Jag stod över fortbildningskväll om studieteknik via jobbet till förmån för träningen. Då jag steg ut genom dörren i morse fick jag en känsla av att jag skulle få krupp om jag inte utförde en fysisk aktivitet under kvällen. Jag kom visserligen sent till träningen, men så fort jag baxade fäktbagen över tröskeln och satte ner den med en duns kände jag ett lugn som spred sig. Annie och Evelina vinkar glatt från pisten, och Ivan nickar till hälsning.
Jag verkligen njöt av att stå på pisten idag. Kroppen kändes bra, tempot funkade och jag mådde bra. Jag kom att fundera på vad jag själv har för roll i klubben, egentligen. Av tjejerna är jag den som har varit igång längst (iaf i DIF, hur mycket Evelina körde i Estland vet jag inte) men jag är också den som presterar sämst. Eller minst bra om man vill vara lite mer positiv. Det är inget jag idag tycker är konstigt, jag vet ungefär vad det beror på. Men när jag stod på prisutdelningen för Kungsbacka Masters i helgen och såg hur Emma klev fram på en sjunde plats, Evelina på sjätte och Annie på tredje, alla i klassen juniorer damer, kände jag en viss stolthet. Tjejerna är 3-4 yngre än jag, och jag känner mig lite som den utomstående storasystern. Det har trotsallt pratats i omklädningsrummet, och man håller koll på varandra på tävlingar. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag gillar det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar