Medan klockan tickar.

När man nu surfar runt på flertalet bloggar och läser listor och resuméer är det svårt att inte tänka tillbaka på vad man själv har gjort. Mitt år känns väldigt tredelat. När jag försöker tänka på hur värsta delen var ser jag bara massor av schemarutor. Jag blev världsmästare i att göra för mycket (eller något i den stilen) men fick ändå en del avklarat. Jag gjorde mitt bästa fäktresultat i nationell tävling, började plåta mycket fäktning, planerade tågluff och tog studenten. Och vara toasmastress på fäktklubbens 50års jubileum. Lilla jag bland alla veteraner. Mitt dagboksinlägg om studentdagen läste jag tidigare idag och jag påmindes om talen som hölls och hur glad jag var på min mottagning omgiven av både ungdomar och vuxna jag trivdes med och blev glad av.

Sommaren var späckad. Fyra veckors jobb följdes av av ca 4 veckors tågluff och avrundades med drygt en vecka i Skåne. När jag återvände från tågluffen kände jag mig som en ny människa. Jag kunde inte sätta fingret på det men såg fram emot en ny termin med både mycket och lite som var kristallklart. Tågluffen är ett kapitel för sig, men när jag tänker på sommaren, tänker jag på den. Det har blivit en hel del resande det senaste halvåret. Första utländska skolorna besöktes under nyårshelgen då vi var i London för att fira en kompis som tog studenten och midsommar. Det var en ganska speciell och vansinnigt intensiv helg som gjorde att jag kom min pappa närmre.

Tredje delen av året har varit den sista terminen. Jag har verkligen rannsakat mig själv, lyckats lista ut hur jag tänker, tycker och resonerar. Jag har lärt mig värdera de som står mig nära, kommit ännu närmre min far och även lillbror (mamma har jag alltid stått nära). Jag har provat på vansinnigt mycket nytt och lärt mig knyta nya kontakter. Jag reste till USA med Pappa (just den resan ser jag som en vändpunkt, det var först efter den som jag blev riktigt driven) och jag åkte helt själv till Cambridge. Mamma pratade länge om att hon skulle följa med för att hålla koll på detaljer, men jag satte ner foten. Jag ville vara självständig, det var min resa och jag ville göra den själv. Det var otroligt lärorikt, än en gång.

Efter två veckors återhämtning i Åre känns det nu som jag har landat. Överlag har jag under hösten känt mig gladare och lyckligare än någonsin tidigare. Nu i fjällen har jag undermedvetet gått igenom allt som jag har gått igenom. Nu på nyårsafton inser jag att året sammanfattas ganska bra. Jag panikringer Sara och frågar varför jag utsätter mig för att måla naglar, raka ben, för höga klackar och en massa annat och får svaret "Jag vet inte. Jag tror att du håller på att bli tjej." (Läs: tjejig, jag har inte varit så kvinnlig alltid tidigare). Ett lätt träningspass. Middag med min älskade familjen. Tolvslaget kommer firas omringad av många jag inte känner, Hedvig i egenskap av gammal vän som känner mig väl hos en vän som gör mig glad och som utan att göra något indirekt har hjälpt mig lyfta fram nya intressen. Men just kombinationen av folk jag glädjs av och står nära, folk jag inte känner alls och utmaningen det innebär känns som ett underbart avslut. 2010 längtar jag till. Precis som min älskade vän Mathilda låter jag Marit Bergmans låt This Is the Year sammanfatta det som komma skall.

Jag vill även tacka alla som har format mitt år, flyktigt som långsiktigt.

I goda vänners sällskap

Jag: Men jag ringer och skriker på dig imorrn då!

Hedvig: Skitbra!

Hm. Det där lät jättehemskt, men gjorde mig jätteglad. Förvirrande.

Jag har precis pratat i telefon med Hedvig. Samtalstempot är högt, jag går runt och ler med hela ansiktet och vi hoppar från det ena till det andra. Jag klarar inte av att sitta still utan vandrar glatt runt. Tur att jag har henne lite, då kan man ta igen lite energiförbränning efter Åres lugn. Jag är hemma igen.

Månens vandring

När vi närmade oss Åre kunde vi se en smal, smal månstrimma på himlen. Så tunn som den kan vara. Nu när man har vänt blicken upp mot skyn har man sett en måne som närmar sig att bli full. Har vi varit här så länge? Eller rättare sagt, ändras månen så fort? Snart åker vi hem, och det känns ganska bra. Det var bytesdag igår, och låt oss säga att det märks. Helt plötsligt är det kö till lifterna och allt bröd var slut i butiken. Det ska bli skönt att komma hem. Jag har fått varva ner här, ta igen en hel del sömn, dragit ner på alla måsten. Men nu vill jag hem. Nu väntar, snart, ett nytt år, med nya uppdrag och upplevelser. Klyschigt, javisst. Men gott nog för mig.

