En vecka som är... ja, hurdå?

Då var man här igen, söndag kväll. Nästa vecka har Stockholmsskolorna sportlov, vilket troligen betyder att jag inte har några jobb. Jag misstycker inte, jag ska arbeta med Challenge Bernadotte istället. Så fort jag har arbetat med förberedelserna den senaste tiden har det känts som att det finns hur mycket som helst att göra och att tiden aldrig räcker till. Nu när jag försöker formulera konkreta uppgifter till den kommande veckan känns det inte som att det är så himla mycket ändå. Eller, rättare sagt, det som ska göras är tvunget inte så tidskrävande. Så nu står jag här, med en vecka jag inte riktigt vet hur den kommer arta sig. Förhoppningsvis blir det lite kvalitétstid med Mamma, då vi har lägenheten för oss själva. Annars så ja. Jag har ju saker att göra, men måste nog se till att klottra ner dem på en pappersbit, annars lär jag inte få mycket gjort. Man lär sig, helt enkelt.

En onsdag

Jag hamnade på klubbspelning efter träningen i onsdags, efter middag on the run i form av två cheeseburgare. Men jag hade det grymt!

Challenge Bernadotte

Jag simmar runt i förberedelser för Challenge Bernadotte. Med andra ord vältrar jag mig i en massa fäktsnack, och jag njuter av det alla tiders! Jag känner mig som en riktig nörd. Inte bara att jag får ha fullt upp igen, utan att jag får ha fullt upp med sånt jag älska. Aahhhh! (Bilden får tas med lite humor, bear with me)

Flytt i förberedelse

En av hyllorna högst upp i vår tvättstuga har jag ockuperat. Där kan man hitta ett martiniglas, kaffekoppar från Filippa K-serien, espressokoppar från dito, salladsbestick, en samlartallrik, skålar, vinglas, en uppsättning snapsglas (som kom med texten "En skåning måste dricka snaps!") och en champagnevisp. Jag återvänder till den hyllan då och då, antingen för att plocka ut något och sedan stoppar tillbaka det igen eller bara för att kolla på det. Jag avundas mina vänner som skriver om deras jakt på lägenhet och sedan hur de letar efter sängkläder, kuddar, inredningsdekorationer och porslin. Jag upptäcker mig själv med att beundra Indiskas temuggar, sukta efter vardagsglas från Duka eller ta en sväng om NKs porslinsavdelning bara för att drömma mig bort en stund.

Jag vill så gärna fixa och dona med allt det där. Jag vill så gärna komma till den punkten att jag plockar ner allt från hyllan och lägger i en flyttlåda av kartong. Men om jag flyttar utomlands för att studera, är det då värt att lägga ner alla drinkglasen som står i köket? Eller espressokopparna? Är det då lönt att låta två vackra vinglas få följa med i ett flyttlass? Jag vet inte. Men jag hoppas det.

Friska fläktar

Känslan av att få en ordentlig blodgenomströmning i musklerna, att äntligen kunna tänka på vad jag gör med spetsen igen och än en gång orka hålla mitt benarbete någorlunda aktivt var ovärderligt. Det gyllene receptet efter en lång period med småinfektioner var ett styrkepass, vilodag, ordentlig sömn och paus från högstadieelver för en dag.

Visst hjälpte träningens omständigheter till. Det var lugnt men ändå aktivt, och stämningen var (bland de flesta) mycket god. Kan det möjligen bero på den friska fläkten som italienaren burit med sig från sydligare breddgrader? Han dök upp på klubben första gången för två veckor sen om jag inte minns fel, och nu verkar han vara bundis med var och varannan. Han snackar som att han har varit i fäktsalen hur länge som helst men rörelserna skvallrar fortfarande om att det är lite nytt. Det bästa med situationen är att denne bohemiska viking, trots sin anpassning, visar en ny sida. Han fäktar smidigare och 'lättare' (inte som easier, utan lighter) än de flesta av oss DIFare som trots allt har en ganska stel, ja nästan bulkig, stil. Varför han faktiskt har pallrat sig till Sverige av alla ställen är ändå ett mysterium.

There's no such thing as a free lunch

Nere vid tunnelbanan har Vitamin Water öppnat en butik. När jag såg att de skulle ta över den lokalen blev jag lite förvånad, skulle inte det bli lite stort för dem? Nu har de i vilket fall som öppnat och jag vet inte riktigt om det ska kallas butik. Man går in, får en Vitamin Water gratis, kan hänga lite och spela pingis. Jag fick en gratis Cosmopolitan också. Nöjd gick jag därifrån, det var precis vad jag behövde efter dagens jobb.

Måste tillägga att deras marknadsföring ändå funkar ganska bra, här sitter ju jag och bloggar om dem för mina 7 läsare!

Det bästa av två världar

Föräldrarna har gäster ikväll. Detta är anledningen till att jag sitter framför datorn och äter middag. Det känns på något sätt lite studentaktigt, det där med att äta middag framför datorn. Jag äger ännu bara en stationär dator, och därför brukar det inte bli så mycket av den varan. Men ibland göra jag det ändå, när jag är helt ensam hemma. Men det är ju ofta studenter, helt ensamma hemma.

Det bästa med att föräldrarna har gäster är att jag får sitta här vid datorn och låtsas vara utflyttad student, men att jag ändå får njuta av mammas kulinariska färdigheter. Mamma är väldigt duktig i köket, det ska man ge henne alla dagar i veckan. När det är besök lägger hon gärna ner lite extra tid i köket och det är en njutning varje gång. Så här sitter jag nu, med datorn och Melodifestivalen. Ackompanjerat av mammas underbara mat och ett glas vin.

Sms

Onsdag. På jobbet fick jag springa runt med kamera större delen av dagen. Eleverna kollade misstänksamt på mig och jag kände mig som fisken i vattnet. Eftermiddagen har blivit ineffektiv. Jag har ryckningar i en lårmuskel och vill träna igen, har legat lågt ett tag nu pga halsflussen. Men idag är det ju onsdag. De senaste onsdagarna då jag har varit sjuk har jag, nästan, varje gång fått sms av Emma. Sms får mig att le stort. Igen och igen och igen och igen. Det här är underbart ju! Som Johanna bl.a. skrev om i ett inlägg på sin blogg, glädjs åt de små sakerna. Enligt mig är det de som formar livet.

Öppna ögon och öron

Först en timme med Paris, sen en timme med Köpenhamn. Att familjen här hemma i Stockholm stundvis pockade på min uppmärksamhet hindrade mig inte.

När jag gick i sjuan, åttan kunde jag prata länge i telefon med några av mina klasskompisar. Det var inte de som jag umgicks med i skolan, men vi pratade på ändå. Vi skvallrade om vad som hände i klassen och diskuterade vardagstrivialiteter. Jag har nu i efterhand funderat på vad som fick mig att börja med denna vana, framförallt eftersom jag inte umgicks så mycket med de jag pratade med.

Varför jag idag pratar med mina vänner via Skype, som i detta fall får jämställas med telefonsnack, är ganska logiskt. Varför släppa kontakten och bara ses/höras någon gång per halvår om man nu kan prata lite då och då? Att jag skulle ha dejt med Hedvig (Köpenhamn) var redan bestämt, men Kajsa (Paris) var spontant. Det är lite underskattat att slå en pling ibland, bara för att kolla läget. Lite old school kanske. Jag tror däremot att det kan vara svårare när det gäller vanliga mobiltelefoner, eftersom de flesta jag känner ofta håller på med något. Men om man nu väl är inne på Skype så visar man ändå på något sätt att man är tillgänglig för lite allmänt babbel.

Det är ganska länge sen jag skaffade skype, men det har bara inte blivit att jag använt det så mycket (mer än till att öva en till biologiprestation i grupp med två andra i första ring). Nu när jag använder det påminner jag hela tiden mig själv om hur mina kompisar sprider sig. De flyttas inte bara runt inom Sverige, utan det är en drös som lämnar landets gränser också. En kompis hor tillfälligt i Österrike. En annan är på två månaders resa i Nya Zeeland. En tredje åker på Asien-resa då den andra kommer tillbaka. Estrid, min tågluffarkamrat, är och besöker en kompis i Kina. Jag har en vän i Japan. En gammal klasskompis ska "kolla marknaden" i Kanada ett par månader. Stanna i landet lagom för alltid? Nej, världen har mer än så att erbjuda.

Svenskens uppvaknande

I måndags när jag pulsade från pendeltågsstationen till en skola hörde jag en vilsen fågel som kvittrade. Jag slängde en blick på klockan, som stod på 07:30 och jag undrade om fågeln mådde bra, men log ändå lite för mig själv. Igår när jag skulle gå mellan två husbyggnader för att komma till klassrummet badade den lilla skolgården i solljus. Solljuset gjorde att det kittlade i näsan och jag nös flera gånger om. Men jag kunde inte låta bli att le, för solen värmde. Det här är februari, det ligger tjockt med snö, men fåglar kvittrar och solen värmer. Det är vackert.

Orden försvinner

Jag ville skriva om helgen. Jag ville skriva om glädjen att få prata franska igen, om förvåningen över att kunna skifta så bekvämt, om känslan av att det flyter på med tidvis väldigt odiskreta omvägar men att det sedan plötsligt tar stopp. Jag ville berätta om hur en annan fäktare med kamera går fram till sin coach (båda belgare) som jag precis pratat med och hur jag snart hör coachen säga, på franska, "Schhh! Hon förstår franska!". Men jag är trött och finner inte orden. Istället tar jag mig tillflykten till Émile Zolas bok Hallarna och det tidiga 1900-talets smutsiga Paris.