En tjej med ambitioner

Under hälften av den här veckan har jag jobbat på en skola jag varit på en gång förut. Då jag vikarierar för samma lärare så har jag redan träffat eleverna en gång och allt det där. Jag skulle ha varit där i slutet på förra veckan, men blev själv sjuk. När jag nu kom tillbaka fick jag höra att de istället hade haft min klasskompis från EG.

Det var ju ett lustigt sammanträffande att det var just han. Och att eleverna kom på det. När jag hade dem idag var det en av dem som frågade "Har du skrivit till honom på Facebook nu?" Nej, det hade jag inte. "Vad tycker du om honom?" Jag har inte träffat honom på tre år (men uppenbarligen såg han mig på stan för någon vecka sen, enligt eleverna), så jag har ingen direkt uppfattning. Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig reflekterat så mycket över det, allra minst när jag står och ska hålla mattelektion. "Han sa att du var en tjej med ambitioner, hur känns det?"

Vänta nu här. Han sa att jag var en tjej med ambitioner. Visst, det kan jag gå med på. Det fick mig till och med att le. Men jag tror knappt jag har pratat med honom alls sen nian och vi pratade inte så mycket då heller. Vi är inte vänner på Facebook. Vad grundar han det på? Rykten? Om det nu är rykten, betyder det iaf att det snackas om mig. Om ryktena i sin tur ska ge den uppfattningen lär de vara ganska positiva. Om han baserar det på vad han såg i nian kanske det var att lita på gamla uppgifter.

Det är fascinerande det där hur man skapar sig uppfattningar om folk som man inte känner så bra. Rent allmänt uppfattar jag det som att första intrycket av mig, som baseras mestadels på utseende, är att jag är yngre än vad jag är. När man däremot har lärt känna mig, eller pratat med mig ett tag, så tippar det över och åldersgissningen faller lite över min egentliga ålder. Å andra sidan är detta min uppfattning om andras uppfattningar. Det hela är otroligt subjektivt.

Grabbkram

Calle står i dörröppningen, fortfarande med skorna på. Han håller blicken fäst vid fäktsalens ena hörn, som fastfrusen medan man kan ana en liten glimt i ögat. För en millisekund flyger tanken genom huvudet att det är något annat än hälsa på Ivan som han tänker på. Strax där efter böjer han sig ner, tar resolut av sig skorna och går in med bestämda kliv. Jag har sett honom gå in många gånger, men nu är det något som är annorlunda.

Han styr stegen mot de hörnet där styrkeredskapen här. Hörnet där Atle tränar för stunden. Han tittar på sin kompis som håller på att göra hängande dips och uppmärksammar sedan sin närvaro med att fälla en kommentar om "Det var ett tag sen.." och skina upp i ett leende. Atle vänder sig om, skiner upp han också. Händerna möts i en skakning, och övergår till en grabbkram av den sorten som sågs i Grease en gång i tiden.

Jag står och ler lite för mig själv åt mötet mellan killarna som tidigare tränade tillsammans dagligen, men som inte verkar ha varit så bra på att hålla kontakten under Atles uppehåll. Deras sätt att hälsa var så grabbigt hjärtligt, likså deras sätt att prata. Båda log med hela ansiktet.

Drömmer mig bort

För ett tag sen beställde jag utskrifter av ytterligare ett gäng bilder. Bland de som fanns med denna gång var de två bilderna ovan. Stockholm precis före jul, och Boston på hösten. Satt och kollade lite på bilderna, och stannade upp vid just dessa två. Det är inte jätteofta jag tar "landskapsbilder". Dessutom betyder just dessa två lite extra för mig, framförallt nu. Därför har jag satt upp båda ovanför datorskärmen. Inte i vimlet med de andra bilderna, utan själva. Bara de två. Stockholm Boston. Boston Stockholm. Om två veckor vet jag om jag fortfarande är med i leken.

SAT

Idag skrev jag sat, för sista gången. När jag var inne på de sista delarna och insåg detta genomfors jag av glädje och fick en liten adrenalinkick. När jag lämnade den varma, kvava salen och gick ut i den bistra kylan var jag riktigt glad till sinnes.

Nu sitter jag har, med en obokad eftermiddag och tycker att livet är ganska bra. Lugnt, stilla, inte så kravmättat och med goda framtidsutsikter. Kanske ska promenera med calle senare. På kvällen blir det spelkväll med tjejerna. Nä, just nu känns dagen väldigt bra.

Att flytta utomlands

När jag påbörjade ansökningarna utomlands var allting spännande, krävande och nytt. Tanken att en dag lämna Sverige för att under flera år lockade starkt och kändes utmanande och inspirerande. Tänk på allt man skulle lära sig, alla nya människor man skulle träffa och hur mycket som skulle ändras. Visst ändras mycket i och med att man byter stad, men det är inte jämförbart med att byta land och språk.

När jag fick ett erbjudande från Skottland kom det som en lättnad, att jag faktiskt var duktig nog att kunna komma in någonstans i Storbrittanien, men samtidigt var jag fullt medveten om att den skolan låg ungefär i nivå med svenska universitet. Alltså hade jag ett alternativ där utbildningskvalitén var densamma, men utomlands. Det lockade, men skapade också en viss tvekan. Nu har jag fått ännu ett erbjudande, denna gång från Bristol. Helt plötsligt har jag ett val var jag vill läsa, och bland möjligheterna återfinns ett alternativ för står högre rankat än mina svenska alternativ.

Det är nu tankarna drar igång. Vad är det egentligen som förändras om jag flyttar utomlands? Jag inser snabbt att mycket förändras bara av det faktum att jag flyttar från Stockholm. Jag kommer inte längre träna för DIF Fäktning, inte längre se och möta alla de personer jag har kommit att lära känna där, jag kommer inte längre åka på svenska tävlingar, varken som tävlande eller fotograf, jag kan komma träffa mina närmaste vänner så sällan som en gång per halvår, om ens det, jag kommer inte längre bo i den staden jag har växt upp, där jag vet hur trafikens tempo rullar, eller var butikskedjor har sina bästa filialer.

När vi var i Åre senast tog föräldrarna upp idén att nästa år stanna över hela jullovet. Alltså inte bara jul och möjligen nyår utan även trettondagshelgen. När jag hörde detta, och i tanken hade flyttat till England, insåg jag snabbt att det skulle betyda ingen tid i Stockholm. Ingen tid i Stockholm som bosatt utomlands betydde ingen tid att träffa de jag idag försöker träffa någorlunda regelbundet. Det kändes främmande, och lite skrämmande.

När jag berättade för min kompis Estrid att jag funderade på att söka utomlands sa hon "Sök på du, jag tror ändå att du kommer sluta i Lund." Att flytta till Lund skulle inte vara lika omvälvande. Det skulle inte heller vara lika utmanande, eller meriterande. Nu gäller det mest att inse att man faktiskt har chansen.

Relation i förändring

Jag stod över fortbildningskväll om studieteknik via jobbet till förmån för träningen. Då jag steg ut genom dörren i morse fick jag en känsla av att jag skulle få krupp om jag inte utförde en fysisk aktivitet under kvällen. Jag kom visserligen sent till träningen, men så fort jag baxade fäktbagen över tröskeln och satte ner den med en duns kände jag ett lugn som spred sig. Annie och Evelina vinkar glatt från pisten, och Ivan nickar till hälsning.

Jag verkligen njöt av att stå på pisten idag. Kroppen kändes bra, tempot funkade och jag mådde bra. Jag kom att fundera på vad jag själv har för roll i klubben, egentligen. Av tjejerna är jag den som har varit igång längst (iaf i DIF, hur mycket Evelina körde i Estland vet jag inte) men jag är också den som presterar sämst. Eller minst bra om man vill vara lite mer positiv. Det är inget jag idag tycker är konstigt, jag vet ungefär vad det beror på. Men när jag stod på prisutdelningen för Kungsbacka Masters i helgen och såg hur Emma klev fram på en sjunde plats, Evelina på sjätte och Annie på tredje, alla i klassen juniorer damer, kände jag en viss stolthet. Tjejerna är 3-4 yngre än jag, och jag känner mig lite som den utomstående storasystern. Det har trotsallt pratats i omklädningsrummet, och man håller koll på varandra på tävlingar. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag gillar det ändå.

Nygammal

Vad allting känns nygammalt helt plötsligt. Jobb som lärarvikarie. Ny mobil som är mer datorlik. Financial Aid till MIT. Egen bild i en av mina ramar istället för tävlingsposter. Egen fäktbag som fungerar istället för trasiga lånebagar (finally!). Ändå samma kaos på rummet, samma kläder i garderoben, nya fäktbilder på datorn att redigera, samma människor jag vill träffa. Kanske är det så det ska vara. En härlig mix av nytt och gammalt. Eller, snarare en väldans massa gammal blandat med sånt man inbillar sig är nytt.

Från simhopp till fäktning, nackdelar.

Road av fysik och matte och blivande ingenjör? Jovars. Fäktnörd? Javisst! Men inte fasen gör det att det kommer färre svordomar farandes förbi i tanken när testapparaten lyser "Fel" när jag provar den nyfixade sladden.

