Studenten

Jag tar studenten om två dagar. Och i två dagar har jag gått runt och förklarat för alla hur konstigt det känns att inte ha något plugg att sitta med på kvällarna. Dessutom har jag fixat Fäktbloggen så att den uppdaterar sig på timer. Och bilderna är fixade. Trots detta så märker jag att det jag säger mest är tomma ord. Jag har fortfarande massvis med grejer att fylla eftermiddagarna med, även om jag inte tränar. Jag antar att det är på gott och ont.

Som sagt, studenten om två dagar. Fast vi har inga lektioner imorgon. Vi har gjort allt. Utvärderingar inlämnade. Fikat. Snackat. Whatever man gör på de sista lektionerna. Imorgon ska vi därför måla lakan till flaket. Men jag skulle gärna springa ut. Visst, det låter jättehemskt, men jag känner mig liksom färdig att gå vidare, att ta nästa steg ut i världen. Hade motsvarande känsla i nian. Som att det är ett avslutat kapitel. Inte som en del som återvänder till skolan jämt (även om jag hälsade på EG ett par gånger i ettan) och fortfarande ser det mer eller mindre som ett hem. Visst, jag har haft tre fantastiska år, men nu är jag klar. I will soon be leaving the place. Då börjar ett nytt kapitel.

Sometimes You Want To Go Where Everybody Knows Your Name

Jag är sjukt trött. Jag tror att det beror mycket på att jag slappnar av. Födelsedag igår, studenten om en vecka. Inga skolarbeten kvar, knappt något seriöst på lektionerna heller. Funderar på att köra på små handväskor hela veckan även om jag egentligen behöver mer plats, bara för att demonstrera fakta.

Fick ett astuftt halsband av några av mina tjejkompisar. Det är ganska långt, och så är det ett blixtlås som berlock. Eller inte ett blixtlås, men en metallversion av den flärpen som man drar i. Fick dessutom ett par schyssta örhängen, en bok, choklad och knallrosa trosor. Gött!

Jag har svårt att förstå att jag inte har något skolarbete kvar. Att jag med gott samvete (nästan) kan ägna mig helhjärtat åt bildredigeringen. Även om den inte är det roligaste alltid. Får se hur bilderna blir imorrn. Kanske hinner fokusera lite mer på det då. Men FY! Jag måste lära mig att fokusera på mitt egna tävlingsresultat först. Senaste tävlingarna har det varit väldigt mycket "Det gör inte så mycket om jag åker ut, då kan jag plåta i lugn och ro". Jag vet precis vad det beror på. Min "framgång" i fotandet är betydligt större än det på pisten. Jag får fler kommentarer runt det, fler kontakter osv. Det är en ganska spännande process måste jag säga.

För några veckor sen upplevde jag något helt nytt. Helt plötsligt kände jag mig mycket säkrare i mig själv, tryggare i min personlighet, vågade ta till mig av beröm och positiva kommentarer på plats och kände mig alltmänt attraktivare. Det var en väldigt skön känsla. Som om det lyfte hela mig. Att jag sedan upplevde att jag blev inspanad av killar, vilket jag inte gjorde tidigare, gjorde inte saken sämre. Beskrev det för Emma när vi åt middag. Det bästa var att hon hade märkt något! När hon fick reda på ungefär när det var så sa hon det; Det märks verkligen skillnad! Att jag hade en helt annan utstrålning. Vad som utlöste det? Ingen aning. Men bra känns det. Jävligt bra. Tänk er själva, att kunna gå runt på stan och känna sig attraktiv. Det är inte helt dumt. Jag har mina misstankar vad det kan bero på, men det får bli en annan gång. tillbaka till bilderna.

Studentlivet kan kombineras med träning

Jag hade en sån där bra träning igår. De kroppen känns bra, benarbetet är aktivt och spetsen på plats (för det mesta). Hade uppdelad tjej- och killtävling. Jag vann tjejtävlingen. Ser man på ålder och hur seriös man är så "ska" jag väl göra det, men mina resultat har jag ju inte alltid stämt överrens med förväntningarna. Framförallt inte på tävlingar. Men jag kom in i någon tävlingskänsla och malde på. Förlorade en match på hela träningen, då jag var lite övertaggad. Men det är en riktigt skön känsla när man kommer in i rätt känsla. Hoppas det håller sig till nästa tävling, om en vecka.

Lunchade med två killkompisar innan. Riktigt trevligt. Bra sällskap, bra lunch. Skiva på kvällen, på Göta Källare. Mamma fnittrade då hon hörde att det skulle vara där. "Kännt för att vara tillhåll för mogen ungdom" som hon själv uttryckte det. Kul var det i alla fall. Södra Latin:ares musikklass och deras kompisar var grymma på att klä ut sig, och så hade de live-band. Tummen upp!

