Att flytta utomlands

När jag påbörjade ansökningarna utomlands var allting spännande, krävande och nytt. Tanken att en dag lämna Sverige för att under flera år lockade starkt och kändes utmanande och inspirerande. Tänk på allt man skulle lära sig, alla nya människor man skulle träffa och hur mycket som skulle ändras. Visst ändras mycket i och med att man byter stad, men det är inte jämförbart med att byta land och språk.

När jag fick ett erbjudande från Skottland kom det som en lättnad, att jag faktiskt var duktig nog att kunna komma in någonstans i Storbrittanien, men samtidigt var jag fullt medveten om att den skolan låg ungefär i nivå med svenska universitet. Alltså hade jag ett alternativ där utbildningskvalitén var densamma, men utomlands. Det lockade, men skapade också en viss tvekan. Nu har jag fått ännu ett erbjudande, denna gång från Bristol. Helt plötsligt har jag ett val var jag vill läsa, och bland möjligheterna återfinns ett alternativ för står högre rankat än mina svenska alternativ.

Det är nu tankarna drar igång. Vad är det egentligen som förändras om jag flyttar utomlands? Jag inser snabbt att mycket förändras bara av det faktum att jag flyttar från Stockholm. Jag kommer inte längre träna för DIF Fäktning, inte längre se och möta alla de personer jag har kommit att lära känna där, jag kommer inte längre åka på svenska tävlingar, varken som tävlande eller fotograf, jag kan komma träffa mina närmaste vänner så sällan som en gång per halvår, om ens det, jag kommer inte längre bo i den staden jag har växt upp, där jag vet hur trafikens tempo rullar, eller var butikskedjor har sina bästa filialer.

När vi var i Åre senast tog föräldrarna upp idén att nästa år stanna över hela jullovet. Alltså inte bara jul och möjligen nyår utan även trettondagshelgen. När jag hörde detta, och i tanken hade flyttat till England, insåg jag snabbt att det skulle betyda ingen tid i Stockholm. Ingen tid i Stockholm som bosatt utomlands betydde ingen tid att träffa de jag idag försöker träffa någorlunda regelbundet. Det kändes främmande, och lite skrämmande.

När jag berättade för min kompis Estrid att jag funderade på att söka utomlands sa hon "Sök på du, jag tror ändå att du kommer sluta i Lund." Att flytta till Lund skulle inte vara lika omvälvande. Det skulle inte heller vara lika utmanande, eller meriterande. Nu gäller det mest att inse att man faktiskt har chansen.