If you wanna be my lover, you've got get with my friends

Först var jag sjuk och orkade inget och hade ytterst lite vilja. Sen blev jag frisk och kände energin och glädjen återvänta. Helgen kom med alla dess aktiviteter och jag kände glädjen växa och växa och växa. När jag i söndagskväll åkte hem och tittade tillbaka på helgen som gått fylldes jag av värme, och som så många gånger förut konstaterade jag att jag med Londonflytten inte flyr från något, jag bara vidgar det befintliga. Älskade, älskade, älskade vänner.

Ring först

Just det. Det var det där med min kalender. Att den alltid är så fullbokad. Jag har länge vägt mellan att faktiskt tycka att den är det och att det bara är en illusion och något man säger för att det är sådan jag är. Jag sitter ju i slutändan alldeles för mycket vid datorn och gör allt det jag inte ska göra (=hänger på Facebook och gör ingenting/snokar). Men nu sitter jag där igen, plockar fram kalendern stup i kvarten och försöker trycka in allt på raderna avsedda för varje dag. Jag gillar visserligen att fylla min kalender, så den ser alltid mer full ut än vad den är, samtidigt som jag oftast har smågrejer att stöka av utanför det som står där.

Träffade gänget från andra ring igår, och Christian kom att berätta om mig och min kalender för sin tjej Heini och hur det alltid var vansinnigt mycket text på varje dag men jag alltid kunde klämma in det, på något sätt. Och det måste jag säga att jag ska ge mig själv, jag kan klämma in saker.

Nu är det 5 veckor kvar innan jag åker. De närmaste två är ganska uppfyllda, sen är det friare. Träningar ska in, och jag har "frikort" på ett par middagar (dvs, jag ska hänga med folk innan jag åker och kika förbi de lägenheter jag inte har sett och får därför bjuda in mig själv). Det känns som att det svårt att få grepp om vad jag faktiskt ska fixa innan jag lämnar landet som inte går att fixa på plats, och packning är inte heller så lätt att planera. Mycket går att reglera, men ändå så lite. Jag vet av erfarenhet att de kompisar som har sagt "Kom förbi när du vill, ring och kolla att jag är hemma bara" inte känner för att boka in det två veckor i förväg samtidigt som jag betvivlar att de kommer vara tillgängliga om jag ringer spontant (ingen av de som har sagt det är särskilt obokade egentligen).

Frasen som jag, och några av mina kompisar, använder för att förklara min kalender, "Jag har två timmar över om två veckor, kan vi ses då?", har sina poänger men grundar sig också i att jag slaviskt försökt röja undan i veckodagarna för träningen (med blandat resultat).

Efter första veckan på Imperial är min kalder tom, sånär som på några spridda födelsedagar. Jag kommer få bygga upp allt från grunden igen, med en drastisk skillnad. Jag kommer inte behöva ringa och kolla om någon är hemma, jag behöver troligen bara gå en bit i korridoren och knacka på. Och det kommer vara så mycket enklare att lösa det så än att planera i förväg. Å andra sidan planerar man nästan minst med de man bor med (men ändå inte). Dessutom blir ju mina nya Hall-mates min nya familj.

Det är många tankar som svärmar igen. Som ni kanske märker på bloggaktiviteten är jag tillbaka från min förkylning energin står på överflöd. Dax att mobilisera och göra något av den. I'm still counting the days, and trying to avoid it at the same time.

Imperial, vad annars

En av mina favorita ljudböcker är Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Egentligen är det bara första delen av serien av fem böcker jag har lyssnat på, men det är en berättelse som passar väldigt bra som ljudbok. Sitter och lyssnar på den och funderar lite kring Imperial. Jag har redan nu skrivit lite i ett diskussionsforum på Facebook för Freshers och hoppsan, där hade det ramlat in 7-8 friend requests i olika omgångar. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det egentligen. Jag tycker det är sjukt kul att redan nu komma igång, samtidigt som jag funderar på hur mycket jag egentligen vill visa för dessa människor, redan nu. Very well, it'll sort out eventually. Flertalet av dem är skandinavier, och de lär man ju hade lite kontakt med genom Nordic Society anyhow. Och en britt jag har pratat med tyckte jag kunde Skype:a med isbjörnarna, vilket gjorde min kväll.

Med 37 dagar kvar och de närmaste tre helgerna uppbokade till Charlotte-nivå inser man plötsligt hur lite tid det faktiskt var kvar. Om jag dessutom får förlägning på jobbet känns det där med att träffa kompisar begränsat till ett fåtal dagar. Att de dessutom själva är mitt uppe i plugg eller redan har flyttat gör inte saken mycket lättare. Men, allting går om man vill och jag fortsätter att längta. Och fundera på vad jag ska packa.