Men nu måste jag verkligen jobba med min projektpresentationer. Jag både vill och inte vill. Men jag måste. Usch. Men det är bara att hålla ut. Bara 15 dagar kvar till utspringet, och imorgon är det bal! Pepp!

Dork, but still AWESOME

Jag är helt slut i kroppen. Så slut att det är jobbigt att hålla uppe armarna när de vilar på köksbordet. Nästan. Och då ska vi inte tala om låren. Men kul är det!

Var, för tredje dagen i rad, ute på stan idag. På vägen hem droppade jag in på Diesel Store, bara för att kolla. Fick hjälp av en urskön kille, och beskrev vad jag letade efter. Han kopplade, men trodde inte de hade något. Det slutade iaf med att jag provade en klänning. Sjukt tuff. Helt outstanding, jag skulle utan tvekan ha kvällens klänning. Men den kostade 5600 kr. Så det får vara. Men den satt bra på. Usch, vad det var jobbigt, men kul.

Men tyngdlyftningen. Det är inte lätt att köra maxtester någonstans. Jag är dessutom väldigt ovan vid det. Men man blir helt klart en erfarenhet rikare. Kändes framförallt i låren efteråt.

Då jag skulle gå hade slalomåkarna kommit. De är rätt unga. Däremot har de en rätt söt hjälp-tränare. Han är nog typ äldre slalomåkare eller något som hjälper till som tränare. Han spanad in mig iaf. Det kändes bra. Trots att det var precis efter träningen, fortfarande blöttt och rufsigt hår och lite frånvarande. Tummen upp för det! Och som Mathilda påstod: "If it wasn't that I was such a DORK I would be AWESOME!" Fast ibland kan jag känna mig bra awesome ändå. Bra.

Lillebror blir stor

Challe, kan du hjälpa mig att styla håret efter att jag har duschat?

Min lille bror kommer upp och frågar detta. Ikväll har han bal (han går ut nian). Kvällen till ära har han ljusblå skjorta, kostymbyxor och udda kavaj. Jag får välja slips, Pappa hjälper till att knyta den. Jag stylar håret, och får hjälpa till att sprätta upp fickorna. Jag tittar på honom och frågar när han tänker börja biffa till sig.

Till hösten, när jag är 16 och kan börja gymma. Det kan jag iofs redan nu på en del gym, men ändå.

Jag ler för mig själv. Min bror börjar bli stor. Han grimarserar inte när jag frågar om han ska ragga ikväll, utan svarar bara neutralt att han bara ska ha kul. Han frågar varför jag inte sa något till honom när jag berättade att jag dejtade en kille för ett halvår sen. Min lilla, lilla bror. Han är inte så liten längre. Min bror.

Ibland vet man varken ut eller in

CG:
jag har ju bara en chans
om jag bommar är det kört
du har ju fler kulor i magasinet.

Ibland undrar jag hur fasen det gick till? Från allt till inget, fast ändå inte. Ne, jag vet inte. Det löser sig nog.

Foto-framgång

Jag fick en riktig dipp igår. När man blir otroligt ineffektiv, inte vill göra någonting och nästan känner sig lite deppig. Jag tror att det beror på en kombination av trötthet och lite besvikelse. I vilket fall som så vände det verkligen på kvällen och när jag gick och la mig kände jag mig glad i sinnet. Det är helt otroligt hur små saker kan göra mycket. Kvällens bästa var nog när fencingphotos.com:s (FIEs officiella fotograf-stab typ) Europa-ansvarige Xavier Marest ramlade in på mina bilder och taggade några fäktare. Det är andra gången han gör det, förra gången visste jag inte vem han var. Precis som CG uttryckte det så är det ju en typ av framgång. Han klickar igenom mina bilder, tycker att de är bra nog för att vilja tagga fäktarna i dem och på så sätt sprida dem vidare. Det känns otroligt kul!

Jag känner hur nördigheten bokstavligen strålar ut ur mig. Men ändå. I like it.

Jag har funderat lite på Fäktbloggen. Jag tycker att själva bloggfenomenet är väldigt intressant att följa. Hur det kan påverka och sprida. Sen tycker jag att det är skitkul med fäktning. Svårt att missa när det tar så mycket av min tid. Slutligen så har vi mitt fotointresse. Jag har velat plåta mer och mer ända sen jag fick kameran, men det är svårt att typ promenera ut och bara göra det. Fäkttävlingar med kamera, och kombinera detta med blogg blev det vinnande konceptet. Jag kan nu med gott samvete släpa med mig kameran land och rike runt, kräla runt på golvet och sedan dela med mig av mina bilder. Ett vinnande koncept helt enkelt.