Vinden viner

Jag vill inte åka mer idag. Jag åkte upp med en av tvåstolsliftarna, en som jag visste låg mer i lä en mitt andra alternativ. Halvvägs fångas liftstolen upp av vinden och börjar svaja i sidleds. Jag hör hur vinden viner i hjälmens lufthål och hur den visslar i skogarna. Inte susar, visslar. När jag kommer upp var det inte mycket annat att göra än att kura ihop sig till en köttbulle och ta sig därifrån snarast möjligt. Brorsan utmanade mig att åka upp med den mer utsatta liften senare. Det var inte kul, någonstans. Skidorna fångades upp och vinklades lite hur som helst, jag fick brainfreeze i glipan mellan skidglasögonen och hjälmen och konstsnön från snökanonerna blåste dit vinden blåste, oavsett kanonernas placering. Efter att ha avrundat med en fika med familjen är jag tillbaka i lägenheten. Här tänker jag stanna och lägga pussel med mamma. Jag är glad att jag har varit uppe här så mycket att jag inte känner mig manad att maxutnyttja liftkortet.

Tar semester från planering

Åre. Det är många tankegångar som dras igång här. Jag slappnar av på ett annat sätt än vad jag kan göra någon annanstans. Jag låg härom dagen under en filt i soffan och gjorde ingenting utan att få spader eller ångest. Jag har kunnat fokusera på ett mycket bättre sätt på MIT-ansökan och förbättrat denna väsentligt.

Det är mycket annat som hinner passera i tanken också. Vad jag vet om Åre, hur jag rör mig när jag är här. Vad som har hänt under hösten. Vad jag vill göra till våren. Jag har en idé om att resa iväg på en egen week-end för att plåta en fäkttävling. Idén kan låta överdriven, knasig och dyr, men det skulle vara grymt roligt. Jag skulle få resa igen, få bygga upp min självständighet ännu mer, få plåta lite bättre tävlingar än bara de i Sverige (no offence) och massor med annat. Öva lite språk kanske. Hade inte Vigor Challenge krockat med GP Paris (florett) hade jag nog velat åka dit.

Jag har jullov, på riktigt. Det är underbart. Och väldigt mycket gör det bättre.

Jullov

Resten av familjen har tagit sig ut i backen och jag stannar i lägenheten. Det är otroligt tyst här. Man kan höra några bilar som passerar en bit bort, men i övrigt hörs inget. Inga maskiner som surrar, inga grannar som pratar, inga byggubbar som stör. Jag är otroligt trött, trots att jag sovit 11h. Eller kankse just därför. Ser däremot fram emot en dag där det bara ett ett fåtal saker jag ska göra, och styr allt själv men inte behöver sitta och häcka på mitt eget rum (jag börjar bli trött på det).

Det står still i huvudet på mig. Hoppas det kommer ut något litet vettigt från dagen iaf.

Tajming är inte min grej

Jag har anlänt till Åre. Dagen efter Sanna kom hem efter 2 månader i Sydamerika. Samma dag som Cicci och Patricks julcoctail (jag älskar mingel hos dem, det är bäst!). Jag kommer hem härifrån precis lagom för att missa Kajsa som återvänder till Paris. Jag missar både det ena och det andra däremellan, men man kan inte hinna med allt, tyvärr. Men snart, snart, snart ska jag skaffa mig ett ordentligt headset till datorn och börja Skype:a med folk.



Igår hade jag terminens värsta känsla. Det var så illa att jag kände mig tvungen att skriva tillsägelser till mig själv i min dagbok (herregud, när kom denna bloggförändring, det var ju inte så här jag skrev tidigare! Eller?). I vilket fall som. Jag upptäckte själv att jag ofta under den gånga veckan har varit bra bitchig. Det var en förfärlig upptäckt. Hemskt. Vidrigt. Förargerligt. Jag vet inte hur mycket bättre jag har varit idag, så det är nog bra att jag isolerar mig här i Åre ett tag. Eller, "isolerar mig". För er som har utsatts för det ber jag så hemskt mycket om ursäkt. På gott och ont kan det dock vara familjen som har fått den värsta dosen.

Kära aktieägare

Jag: Mamma, ska jag beställa H&Ms årsredovisning?

