Vickning

Klockan är tjugo i sex och vi sitter på pendeltåget. De andra (två ryskor, en fransos, en italienare och en schweizare) påpekar förundrat hur ljust det är ute och börjar diskutera hur det kommer vara i sommar. Alla gillar det, jag sitter bara och ler. Dels åt deras fascination, dels åt att det faktiskt är ljust ute.

Framme i Flemmingsberg samlas vi i italienarens rum allihopa. Eller, alla utom fransosen som har somnat. Vår värd för tillfället står och pular i köket och det enda som man möjligen får hjälpa till med är att tärna korven. Det här är inte mat som man kan göra hursomhelst. Alla kommer med sitt lilla bidrag. Någon har korv, någon annan har pasta och de andra hämtar stolar, tallrikar och gafflar. Efter en stund dyker även fransosen upp, mycket sömndrucken, och han möts av hjärtliga skratt.

Klockan är någonstans mellan kvar över sju och halv åtta när vi väl börjar äta. Jag har lärt dem att det vi äter kallas vickning, eller fyllekäk, och de försöker hela tiden uttala det första med blandade resultat. Schweizaren ser barnsligt lycklig ut när maten läggs upp på tallriken. Alla äter under tystnad. Solen skiner in och vi möter en vårdag.

Det här känns som någon form av vårpremiär. Ljuset på morgonen, den värmande solen, den smältande snön. Jag vill inte annat än vara ute och njuta av det.