbet har jag en egen mailadress samt ett fast nummer som det ringer folk till. Om det är upptaget i min linje vet de i receptionen att det är jag som sitter där och ringer. Folk mailar till mig, på jobbmailen. Och jag och John ska få glass för att vi har jobbat duktigt.

Idag fick jag mail från Imperial och har nu inloggningsuppgifter som jag ska använda i fyra år framåt, och det är de jag kommer använda till mailadressen senare.

Och det gick bra för mig på onsdagstävlingen idag.

Det får en att tänka till en gång extra.

Leva livet med ett leende på läpparna

Det är de små sakerna som gör mig glad. Känslan av att sitta och äta middag på balkongen i kofta efter nio en vardagskväll. Ett timmelångtsamtal med vänner i Paris. Människor som är trevliga mot en när man ringer dem på arbetstid (jag hade en som var fantastiskt trevlig idag, han gjorde min dag). Effektivitet. Killen som markerade att han hade koll på att dörrarna inte skulle stängas när jag kom kutandes ner i tunnelbanan efter träningen. Cykelturen till jobbet. Lunch på takterassen. En spontan fråga om man vill ses. Roliga planer. Glada tankar. Leva livet med ett leende på läpparna helt enkelt.

Sommarglädje

Det är något speciellt när det börjar bli lite varmare. Imorse kunde jag cykla till jobbet med enbart en tunn kofta och jeansjacka förutom pikén. Det var skönt att känna hur vinden smekte armarna utan att ge gåshud, att slippa alla bökiga extraplagg och kunna sata på sånt man känner sig bekvämt snygg i. Det är varmare och jag älskar det!

Jag och Cicci promenerar. Vi sätter oss i Enkehusparken och pratar. Vi promenerar vidare. Köper glass på donken och placerar oss i Observatorielunden för att njuta ännu mer av solen och titta på skejtarna. Det är varmt och skönt, sällskapet är fantastiskt och jag tar tillfället i akt att bara njuta av stunden. Sånt här gör mig verkligen glad. Och det är nu våren är som bäst.

Imperial

Jag har sett Imperials studenthem från utsidan. Jag har fått en snabbguidning genom sportanläggningen (som jag är förälskad i). Jag har fyndat en fantastisk kalender för ynka £3. Jag har fortfarande svårt att förstå att den var så billig. £3 är ingenting för en kalender. Jag har börjat bekanta mig med kvarteren kring skolan, börjat hitta lite. Och det känns bra. Människorna ser trevliga ut, lokalerna är dömaffiga och jag längtar. Det här ska bli bra.

Jorden fortsätter snurra likväl

Jag är nervös. Nerverna är på helspänn, även om jag lyckats varva ner lite. Jag ska åka till London i tre dagar. Tre dagar till en annan stad, det är ungefär som att åka på fäkttävling rent tidsmässigt, eller bara dra på week-end någonstans. Men det är så mycket mer än det.

London. Framför mig ser jag långa, tråkiga gångar i tunnelbanan. Halvstressigt tempo hela tiden för att hinna med allt som ska hinnas med. Bistra färger. Heathrow. Enorma marginaler pga oförutsägbara händelser. Midsommarfirande i Hyde Park där jag ligger på rygg i gräset och halvsover, febrig och lätt sliten efter alla intryck.

Det här är första verkliga steget till att flytta ut. Det ska införskaffas brittiskt telefonnummer, matbutikerna ska lokaliseras på kartan, jag ska bekanta mig med kvarteren kring skolan och jag ska försöka bli lite klokare på var jag ska bo.

I handväskan ligger, inte helt förvånande kameran. För min egen skull tror jag att den kan vara bra att nyttja ganska flitigt. Så att jag sedan kan sitta hemma och försöka vänja mig vid tanken. Försöka göra det hela lite mindre främmande.

Nu är min chans att göra projektet verklighetstroget.

Fäktbloggen

Jag har precis snabbredigerat bilder från Stockholm Cup och kommer på att de kan vara de sista. Jag tror iof jag svänger om Uppsala i September, men mycket mer än så tror jag inte det blir. Märklig känsla...

Belöning

Jag har haft en donarvecka till mångt om mycket. Jag har strukit upp skjortor, lämnat in trasiga byxor hos skräddaren och trasiga stövlar hos skomakaren. Det har meckats med värjor och strukturerats lite i min planering (bara mentalt än så länge dock). Nu belönar jag mig själv med att tacka ja till en väldigt spontan inbjudan till middag med några studenter från Handels. Hur var det nu, le mot livet så ler livet tillbaka mot dig?

Fröken Duktig

Jag jobbade. Jag tränade. Jag åt middag. Jag tog fram strykbrädet och strök ett par byxor och en blus. Klockan är fortfarande före tio och det jag mest längtar efter är att få krypa ner i sängen med min bok. Och helt plöstligt frågar alla om Londonflytten. Den är i september, så den känns fortfarande ganska avlägsen...

Vill. Förändra. Nu.

Storstaden London närmar sig med stormsteg. Fäktvänner skickar out of nowhere påminnelser om att de kommer hälsa på, Fäktbloggens framtid diskuteras och jag åker snart dit en snabbis för att spana in läget.

Det är mycket spännande som kommer att hända innan jag faktiskt flyttar, men jag befinner mig i vakuum. Stunderna av inspiration känns kortare, och även om våren har belägrat Stockholm så saknar jag min sprudlande energi. Energi som jag hade under vintern. Brukar det inte vara tvärtom? Att det är nu det ska komma ett svall av glädjeskutt och leenden spela över ansiktet? Är det inte nu jag ständigt ska vilja springa ut med kameran för att fånga ögonblicket, eller ständigt skriva om händelser och betraktelser?

Jag tror jag har gått in i en bubbla för att skydda mig själv. För att jag inte riktigt vet vad som står framför mig, och inte vet hur jag ska hantera det mer än låta det närma sig. Visst har jag arbetat fram en lång lista med förberedelser, men det är ändå inte samma sak.

Jag märker främst av det på fixet kring Fäktbloggen. Jag känner mig inte längre lika motiverad till att kräla runt på smutsiga idrottsgolv och plåta bilder som ser ut som alla andra jag har tagit, sedan utvärdera vilka som möjligen kan uppskattas och lägga upp dessa på bloggen. Det blir många timmars jobb där responsen ofta dröjer och är för generell för att jag egentligen ska fatta vad som är bra och vad som inte är det. Avsaknaden av inspiration och stimulans ger ingen kraft till att försöka utvecka det så mycket heller. Varför uppfinna hjulet igen?

Jag vill ut ur det här. Jag vill ha rutiner igen, finna inspiration, lära mig nya saker och utvecklas som person. Nu vill jag vända den här steken. Pronto.