Mamma: Tja, vill du ha den?

J: Neee, jag är typ rädd för den...

M: Rädd för den? Beställ den då och bläddra i!!!

Damernas oklädningsrum

Det var fyra mycket jultrötta DIF-tjejer som huserade inne i damernas omklädningsrum idag. Det var många roliga diskussioner, många asgarv och en del bilder som helt enkelt gick över styr. Det sjöngs sånger och planerades mildare upptåg. Våra reaktioner på pisten och hur graciösa våra aktioner var tydde också på ett visst mått av trötthet. Men vi hade det väldigt kul!

Kort och gott

Det snöar ute. Det får mig att le så fort jag tänker på det. Det strömmar julmusik ur högtalarna, bland annat All I Want For Christmas Is You. Jag blev bjuden på lunch idag. Jag har köpt alla julklapparna. Jag är väldigt glad och kan inte låta bli att le!

Mr. Postman

Idag, runt tiotiden, knackade det på gårdsdörren. Det är inte särskilt ofta det gör det, så jag gissade att det var byggubbarna som skulle in igen och kolla elementen eller vad som helst. Men icke! Det var brevbäraren som kom med ett paket, ett som är såpass stort att man i vanliga fall brukar få avi för det så man får hämta det på närmsta postkontor. Han hade lärt sig att vi brukar vara hemma så han gjorde helt enkelt så att han tog med det med en gång. Man behöver inte göra så mycket för att någon ska le!

Fikalyx

Ibland så får man unna sig.

-----

Härom dagen införskaffade jag ett par nya klackskor. De är ca 11cm höga, och jag kände att det var en bra idé att gå in dem innan de användes utanför hemmets trygga vrå. Med andra ord åkte det på precis före middagen och när jag närmar mig köket hör jag pappa utropa "OJ!... OJ!..." Erik kommer också för att se vad det är som orsakat pappas reaktion och uttrycker sig likartat. Intressant, jag trodde inte jag skulle få en sån respons.

Nyfikna är vi allihopa

Jag är hemma från Cambridge. Jag var hemma mindre än 12 timmar innan jag drog iväg till Örebro för att plåta. Jag ångrar inte att jag gjorde det, och inte heller att jag inte valde att ställa upp. Jag kände inget sug av att tävla, och när jag kommit hem så insåg jag att jag hade varit såväl närvarande som frånvarande när jag väl var på plats. Även om jag kanske inte vara 100% på topp så tror jag att det var en bra grej att göra, aktivt men ändå auto pilot. Hade jag varit hemma hade jag blivit nojjig på allt som skulle göras och inte få något gjort alls, bättre så här med andra ord.

Flera av de fåtalet läsare jag har vet jag vilka det är, och jag vågar ta mig friheten att säga att ni är nyfikna på hur det var i Cambridge. Vet ni vad? Det är jag också. Jag hade inte min vanliga dagbok med mig, utan skrev istället i ett word-dokument på pappas laptop som jag lånade. Tre dagars intryck, av större och mindre slag. Enkelt radavstånd, lite mer än 5 A4. Det kan nog bli intressant att läsa igenom.

Jag måste däremot varna er för att Ryan Air säljer årskalendrar med "our own cabin crew, posing in small bikinis." Jag höll på att sätta i halsen när jag hörde dem marknadsföra den så i högtalarna, usch!

Intensitet

Man har alltid perioder som är väldigt intensiva. Och nästan alla är stressande ungefär samtidigt. Det är intressant det där. Jag har en ganska intensiv period nu, intensiv i den bemärkelsen att den är väldigt aktiv. I morse tyckte jag till exempel att det var spännande att lyssna på ena Nobelpristagaren i fysik. Det fick följas upp av en jobbintervju, ett seminarium och ett träningspass. Imorgon bär det av till Cambridge för två nätter och intervju+tester där. Över lördagen åker jag till Örebro och plåtar. På söndagen ska jag lyssna på Fuglesang och besättning berätta om sin senaste rymdresa och därefter jobba. Fullt sjå med andra ord, men det är underbart!

Imorgon blir det ett par småförberedelser, sedan sätter jag mig i bilen för att åka mot Skavsta. Min seminarielärare var snäll nog att donera mig en karta och markera ut vart det finns en grym fudge-butik. Oväntat, men välkommet. Vi läste dessutom en väldigt rolig dikt idag, To His Coy Mistress. Vår lärare återkom mycket till sex just idag, okänd anledning. Han kanske tyckte det var lämpligt att avsluta med det. Jag tror inte jag vill undersöka vidare i saken.

