Det var sommarsvalt imorse, då jag för första gången på över en vecka låste upp cykeln för att trampa iväg. Hade vaknat med en bra magkänsla efter att ha somnat i vettig tid för första gången på ett tag. Tog i lite extra när jag klättrade upp för den branta backen i Hagaparken, den som får avgöra min klädsel. Om jag anser att jag är lite svalt klädd när jag kommer ut ur dörren för att ta mig till jobbet, då har jag klätt mig rätt. Backen kändes extra bra just idag. Har inte tränat sedan helgen före midsommar och har inte cyklat sedan tisdag förra veckan. Att känna hur mjölksyran lätt kryper sig på, hur syreintaget skriker efter förstärkning och pulsen pumpar lite hårdare är något speciellt. Även om det rör sig om förhållande små förändringar får det mig ändå att le och njuta lite extra.
Ögonen är nu trötta efter ännu en heldag på kontoret, knappandes på en dator. Det är ett segt jobb. Jag sitter på sämsta tänkbara plats: där det är som svalast på hela kontoret, där alla passerar titt som tätt, långt bort från fönster och skärmen ständigt exponerad för förbipasserande. Trots det inser jag själv att jag har det ganska smutt. Jag har fått jobbet serverat på guldfat tre somrar i rad, det är vitt, det är schysst betalt och är helt okej om än vansinnigt tråkigt. Vi är denna vecka ett gäng på 7 pers som sommarjobbar. 6 av oss äter lunch tillsammans (den sista vet vi inte varför han inte vill, han verkar inte ens äta lunch), oftast ute i solen. Det kunde varit värre.
Jag har slappnat av ordentligt ikväll för första gången på ett tag. Åt min middag bestående av ganska tråkiga rester ute på balkongen. Njöt av den ljumma kvällen, läste senaste numret av Damernas Värld som vi plockade upp på väg till London och toppade det hela med glass. Det var skönt med lite lugn, bara sig själv att rå. Visserligen älskar jag min familj och stortrivs med dem men jag har alltid haft ett behov av lite ensamhet.
Jag har de senaste dagarna haft mängder av tankar som har snurrat runt. Vad som ska fixas före tågluffen, hur jag effektivast förbereder utbildningsansökningar till utlandet och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa innan jag reser iväg. Mitt i alltihopa kommer tankar om bloggar in. Bloggarna har alltid facinerat mig och kommer troligen alltid att göra. Vilken genomslagskraft de har, vilken makt de har och vilka känslostormar de kan väcka. Vem som helst kan blogga, vilket också kan märkas på utbudet. Det som skiljer är väl framförallt vad som står i bloggen och hur välskrivet det är. Alldeles för många, däribland jag, skriver iprincip bara "idag gjorde jag det här". Å andra sidan är det som läsare väldigt stor skillnad på om man skriver "Idag var jag och dansade och det var sååååå roligt! Hihi!" eller om man kan formulera sig väl och berättar målande. Jag har två vänner vars språkbehandling jag beundrar. Jing från klassen, och Joakim från fäktSverige. De känner jag ju dessutom, vilket gör deras bloggar intressantare att följa. De är dessutom sådana som även skriver ner allmäna tankar, åsikter och en form av bloggkrönika. De inläggen ger alltid extra krydda.
Då jag själv började blogga var det för att jag ville skriva ner sådana tankar som snurrade runt, eller bilder jag helt enkelt ville måla upp med ord. Jag skrev bättre då, åtminstone i förhållande till ålder och erfarenhet. Jag har tappat mycket. Bloggen blev en vanlig "idag gjorde jag det här"-blogg utan speciellt mycket dynamik. Jag tappade stinget, blev besviken då jag läste mina egna inlägg som hade känns så bra då jag formulerat meningarna i huvudet. Men det blir ju sällan lika bra när man väl skriver inlägget. Min första blogg har haft lite varierad aktivitet. Denna startade jag för att fly från den pressen jag inbillade att jag hade på 'Cactus', för att kunna skriva lite mer obehindrat. Jag är av tron att jag skriver bättre då, att jag mer använder mitt eget, vanliga språk. De du får höra om du pratar med mig, eller om du skulle komma på något sätt att läsa mina tankar. Jag är inte speciellt aktiv här, men känner heller inget behov av det. Jag har en tapper läsare som är inne varannan dag. Eller kanske är det olika varje gång, jag har ingen riktig koll. Bryr mig inte riktigt heller. Det är min blogg, för min skull. Läs om du gillar det. Eller om du orkar så långa inlägg som detta, förlåt. Det blev väldigt mycket på en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar