13,5 år

I ett hörn av mitt rum sitter en liten lapp på väggen. Den har setat där i många, många år, ända sen Mathilda skrev den i mellanstadiet (med undantag för renoveringen). På lappen står en dikt:

Vad vore himlen utan stjärnor?

Vad vore bröllop utan tärnor?

Vad vore värlen i all sin glans,

Om inte lilla Challe fanns?

Jag läser den sällan, men när jag gör det ler jag och känner en värme inombords. Tänker på microkola i fönstret och jobbdagar på Cassi, lite mer microkola och bara vara. Att kunna sitta tyst. Att inte behöva berätta hur man resonerar, det vet den andra redan. Att hålla monolog. Always together never apart var en av raderna i en låt vi skrev. Älskade, älskade Mathilda. London ligger trots allt inte så långt bort (och det är närmre Irland än vad Sverige är).

Och jag sätter mig inte under bord när jag är sur längre. Faktiskt.