Tudelad

Jag längtar efter att få komma hem. Eller, jag gjorde det iaf igår, och i helgen. Jag ser verkligen fram emot det jättejättejättejätte mycket. Har flera gånger tänkt att jag bara vill att sista veckan ska vara över så att jag kan komma hem till landet i norr, åka ännu mer norrut till Åre och isolera mig i denna skidby ett tag för att sedan komma tillbaka till Stockholm och träffa alla vännerna. Och att vara med familjen igen.

Men så vaknade jag idag. Insåg att jag åker till Sverige i två veckor och inte kan bestämma mig om jag åker hem från en väldigt lång resa eller om jag åker hem på "semester". Det lutar åt det senare. jag vaknade upp och har gått runt och fixat här i rummet, tidigare i tron om att jag inte skulle sakna allt så mycket. Men nu står jag här och undrar om jag verkligen vill lämna det. Nej. Jag vill vara här, jag kommer sakna det trotsallt. Alla fäktmänniskor, såklart, och ett gäng andra. Intensiteten har varit påfrestande, det ska erkännas, men nu börjar det ju faktiskt känna hemma. Det kanske är just det faktum att jag ska tillbaka som påminde mig om det.

Emailet med min flygbiljett är markerat som oläst för att jag inte ska glömma att printa ut den. Jag planerar att resa med bara handbagage. Jag har inte skrivit någon packlista, inte ännu köpt alla julklappar. Inte bestämt mig om jag ska ta med min chokladkalender.

Det är många, många, många platser som lockar just nu. Men för mig själv tror jag Sverige två veckor är bäst. Mycket märklig känsla.