Taken out of the blue, nästintill

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att göra sin födelsedag till en stor grej egentligen. Jag har nog aldrig riktigt lagt ner jättemycket kraft på den heller. Dessutom ligger den så snyggt i slutet av då alla ändå har så fullt upp att det nästan känns bökigt att fira den med dunder och brak. De passerar inte obemärkt förbi, men det är oftast en vanlig vardag med lite extra krydda. Ungefär.

Okej, det kanske inte alltid är så. Födelsedagarna blir väl vad man gör dem till och jag bryr mig inte tillräckligt för att haussa upp det. Jag tar med glädje emot alla grattis och ler för mig själv, men vågar inte uppmana folk att uppmärksamma mig. Nästa födelsedag kommer inte bli en vardag. Det tajmar perfekt med Lundakarnevalen. Det som skrevs upp först i kalendern när den inhandlades var "Lundakarnevalen", stort över tre dagar. Mamma kikade över axeln och frågade om jag verkligen skulle åka. Självklart! Inte vill jag missa ännu en karneval. Och det är inte så dumt att fira 20-års dagen med "tre dar i maj är det partaj med sju orkestrar" och röja med en hel studentstad. När jag ser på det nu, drygt ett halvår i förväg, så lägger jag större vikt vid Lundakarnevalen. Födelsedagar återkommer varje år, Lundakarnevalen bara vart fjärde.