Vändning

Läget har vänt igen. Nu känner jag mig harmonisk och strukturerad igen. Jag vet precis när det vände, det var i fredags kväll när jag låg och skulle somna.

Det är lite lustigt att det var just då jag vände mitt humör och kände mig stark igen, med tanke på att väckning 06:00 väntade med efterföljande SAT Subject Test i tre timmar. Men det var just då, i den stunden, som jag plockade fram alla de drömmar och visioner som gav mig hopp om framtiden. Precis då som jag fick överblick över vad som skulle göras och en ny laddning effektivitetsenergi. Jag somnade och steg upp med gott samvete och självförtroende.

Hela gårdagen passerade i samma anda, att det löser sig. Ingen ångest, ingen onödig brådska, men en förmåga att ta itu med saker. Litteraturuppsatsen som tidigare hade gnagt på mitt samvete skrevs klart och skickades in. Fick tillbaka den rättad två timmar senare, och kände hur jag bockade av ännu en sak från listan. Där var delkursen i litteratur mer eller mindre avslutad.

- - - - - - - -

Idag är det en speciell söndagsförmiddag. Jag har tagit sovmorgon, utan att pressa ihop tidsschemat. Jag har i princip bara packlistor att förbereda före jobbet och jag känner mig harmonisk. Jag har den här terminen lärt mig att uppskatta att släppa allt för en helg och ägna mig och kravlösa ting. De senaste veckorna har jag däremot lärt mig att uppskatta något ännu mer: att ha en kväll eller en förmiddag över för att man har allting pressande avklarat och våga slappna av.

Det, mina kära (få) läsare, önskar jag att ni alla får uppleva någon gång. Att ni har en kväll över för att ni har varit effektiva och fortfarande känner er vid liv. Inte för att ni är utbrända, inte för att ni är lata eller inte orkar, och inte för att ni har planerat in det. Utan att det helt enkelt blir en lucka för att det har fallit sig så.

Fredagsfest

Ikväll blev det oplanerad fest. Jag hade, i min rastlöshet, fått för mig att göra egen tempura. När allt var klart la Mamma upp det på ett avlångt fat som i sin tur dukades upp på det låga soffbordet. Med lite musik i bakgrunden, julöl i glasen, pinnar i handen och soja på tallriken blev det helt fantastiskt. Det krävs inte mycket för att det ska kännas som fest.

Wait for it...

Jag visste att det skulle komma, jag kände det på mig. En ineffektiv vecka. Det var för bra att jag hann med saker som jag skulle två veckor i rad. Ineffektiviteten för mig denna vecka beror, trist nog, på en förkylning. Att vara förkyld är något jag kan stå ut med, men jag hade glömt hur mycket energi det tar. Jag orkar inte göra saker, orkar inte hålla fokus, klarar inte av att samla krafter för att utföra uppgifter som kräver lite mer och hostan tar kål på mig. Jag vill verkligen inte vara sjuk, just nu är det inte positivt någonstans. Att jag dessutom inte kan träna gör att allt bara vänds upp och ner ännu mer. Nu på lördag är det SAT Subject Tests, nästa vecka är det intervju i Cambridge. Snälla husgud, gör så att jag mår bättre för var dag! Låt mig vara helt frisk inför England, och låt mig slippa vara vaken halva natten på grund av hosta inför lördag.

December

Årets första decemberdag börjar lida mot sitt slut. När jag promenerade hemåt från Hötorget runt halv nio vände jag blicken upp mot mot skyn och såg en fullmåne pryda det i övrigt svarta täcket. Temperaturen har sjunkit rejält från gårdagen och trots en varmare tröja under vinterjackan så kröp kylan sig in på skinnet. Min första tanke var inte "Usch, det är kallt" som annars är standard. Istället letade sig ett litet leende fram. Kylan kom lagom till december. Äntligen börjar det bli kallt, efter en väldigt intetsägande senhöst.

När jag promenerade Kungsgatan ner var det flera saker som fladdrade förbi i tanken. Jag mös över julbelysningen som hängde tvärs över vägen, avundades alla människor som var på väg till eller från bion och kikade nyfiket i de skyltfönstren jag passerade. Julen gjorde sig lagom påmind. Jag anar att den nalkas, men till skillnad från andra år har jag inte fått panik för att den börjar med full fart alldeles för tidigt i sann kommersiell anda. Troligen har den gjort det, men jag har vägrat att se det.

Här hemma unnar jag mig en kopp te och några pepparkakor. Det är trots allt december.