Syster och Bror

Jag skulle egentligen jobba idag, men ringde och sjukanmälde mig imorse. Kände inte att jag var på topp fysiskt, rösten lät som en häxa och jag anade fortfarande vrak-känslan efter tävlingen igår. Istället har jag varit hemma, hjälpt lillebror med matte, pluggat lite, tagit ett bad och kollat igenom gårdagens fåtaliga bilder. Jag är verkligen glad att jag lyssnade fullt ut på kroppens signaler. Jag har jobbat halvkrasslig förut, men denna gång kändes det inte rätt. Dessutom lär jag fortfarande vara ganska smittbenägen eftersom förkylningen sköljde över mig igår.

Har redigerat några av bilderna. Skickade iväg några till Hans och fencing.se också, vilket jag inte gör så ofta. Mest för att jag hellre behåller dem till Fäkt[foto]bloggen. Bilderna ligger redan uppe, och jag slås över hur bra de står sig. Visst, det kan låta egoistiskt att säga att man känner sig riktigt stolt över bilder, men det är jag och det står jag för. De behöver bara byta miljö från mina redigeringsprogram/bloggen för att jag ska komma på det ibland. Eller att jag ser dem för första gången på länge.

Något som är extra kul är att jag själv känner att jag har utvecklats. Bilderna är bättre, framförallt fotografiskt, och jag har lärt mig mycket på vägen. Visst har jag mycket kvar att lära, men det får helt enkelt ta sin tid. Det absolut bästa med det här är att andra har poängterat det. Det värmer.

Jag och brorsan har ju haft lägenheten för oss själva hela helgen. Vi har inte grälat alls, vilket annars är standard så fort föräldrarna ger sig iväg. Vi har ätit tillsammans, lagat mat åt varandra och haft lite allmän kvalitétstid. Det har också värmt mycket. Framförallt har han ställt upp för mig då det behövdes (dvs paniklaga mat på lördagkväll och diskat efteråt). Föräldrarna är nu hemma och livet återgår till vanliga gängor. Fast någon stenfast vardag kommer det dröja innan jag har igen. Fast just nu är det inget som jag saknar. Jag gillar friheten med ansvaret som jag har nu, möjligheten att ge mig i kast med sådant som intresserar mig, även om det tar mycket tid och är obetalt. Just nu är det precis vad jag behöver.

Jag gillar bildarkiv

Jag hittade ett par gamla bilder, från våren 2007. Det här var dagarna efter jag hade fått min systemkamera, och jag smög runt i lägenheten i Åre och njöt. Jag njöt av ljudet av slutaren, av kamerahusets bekväma tyngd i handen och av färgspelet i bilderna. Vad som helst var plötsligt värt att fånga på bild. Att hela lägenheten lystes upp av vårsolen som strömmade in genom fönstren gjorde inte saken värre.

När jag tittar på dem idag kommer jag att tänka på Åre. På de underbara sängarna, de välbekanta backarna och pisterna, ibland till och med liftvärdarna, och stämningen. Lugnet, myset. Framförallt dagarna fram till annandag jul, innan alla ‘extrema’ party-människor kommer. När det är familjer och kompisgäng som åker upp för att åka skidor, för att njuta av backarna, för att stå i pisten från start till slut. Att trycka på, att känna accelerationskraften i svängarna, känna hur skidorna skär snön och, med lite tur, få ett och ett annat åk i pudersnö. De åken som är på morgonen, med ett tunt lager puder på räfflorna från pistmaskinen. Det är njutning.

Goda besked

Åh, vad jag älskar när saker flyter på. Och vad underbart det är med goda besked. Ibland kan jag inte annat än garva åt att allting går rätt, men det är fullkomligt fantastiskt.

Jobbsöndag

Kvällar efter jobbet innehåller nästan bara extremiteter av känslor. Antingen är man helt slut och därmed bra deppig eller så har man absurt mycket energi och springer runt som en vettvillig. Just nu är det däremot en annan stämning. Jag känner mig vimsig, vilsen och undrar vad det är som ska hända härnäst, egentligen. Även om jag har en bra uppfattning om vad som bör göras så snurrar allt bara runt, suddas ihop till bilder som består med av spektran än ordentliga konturer och beskrivs nog rätt bra med organiserat kaos. Eller snarare confused, but on a higher level.

The curious incidents with the dog in the night time

Det här har varit en märklig vecka, men ändå inte. Det är nog mest mitt sinnestillstånd som har skilt sig från de tidigare. Det är lustigt vad livet tar för svängar, vilka besked man möts av och vilka som hör av sig eller vilka man själv tänker på och hör av sig till.