Fast jag måste erkänna att det är lite roande trots allt, även om utrustningen är dyr och tidskrävande.

----

Off topic: Igår var Google inne på Fäktbloggen flera gånger, varje gång kom de från en ny stad. Idag är det väldigt många som kom till bloggen genom att klicka "Next blog". Kan man ana ett samband?

Svensk vinter

Det är en vacker dag. Trädens kala grenar pryds av frost, marken täcks av snö, kylan biter och människor halkar fram på den kullerstensformade isen längs trottoarerna. Solen står lågt och utanför stan blir sceneriet nästan obehagligt ljust. Men det är en vacker dag.

En helg att sammanfatta i bilder

Den här helgen har jag varit väldigt glad.

Märkligt attraktivt

Jag sitter ännu en gång på golvet i mitt rum. Vid sidan av mig har jag en latte och i knät ligger boken World Press Photo 09. Medan majoriteten av mina vänner och bekanta har tentaångest sitter jag och njuter av ett ögonblicks stillhet. Jag kollar igenom bilderna, en efter en, fascineras över detaljer och helheten. Det är ren njutning.

Jag skänker en tanke åt alla de som tentapluggar. De som hoppar över en enkel middag en fredagskväll med ursäkten att de ska plugga. Jag lider med dem, men gissar utifrån egen erfarenhet att det inte blir särskilt effektivt. Jag stannar upp ett slag och funderar över balansen mellan nytta och nöje. Att plugga och prestera, men att blanda det med lite annat också. Jag har tappat tron på idiotintensivt sistasekunden-plugg, framförallt om man egentligen vill vara någon annanstans. Just det där att vilja vara någon annanstans är en farlig fälla. Den senaste terminen har jag vid ett par tillfällen gjort ett par val mellan olika möten och sammankomster som för en utomstående kan tyckas egoistiska och nästan dumma. De tillfällena har baserats på just den teorin, att vill jag egentligen vara på annan plats just den sekunden, kommer jag i tanken vara där och inte vara särskilt rolig för omgivningen.

Livet är märkligt, och jag återkommer ständigt till det. Samtidigt är just detta märkliga ganska attraktivt. Man förundras, förhäxas och fastnar. Det får mig att stanna upp och tänka till en extra gång. Och uppskatta.

Årets första fäktpass

Jag och Erika står inkopplade på pisten. Vi har utsidan av våra framfötter mot varandra, spetsarna pekar rakt upp och skålarna är ihop. Emma sitter på bänken och säger Prêt? Allez! Både jag och Erika böjer ryggarna och vänder spetsen neråt för att träffa den andres fot. När endera har satt stöten ser vi båda hur en mycket förvånad Calle Frisell står vid sitt skåp. Alla tre tjejer bryter ihop och hälsar honom välkommen in i det nya året.

Regndusch

Jag har aldrig varit någon långduschare. Överlag tror jag dessutom att jag har duschat kallare än snittet. Men nu, från Åre vistelsen och framåt ungefär, har det ändrats. Nu står jag gärna länge och bara låter vattnet rinna. Jag höjer gradvis temperaturen och står där och låter strålarna träffa nacken. Framförallt här i stan är det fantastiskt skönt, eftersom att duscha här ungefär är som att stå i (reglerbart) ösregn. Jag minns när jag var yngre och det började regna när vi var på landet. Var det tillräckligt varmt ute kunde man dra på sig baddräkten och springa runt på gräsmattan, och vända ansiktet mot himlen. Ungefär så känns det, och där kan man stå ganska länge utan att tröttna. Just nu är det dessutom extra skönt, eftersom lägenheten under denna vinter har blivit lite för kall. Och våra element fungerar inte.

När man står där i duschen så hinner man tänka en del också. Det blir meditativt och harmoniskt. Jag gillar det.

Playing for a change

Det är eftermiddag på nyårsdagen. Efter att ha sovit i Hedvig kommer jag hem och lägger mig i badkaret, med dämpad belysning. Jag ligger där, med halvslutna ögon och funderar på 2010. Ett nytt år. Precis då jag börjar bli uttråkad av att bara ligga stilla kommer pappa in och ställer sin dator brevid. På datorn spelas en musikvideo till en av mina favoritskivor, Playing for a change. Jag ligger kvar, tittar förhäxat på alla gatumusikanterna som från varsitt hörn av vår jord står och sjunger samma låt. Det är fantastiskt, underbart och berörande. Jag ligger kvar tills filmerna tar slut och kliver då upp med ett leende på läpparna. Det nya året börjar bra.