När jag gick i sjuan, åttan kunde jag prata länge i telefon med några av mina klasskompisar. Det var inte de som jag umgicks med i skolan, men vi pratade på ändå. Vi skvallrade om vad som hände i klassen och diskuterade vardagstrivialiteter. Jag har nu i efterhand funderat på vad som fick mig att börja med denna vana, framförallt eftersom jag inte umgicks så mycket med de jag pratade med.
Varför jag idag pratar med mina vänner via Skype, som i detta fall får jämställas med telefonsnack, är ganska logiskt. Varför släppa kontakten och bara ses/höras någon gång per halvår om man nu kan prata lite då och då? Att jag skulle ha dejt med Hedvig (Köpenhamn) var redan bestämt, men Kajsa (Paris) var spontant. Det är lite underskattat att slå en pling ibland, bara för att kolla läget. Lite old school kanske. Jag tror däremot att det kan vara svårare när det gäller vanliga mobiltelefoner, eftersom de flesta jag känner ofta håller på med något. Men om man nu väl är inne på Skype så visar man ändå på något sätt att man är tillgänglig för lite allmänt babbel.
Det är ganska länge sen jag skaffade skype, men det har bara inte blivit att jag använt det så mycket (mer än till att öva en till biologiprestation i grupp med två andra i första ring). Nu när jag använder det påminner jag hela tiden mig själv om hur mina kompisar sprider sig. De flyttas inte bara runt inom Sverige, utan det är en drös som lämnar landets gränser också. En kompis hor tillfälligt i Österrike. En annan är på två månaders resa i Nya Zeeland. En tredje åker på Asien-resa då den andra kommer tillbaka. Estrid, min tågluffarkamrat, är och besöker en kompis i Kina. Jag har en vän i Japan. En gammal klasskompis ska "kolla marknaden" i Kanada ett par månader. Stanna i landet lagom för alltid? Nej, världen har mer än så att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar