Ring först

Just det. Det var det där med min kalender. Att den alltid är så fullbokad. Jag har länge vägt mellan att faktiskt tycka att den är det och att det bara är en illusion och något man säger för att det är sådan jag är. Jag sitter ju i slutändan alldeles för mycket vid datorn och gör allt det jag inte ska göra (=hänger på Facebook och gör ingenting/snokar). Men nu sitter jag där igen, plockar fram kalendern stup i kvarten och försöker trycka in allt på raderna avsedda för varje dag. Jag gillar visserligen att fylla min kalender, så den ser alltid mer full ut än vad den är, samtidigt som jag oftast har smågrejer att stöka av utanför det som står där.

Träffade gänget från andra ring igår, och Christian kom att berätta om mig och min kalender för sin tjej Heini och hur det alltid var vansinnigt mycket text på varje dag men jag alltid kunde klämma in det, på något sätt. Och det måste jag säga att jag ska ge mig själv, jag kan klämma in saker.

Nu är det 5 veckor kvar innan jag åker. De närmaste två är ganska uppfyllda, sen är det friare. Träningar ska in, och jag har "frikort" på ett par middagar (dvs, jag ska hänga med folk innan jag åker och kika förbi de lägenheter jag inte har sett och får därför bjuda in mig själv). Det känns som att det svårt att få grepp om vad jag faktiskt ska fixa innan jag lämnar landet som inte går att fixa på plats, och packning är inte heller så lätt att planera. Mycket går att reglera, men ändå så lite. Jag vet av erfarenhet att de kompisar som har sagt "Kom förbi när du vill, ring och kolla att jag är hemma bara" inte känner för att boka in det två veckor i förväg samtidigt som jag betvivlar att de kommer vara tillgängliga om jag ringer spontant (ingen av de som har sagt det är särskilt obokade egentligen).

Frasen som jag, och några av mina kompisar, använder för att förklara min kalender, "Jag har två timmar över om två veckor, kan vi ses då?", har sina poänger men grundar sig också i att jag slaviskt försökt röja undan i veckodagarna för träningen (med blandat resultat).

Efter första veckan på Imperial är min kalder tom, sånär som på några spridda födelsedagar. Jag kommer få bygga upp allt från grunden igen, med en drastisk skillnad. Jag kommer inte behöva ringa och kolla om någon är hemma, jag behöver troligen bara gå en bit i korridoren och knacka på. Och det kommer vara så mycket enklare att lösa det så än att planera i förväg. Å andra sidan planerar man nästan minst med de man bor med (men ändå inte). Dessutom blir ju mina nya Hall-mates min nya familj.

Det är många tankar som svärmar igen. Som ni kanske märker på bloggaktiviteten är jag tillbaka från min förkylning energin står på överflöd. Dax att mobilisera och göra något av den. I'm still counting the days, and trying to avoid it at the same time.