En jämlik kompisrelation

För 3 år sen ringde Hedvig Calle och frågade om inte han kunde komma över till mig för att laga middag och åt oss och Sara. Ett par timmar senare stod han i mitt kök med en kasse fylld av mat och pastasleven i högsta hugg. När jag igår ringde för att se vad han tänkte hitta på för kvällen och får reda på att han ska sätta upp sin TV jublar jag "Åh, får jag hjälpa till?" Ett par timmar senare står jag i hans vardagsrum med hans skruvdragare i handen och skruvar för fulla gubbar. That's how we roll it.

14 Augusti

Igår blev det precis som jag ville ha det. Jag var jättelycklig och ville helst bara gå runt och krama alla hårthårthårt. Jag går fortfarande runt och myser åt minnet, känner ig fylld av kärleken till vännerna. Alla var glada, alla pratade med alla, de man träffat tidigare och de som var nya. Jag fick fler komplimanger för att jag var snygg än jag någonsin fått tidigare.

Det går inte att sätta ord som är starka nog för vad jag vill förmedla. Men känslan att ha en fest där alla kommer för din skull, där du har valt de vänner du vill, där alla är glada och har det trevligt och allt blir precis som det ska är en av mina favoritkänslor, helt klart.

Jag ler stort varje gång jag tänker på det. 14 augusti blev min egen alla hjärtans dag.

Nonsens

Jag har köpt en gästbok och ett fotoalbum. I gästboken har jag lovat att Hedvig ska få ett uppslag för sig själv, att fylla på allt eftersom. Fotoalbumet hoppas jag helt enkelt att det räcker.

Och jag pratade i telefon med Hedvig idag, i ca 1h 15min. Det gjorde mig glad. Hedvig gör mig alltid glad. Och det förtjänas skriva ner, även om inlägget är ganska torftigt. Gästbok, fotoalbum och Hedd. Krydda med första dagen på jobbet och roliga prenumeranter. Och vegitarisk nudelwok till middag. Sen när började jag vilja laga mat själv oftare och inte bara låta Mamma servera? Svar: Efter Tokyo.

1:57 and counting

Jag sitter i Skåne, och fastnade på Imperials hemsida. Jag har skrivit ner hela schemat för Freshers' week i kalendern (såklart), kollad på videoklipp från förra året och läst om vad man behöver ta med sig. Jag har upptäckt att både skolan och Students' Union är aktiva på facebook, och framförallt skolan verkar vara väldigt duktiga på att svara på frågor som dyker upp. Efter att ha kollat igenom allt så känns det som att jag redan kommit dit på ett sätt, men ändå inte.

Allt började med att jag började leta efter vilken dator jag vill köpa. Det är inte lätt och jag är definitivt inte säker ännu. Sen ramlade jag in. Allt känns så nära, men ändå så långt borta. Nedräkningnen i kalendern avslöjar att det är 57 dagar kvar till avresa.

Min käre Farfar läser bloggen (hej på dig!) och vi satt igår och diskuterade den stundande flytten. Att jag är förväntansfull var ju inte så svårt att läsa sig till, men han tillade att mellan raderna märktes det att jag var lite nervös. Och det är klart, vem skulle inte vara det minsta nervös inför en utlandsflytt?

När jag pratar med nära och kära om det hela är det många som poängterar att de är stolta över mig. Det slår mig att fler verkar känna starkare stolthetskänslor än jag angående det hela, men efter att ha sett ett av videoklippen så har jag ändrat mig lite. Vad är det för skola jag har kommit in på? Ska jag gå på den skola som Alexander Flemming gick på? De visar några olika forskningsprojekt och jag känner ett nytt sug efter att få dra sitt strå till stacken.

Jag ska nog ta mig ut och cykla, och se om jag kan organisera mina tankar lite...

X2000

Har hunnit både vara hemma och åka iväg. Sitter nu på tåget, som är beräknat att bli försenat och är glad att 1a klass har gratis internet. Och te. Det måste vara största fördelen med att åka tåg på sommaren, att det är halva priset på 1a klass. Är på väg till skåne och längtar efter att få träffa familjen igen och få hänga lite med dem. Det har inte varit så himla mycket kvalitetstid på sistone. Ska träffa cicci och johanna också, så det blir en bra resa. Kameran är med och jag satsar på att finna lite harmoni innan vi återvänder. Älskade, älskade skåne.