4potentials

Igår var det release av 4potentials. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag var lätt nervös. Vad skulle det vara för annat folk där? Skulle det bara vara en massa chefer och kanske en och en annan masterstudent eller entreprenör i startgroparna. I inbjudan hade de sagt att vi medlemmar var i åldern 22-59.

Vänta nu. Jag är inte 22.

Jag kom och möttes av den tjej i organisationen jag har haft kontakt med. Hon kände igen mig, vilket gjorde att nerverna släppte lite. Drinkbiljett, program och namnbricka. Hänger av jackan, slänger en blick i spegeln och börjar se mig omkring. Än så länge verkar folk vara 30-59 år och klädda i kostym eller klänning av motsvarande grad. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, eller vilka jag ska våga prata med.

Jag lyckas hitta en gammal klasskompis, som jag sedan hänger med hela kvällen. Det slog mig att det var jag som rekommenderat honom, och tillsammans glider vi runt och känner oss vilsna. Vi är verkligen överlägset yngst. Han har precis avslutat första året av sin utbildning, jag har inte ens hunnit börja min. Vi pratar med några, men de gånger vi försöker infiltrera med de i de yngre skiktet (dvs de som fortfarande är kvar på utbildningar) glider dessa vidare för mer spännande möten.

Om några år skulle vi passa in bättre. Men i dagsläget kände vi oss lätt vilsna.

Jag funderade lite på det. De är i uppstartsprocessen, och då kanske det inte är så konstigt att det inte har kommit in så många i vår ålder ännu men hur kommer det sig då att vi har kommit in? Eller mitt, eftersom det var jag som rekommenderade honom. Kanske en slump. Kanske en rekommendation av någon annan. Av någon hörde jag att målet var att ha 100 medlemmar i varje årskull.

Men jag kan inte sluta förbryllas av det. Jag skulle på ett sätt vilja veta vilken typ av person jag är, vilket man tydligen fick reda på under intervjun. Det kanske skulle hjälpa mig förstå vad som låg till grunden för deras beslut. Det känns som om det är så få intryck som bygger på detta beslut.

Men det kanske inte behövs mer? Jag har pratat en del med en av IT-killarna på mitt jobb, eftersom min fasta telefon (med andra ord mitt arbetsredskap) har strulat. När jag idag skulle få hjälp att byta telefonen var det något som fick honom att fråga om jag var ordningsrepresentant i skolan. Först frågade han mig om jag hade jobbat med den typen av grejer (typ byta telefon?) förut, eftersom jag verkade ha lite koll.

Mina arbetskollegor hintade snabbt att de hade fått de intrycket av mig också.

Det skapar självinsikt på något sätt. Även om jag alltid har vetat det så känns det mer påtagligt nu än tidigare. Kanske är det fler kontraster nu än då. Kanske har det förstärkts.