En olycka kommer sällan ensam brukar det kallas, men vad jag uppfattar det som så kommer även framgångarna i par eller grupp. Troligen beror det helt enkelt på att man är olika benägen att upptäcka det ena eller det andra.

Jag inser ofta när jag skriver att det är väldigt mycket klyschor. Men jag finner ändå att klyschorna har sin charm, sin betydelse, och att man aldrig riktigt kan förstå dem förrän man har upplevt dem själv. Klyschorna lär existera och vara just så klyschiga av en anledning, någon gång måste de ju förekomma och det måste vara något som känns något så när realistiskt (de är trotsallt ganska glorifierade, men hur ska man annars förmedla det?). Jag tror på klyschor när jag känner för det, omfamnar dem när de attraherar. Annars är de fantastiska måltavlor för ilska.

Videotips, för den CERN-intresserade.

Regndroppar mot ansiktet

Under hela dagen hade alla pratat om vädret. Någon jublade på Facebook över solen. Mamma avslöjade efter ett morgonmöte att den hade kikat fram. Cicci nämnde den också - som konstrast till regnvädret som var när hon kom. Alla pratade om solen som kommit och gått, om hur trist det var med regnet och att det grå vädret varat för länge nu.

Jag hade suttit inne hela dagen. Suttit inne och avklarat punkt för punkt av min att-göra-lista. Tillslut blev jag nojjig. Jag hade knappt tittat ut genom fönstret under hela dagen. Drog på mig ytterkläder, struntade i handväska, och klev utanför dörren. Det stänkte några droppar, men det störde mig inte. Snarare var det skönt att känna hur de prickade ner ansiktet, att höra dem landa på jackan. Regn är trist, grått och kontrastlöst. Men just då stod det i vacker konstrast till den tempererade, ljusa lägenheten. Regn är inte så dumt, inte ens när det går in på femte dagen. Det beror bara på sinnesstämningen.

Ytligheter

Man har vissa perioder då man tänker mer på det ytliga. Det kan vara allt ifrån vilka anteckningsböcker man drömmer om att få skriva i till vilka outfits som finns att tillgå för vardag och fest. Jag och Mamma åt lunch på stan, och avrundade med att kolla i ett par butiker. Inne på Akademibokhandeln gick jag och strök över filofaxernas skinnpärmar och suktade över block från Whitelines. Jag har länge tyckt att just Akademibokhandeln har ganska tråkigt och smalt utbud av anteckningsböcker, men på deras flagship store hittade jag en riktig guldgruva. Drömmande fingrade jag på ett anteckningsblock med svart skinnpärm som skulle fungera väldigt bra som idébok. Jag vet inte riktigt varför, men jag har fått en riktig fäbless för anteckningsböcker. Ofta har jag en idé om hur jag vill att de ska se ut i förväg, sen ränner jag runt hela stan på jakt efter dem. Överallt möts man av de lyxiga Moleskine eller vackra Paperback(tror jag de heter) som man gärna skulle kasta sig över, trots att de inte uppfyller alla krav och plånboken inte klarar av det.

Efter träningen har trenden fortsatt. Jag har putsat skor och fick också ett plötsligt infall att prova klänningar. De närmsta veckorna har jag middag/mingel att gå på och jag gillar att i förväg bestämma vad jag ska ha på mig. Jag plockar fram två av mina favoritklänningar. I tur och ordning provar jag dem, letar runt lite i smyckesskrinet efter passande accessoarer och sticker fötterna i ett par klackskor. Jag tittar i spegeln. Klänningen har visserligen ganska långa ärmar, men de ger endast ett skenheligt intryck av att klänningen ska vara prydlig. Den är definitiv av den kortare typen, utan att vara jobbigt högt skuren. Urringningen däremot. Jag vet inte hur mycket andra tänker på det. Jag tänkte inte så mycket på det vid första anblicken. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att det bara var att välja underkläder med omsorg. Denna klänning har jag använt många gånger. Den passar de flesta gånger. Det enda jag nu saknar är de skyhöga Jimmy Choo-skorna jag provade på H&M idag. De kommer döda fötterna. Man kommer frysa. Men de är också riktigt snygga, har en förvånansvärt snäll vinkel med tanke på stiletten och lyfter figuren. Säg vad ni vill om att ens tycke om vad som är snyggt eller inte är baserat på samhällets könsroller, det bryr jag mig inte om. De är snygga. De förlänger benen. De kan lyfta självförtroendet till nya höjder.

The Rydberg Tribune pennfäktar

Jag följer min gamla gymnasieskolas inofficiella skoltidning, The Rydberg Tribune. Det är en tidning med artiklar som verkligen får mig att vilja återvända. Förmågan att vända och vrida på saker så att det som skulle kunna presenteras väldigt kort och simpelt istället fylls ut till en välskriven och underhållande text. I ett av deras inlägg på "Chique"-sidan blommar det upp en intensiv debatt om vad som är definitionen på en man och huruvida modesidan och tidningen är ensidiga eller inte. Det är en konversation med fulla namn utskrivna, konkreta exempel när den väl kommer igång och en efterfrågan av konstruktiv kritik så att tidningen ständigt ska förbättras. Kommentarerna är långa och även i dessa (eller, majoriteten av dem) fortsätter i samma stil som artikeln.

Kalla det snobberi om ni vill. Jag gillar det. Jag saknar det. Jag ler när jag läser det. Just detta lilla ordtrollande påmindes jag av när en god vän skrev en kommentar på allas vårt Facebook. Något som skulle kunna kallas att man gör meningen krångligare men som mest gör det hela snyggare, smartare och stiligare. Det står i bjärt kontrast till det jag matas med på syntaxföreläsningarna: "Someone should kick George." Jag vill tillbaka till dit. Vill tillbaka till miljön, till människorna och viljan att prestera. Och dit ska jag, var så säker.

Amatör på egna ben

Jag ville skriva ett klyschigt inlägg om vad Fäkt[foto]bloggen betyder för mig. Men jag vill inte riktigt sätta ord på det, inte idag. Jag vill behålla det för mig själv just nu, i den lilla sköra bubbla. Anledningen till att jag helt out of the blue ville återvända till ämnet var detta blogginlägg. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Jag skulle gissa att jag, om det nu är så att jag är nominerad tillsammans med över 500 andra, faller bort ganska tidigt i urvalsprocessen. Men likväl betyder det. Någon har uppmärksammat bloggen, trots att den är så vansinnigt nischad. Någon har velat lyfta fram den. Oavsett vart det tar slut har de raderna han (jag gissar att det är en han) skrev betytt otroligt mycket. Denna gång är det faktiskt tanken som räknas.

För mycket kaffe

Vi sitter i mitt kök, med pappren utspridda över hela köksbordet. Alla har varsin kaffekopp och sitter och stirrar ner på de svarta figurerna som dansar framför ögonen. Auxiliary verbs, nouns, prepositional phrases, premodifiers och complements varvas om vartannat och jag försöker desperat få grepp om det. Efter ett tag blir jag rastlös och klarar inte av det längre. Framförallt känner jag mig vansinnigt ointresserad av att lära mig om hur språken har växt fram, hur man lär sig ett andra språk och yadda, yadda, yadda. Värst är det när man sätter sig, med fingret mot struphuvudet och säger högt för sig själv: "ffffffff, vvvvvvvvvvvv, fffffffff, vvvvvvv, fffff, vvvv, ffff, vvv". Jag har tenta på torsdag, för den som inte hängde med.

Äntligen

Jag ville skriva något bra, vettigt och lättsamt. Men jag har ingen inspiration. Lättnaden efter de senaste dagarna är så omfattande att jag stängt av allt vad produktivitet heter. Fullt medveten om att jag har en oplanerad helg framför mig känner jag mig redo att omgående ta nya tag, om än i ett inte lika högt tempo för att verkligen få helgkänslan.

Lugn. Rofylld. Lite fundersam.

Mängdlära

Vem rakar barberaren?

I en stad finns endast en barberare. Han rakar alla dem som inte rakar sig själva (men han rakar inga andra). Rakar barberaren sig själv?

Tankar som knackar på dörren

Jag känner mig helt slut. Utslagen. Halvdöd. Trött. Jag gjorde upp veckans tidsschema när jag stod på jobbet, och än en gång bannade jag mig själv för att jag ger mig in på så mycket. Jag vet vad det är jag behöver fixa. Sen är det söndag kväll, efter jobbet. Det är en speciell känsla, ganska nollställd. Jag längtar efter en hemmakväll ensam, i tom lägenhet, med film och några godisbitar. Eller lugna juldagar i Åre där man åker skidor på dagen och sen segar i lägenheten eller strövar runt på byn och bara njuter av att vara. Det längtar jag efter just i detta nu. Framförallt en kväll för mig själv i en mörk och tom lägenhet. Vet inte riktigt varför egentligen. Självständigheten gissar jag.