Medan klockan tickar.

När man nu surfar runt på flertalet bloggar och läser listor och resuméer är det svårt att inte tänka tillbaka på vad man själv har gjort. Mitt år känns väldigt tredelat. När jag försöker tänka på hur värsta delen var ser jag bara massor av schemarutor. Jag blev världsmästare i att göra för mycket (eller något i den stilen) men fick ändå en del avklarat. Jag gjorde mitt bästa fäktresultat i nationell tävling, började plåta mycket fäktning, planerade tågluff och tog studenten. Och vara toasmastress på fäktklubbens 50års jubileum. Lilla jag bland alla veteraner. Mitt dagboksinlägg om studentdagen läste jag tidigare idag och jag påmindes om talen som hölls och hur glad jag var på min mottagning omgiven av både ungdomar och vuxna jag trivdes med och blev glad av.

Sommaren var späckad. Fyra veckors jobb följdes av av ca 4 veckors tågluff och avrundades med drygt en vecka i Skåne. När jag återvände från tågluffen kände jag mig som en ny människa. Jag kunde inte sätta fingret på det men såg fram emot en ny termin med både mycket och lite som var kristallklart. Tågluffen är ett kapitel för sig, men när jag tänker på sommaren, tänker jag på den. Det har blivit en hel del resande det senaste halvåret. Första utländska skolorna besöktes under nyårshelgen då vi var i London för att fira en kompis som tog studenten och midsommar. Det var en ganska speciell och vansinnigt intensiv helg som gjorde att jag kom min pappa närmre.

Tredje delen av året har varit den sista terminen. Jag har verkligen rannsakat mig själv, lyckats lista ut hur jag tänker, tycker och resonerar. Jag har lärt mig värdera de som står mig nära, kommit ännu närmre min far och även lillbror (mamma har jag alltid stått nära). Jag har provat på vansinnigt mycket nytt och lärt mig knyta nya kontakter. Jag reste till USA med Pappa (just den resan ser jag som en vändpunkt, det var först efter den som jag blev riktigt driven) och jag åkte helt själv till Cambridge. Mamma pratade länge om att hon skulle följa med för att hålla koll på detaljer, men jag satte ner foten. Jag ville vara självständig, det var min resa och jag ville göra den själv. Det var otroligt lärorikt, än en gång.

Efter två veckors återhämtning i Åre känns det nu som jag har landat. Överlag har jag under hösten känt mig gladare och lyckligare än någonsin tidigare. Nu i fjällen har jag undermedvetet gått igenom allt som jag har gått igenom. Nu på nyårsafton inser jag att året sammanfattas ganska bra. Jag panikringer Sara och frågar varför jag utsätter mig för att måla naglar, raka ben, för höga klackar och en massa annat och får svaret "Jag vet inte. Jag tror att du håller på att bli tjej." (Läs: tjejig, jag har inte varit så kvinnlig alltid tidigare). Ett lätt träningspass. Middag med min älskade familjen. Tolvslaget kommer firas omringad av många jag inte känner, Hedvig i egenskap av gammal vän som känner mig väl hos en vän som gör mig glad och som utan att göra något indirekt har hjälpt mig lyfta fram nya intressen. Men just kombinationen av folk jag glädjs av och står nära, folk jag inte känner alls och utmaningen det innebär känns som ett underbart avslut. 2010 längtar jag till. Precis som min älskade vän Mathilda låter jag Marit Bergmans låt This Is the Year sammanfatta det som komma skall.

Jag vill även tacka alla som har format mitt år, flyktigt som långsiktigt.