Little Red

Jag har inte klätt upp mig på väldigt länge. Klätt upp mig för utgång that is. När jag träffade Mamma nu i helgen fick jag en röd klänning, väldigt röd. När jag först tittade ner i påsen och såg det broderade tyget blev jag lite rädd. Skulle detta verkligen vara något snyggt? Skulle jag kunna bära upp det? Jag plockar upp det ut påsen och får ännu en lätt chock. Så. Otroligt. Mycket. Rött. Och bara axlar också, något jag ibland kan vara lite nojig över. Men en sak har jag lärt mig genom åren, kläder Mamma har köpt ska man prova. Oftast är det riktigt, riktigt bra. Det stämde även denna gång. Den rödröda klänningen funkade förvånansvärt bra med min bleka hy och mitt blonda hår. Drog på mina klackskor (har bara ett par med mig) och snurrar framför spegeln för att kunna se bättre. Dansar bort till min kompis Cat för att fråga om jag kan använda den som Miss Scarlett på en julfest med Cluedo-tema om några veckor. Jag är Miss Scarlett.

Just nu sitter jag iförd klännigen och tänker att jag egentligen längtar efter att gå ut igen. Min department har julmiddag på fredag, men jag är borta och kan inte närvara. Det är synd, det skulle vara ett utmärkt tillfälle att klä upp sig. Om två veckor. Jag får nog ta och gå ut nästa helg, känner mig som värsta torrbollen som inte klarar av det i veckorna.

Intressegrad?

Är jag tillräckligt intressant för att kunna hålla 3 bloggar aktiva samtidigt, med olika innehåll? Troligen inte. Jag tror den ena engelska bloggen kommer få lida dock, jag vill inte ge upp min svenska ännu. Det kommer vara mycket lättare att leka med orden här länge, länge till. Om annat ska ske så måste jag nog vara utlandssvensk bra mycket längre än 4 år.

För att skriva om något helt annat. Jag har nu varit här i drygt 1,5 månad. Under första månaden kände jag mig förvånansvärt ointressant. Alla var så mycket bättre än mig, var jag än kom, och för en stund undrade jag var min definition av mig själv hade tagit vägen. Sen kom en vändpunkt. Jag har haft en period där jag har pratat väldigt mycket med ett par personer, berättat om mig själv och mina erfarenheter och upplevelser, hur jag tycker och tänker och vad jag håller på med och gillar. Det har hjälpt mig mycket. Att hitta tillbaka till mig själv, hur klyschigt det än låter, hjälpte mig att må bättre och kunna koncentrera mer på viktigare saker eller iaf bli mer mottaglig för dem. Bekräftelsebehov? Alldeles säkert. Jag har aldrig förnekat att jag har ett sådant. After all, om man väljer att blogga så finns det ett visst behov av att vilja bli sedd/hörd/läst/uppmärksammad.

Humaniora

Sitter och chattar med en kompis från skolan, och tar oss igenom bla min fetisch för anteckningsböcker, planer för vårt bloggsamarbete, kommunikation mellan tjejer och killar och hur vi var som tonåringar. Det hela slutar med att jag längtar tillbaka till tiden då jag skrev dagbok, och förra hösten då jag faktiskt kunde skriva blogginlägg jag idag finner välskrivna. Visserligen gav konversationen reslutatet att jag stannade uppe mycket längre än väntat, men det var definitivt värt det. Oh, I've missed this!

Att flytta

Jag är ganska trött, och sliter mig lite i håret för skolarbetet. Självklart är det nu jag tänker på vad jag saknar hemifrån. Jag saknar är nära och kära som känner mig riktigt väl, för vilka man inte behöver förklara varför man gör som man gör, vänner man sitter på balkongen med efter en lång kväll och diskuterar allt möjligt. Jag saknar att kunna uttrycka mig precis som jag vill och inte känna mig dum för att jag saknar flera delar av ett vardagsvokabulär, att prata med människor som har väldigt lika referensramar och som vet vad knäckebröd och lösgodis är. Jag saknar att veta var jag har de jag umgås med, relationsmässigt (åtminstone majoriteten av de jag umgås med). Jag saknar att veta vilka rutiner som passar mig. Jag saknar att veta vem jag kan fråga om hjälp när jag kör fast utan verka påfrestande (eller från min sida blir det väl egentligen kunna vända mig till någon utan att vara orolig för att verka påfrestande). Jag saknar mitt lagom varma täcke.

Just nu saknar jag även min roomie, som har varit hemma över helgen. Rummet känns märkligt tomt.