Medvetandet på semester

För ett år sen, när jag skulle träffa en kompis vid en bestämd tid, insåg jag att jag skulle bli ordentligt sen. Vi skulle ses inne i stan, och jag var fortfarande på Lidingö. För att låta honom slippa stå och undra var jag håller hus slår jag en pling och säger att jag blir sen.

-Jaha, hur mycket då?

-Tja, jag är i Lidingö Centrum nu så 20-30 min kanske?

-VA?! Vänta, vad hände med Charlotte?

-Jag tror hon är på jullov...

Konversationen säger ganska mycket, åtminstone för mig. Men han blev inte sur, när jag tillslut mötte upp honom stod han istället och flinade och berömde mig. Det var en tillfällighet då. Det blev lite en grej av att snacka om mig, min planeringsmani och min kalender. Nu är det tillbaka.

Fredag kväll, klockan är ungefär halv tolv. Jag ska åka hemifrån tjugo över åtta nästa morgon för att åka på tävling. Jag sitter på sängen och tittar på rummet, det ser ut som ett bombnedslag av allvarligare slag. Jag tänker tillbaka på min ca fyra timmar långa fika och mitt timmeslånga skype:ande. Jag lyfter upp händerna och studerar mitt persiko-orangea nagellack. Jag gräms lite över att väskan ännu står opackad och att jag inta har någon matsäck inför morgondagen. Slutligen ställer jag klockan lite tidigare än om allt skulle varit förberett och lägger mig för att sova. Min sista tanke är något i stil med "Vad hände med Charlotte?"

Nu som då bejublar mina vänner förändringen.