Generationsbyte

Generationsbyten är något det pratas om överallt just nu. U21-landslaget har goda framtidsutsikter, framförallt då A-laget är så "gammalt". På många skolor som har varit igång längre kan man se ett generationsbyte bland lärarna, också på grund av att det är ganska skralt om lärare i generationen mellan de som nu går i pension och de som är förhållandevis nyexaminerade. På den stora fäkttävling som hölls i mars här i Stockholm kunde man också ana ett ålderskifte. De deltagande länderna får skicka sina åtta bästa fäktare och när jag krälade runt där på golvet upptäckte jag att ett par var ju nästan min ålder. Några 89:or, någon 88:a osv. Dessa var accopagnerade av fäktare som t.ex. Eric Boisse, född -72. Kanske inte låter så mycket med 16 år, men tänk er själva. 16 år längre tävlingserfarenhet, 16 år till att lära sig behärska nerver och på spetsen på plats. Det är en hel del.

Men vad har hänt med generationerna däremellan? Har de inte åstakommit något, eller smälter de bara in i någon form av färglös massa? Kanske har de själv varit i ett generationsskifte, i kretsar och sammanhang jag inte uppmärksammar? Det är mycket möjligt. Men det är intressant att följa.

Skrapsår

Det kilar en kittlande känsla genom benet. Det bränner. Det svider. Det skär till när jag försöker böja benet. Jag bokstavligen avskyr skrapsår. Att de dessutom ofta uppkommer av väldigt onödiga anledningar och tar förhållandevis lång tid att läka gör det inte bättre. Usch!

Sommarcykla

Något jag verkligen, verkligen njuter av är att cykla på sommaren. Det är en fantastisk känsla när man känner den ljumma luften smeka ben och armar, solens strålar värma och passera alla sommarnjutande människor. Jag kan få lyckorus och le stort för mig själv när jag stannar vid ett rödljus, eller få extra krafter för att kunna trampa på ännu snabbare. Många, många gånger flyger det förbi målande formuleringar av den klassiska typen. Gruset som knastrar under hjulen, solen som värmer och vinden som leker med mitt hår. Så välanvända, på gränsen till utnötta. Men när man väl upplever dem så är de oslagbara.

Det här gjorde jag idag. Fast varför skriver man om det?

Det var sommarsvalt imorse, då jag för första gången på över en vecka låste upp cykeln för att trampa iväg. Hade vaknat med en bra magkänsla efter att ha somnat i vettig tid för första gången på ett tag. Tog i lite extra när jag klättrade upp för den branta backen i Hagaparken, den som får avgöra min klädsel. Om jag anser att jag är lite svalt klädd när jag kommer ut ur dörren för att ta mig till jobbet, då har jag klätt mig rätt. Backen kändes extra bra just idag. Har inte tränat sedan helgen före midsommar och har inte cyklat sedan tisdag förra veckan. Att känna hur mjölksyran lätt kryper sig på, hur syreintaget skriker efter förstärkning och pulsen pumpar lite hårdare är något speciellt. Även om det rör sig om förhållande små förändringar får det mig ändå att le och njuta lite extra.

Ögonen är nu trötta efter ännu en heldag på kontoret, knappandes på en dator. Det är ett segt jobb. Jag sitter på sämsta tänkbara plats: där det är som svalast på hela kontoret, där alla passerar titt som tätt, långt bort från fönster och skärmen ständigt exponerad för förbipasserande. Trots det inser jag själv att jag har det ganska smutt. Jag har fått jobbet serverat på guldfat tre somrar i rad, det är vitt, det är schysst betalt och är helt okej om än vansinnigt tråkigt. Vi är denna vecka ett gäng på 7 pers som sommarjobbar. 6 av oss äter lunch tillsammans (den sista vet vi inte varför han inte vill, han verkar inte ens äta lunch), oftast ute i solen. Det kunde varit värre.

Jag har slappnat av ordentligt ikväll för första gången på ett tag. Åt min middag bestående av ganska tråkiga rester ute på balkongen. Njöt av den ljumma kvällen, läste senaste numret av Damernas Värld som vi plockade upp på väg till London och toppade det hela med glass. Det var skönt med lite lugn, bara sig själv att rå. Visserligen älskar jag min familj och stortrivs med dem men jag har alltid haft ett behov av lite ensamhet.

Jag har de senaste dagarna haft mängder av tankar som har snurrat runt. Vad som ska fixas före tågluffen, hur jag effektivast förbereder utbildningsansökningar till utlandet och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa innan jag reser iväg. Mitt i alltihopa kommer tankar om bloggar in. Bloggarna har alltid facinerat mig och kommer troligen alltid att göra. Vilken genomslagskraft de har, vilken makt de har och vilka känslostormar de kan väcka. Vem som helst kan blogga, vilket också kan märkas på utbudet. Det som skiljer är väl framförallt vad som står i bloggen och hur välskrivet det är. Alldeles för många, däribland jag, skriver iprincip bara "idag gjorde jag det här". Å andra sidan är det som läsare väldigt stor skillnad på om man skriver "Idag var jag och dansade och det var sååååå roligt! Hihi!" eller om man kan formulera sig väl och berättar målande. Jag har två vänner vars språkbehandling jag beundrar. Jing från klassen, och Joakim från fäktSverige. De känner jag ju dessutom, vilket gör deras bloggar intressantare att följa. De är dessutom sådana som även skriver ner allmäna tankar, åsikter och en form av bloggkrönika. De inläggen ger alltid extra krydda.

Då jag själv började blogga var det för att jag ville skriva ner sådana tankar som snurrade runt, eller bilder jag helt enkelt ville måla upp med ord. Jag skrev bättre då, åtminstone i förhållande till ålder och erfarenhet. Jag har tappat mycket. Bloggen blev en vanlig "idag gjorde jag det här"-blogg utan speciellt mycket dynamik. Jag tappade stinget, blev besviken då jag läste mina egna inlägg som hade känns så bra då jag formulerat meningarna i huvudet. Men det blir ju sällan lika bra när man väl skriver inlägget. Min första blogg har haft lite varierad aktivitet. Denna startade jag för att fly från den pressen jag inbillade att jag hade på 'Cactus', för att kunna skriva lite mer obehindrat. Jag är av tron att jag skriver bättre då, att jag mer använder mitt eget, vanliga språk. De du får höra om du pratar med mig, eller om du skulle komma på något sätt att läsa mina tankar. Jag är inte speciellt aktiv här, men känner heller inget behov av det. Jag har en tapper läsare som är inne varannan dag. Eller kanske är det olika varje gång, jag har ingen riktig koll. Bryr mig inte riktigt heller. Det är min blogg, för min skull. Läs om du gillar det. Eller om du orkar så långa inlägg som detta, förlåt. Det blev väldigt mycket på en gång.