Den värmande höstsolen.

Jag var glad när jag gick Grev Turegatan ner. Njöt av solen när jag svängde in på Strandvägen. Log för mig själv. Det var en bra dag. Jag promenerade, vädret var vackert och jag skulle träffa Sanna för picknick. Jag hade på någon vänster lyckats plocka fram flera av mina favoritbasplagg och ändå lyckats känna mig stylad.

I morse hittade jag en gammal oavslutad virkning och jobbade lite med den medan jag väntade. Vet inte hur bra den är egentligen, men känns dumt att bara låta den vara helt. Är lite sugen på att köpa ett klarrött garn och försöka sticka en halsduk, men vi får väl se hur det blir.

Insikt

Johanna frågade idag om jag inte tyckte det var skönt att ligga ett år före henne, nu när hon går igenom allt med uppdaterad projektplan osv. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, egentligen. Jag ogillade inte gymnasiet, tyckte det var rätt schysst. Det höll mig sysselsatt och jag gjorde mycket annat som jag gillade. Å andra sidan är det faktiskt inget jag saknar. Alls. Jag trivs ändå ganska bra med den vardag jag har för tillfället, även om det ofta känns ganska luddigt med vad som är helg och vardag. Men det var ganska trevligt att komma på det.

Kastanjer bland löven

Vissa saker minns man starkare än andra. En av de saker jag minns är fritids under lågstadieåren vid den här tiden på året. Så fort kastanjerna började ramla ner från träden tillbringade vi eftermiddagarna i parken med all samla ihop dessa i stora sopsäckar. Jag kan se framför mig hur fritidsledare Peter har Morten på sina axlar för att han ska nå att plocka ner några; de kunde ju vara så mycket finare om man tog av det gröna skalet än om man hittade de på marken. Kastanjerna vi samlade ihop delade vi sedan lika mellan oss. Man la den fyllda sopsäcken på golvet i kapprummet, satte sig i en cirkel runt den och så fick man ta en var, i tur och ordning, tills de var slut. Mot slutet av varje kastanjesäsong hade jag en hel egen samling hemma och ibland envisades jag med att behålla ett par av dem. Oftast slutade det med att de låg i min låda.

Jag kom att tänka på det här när jag promenerade genom Humlegården idag och såg några kastanjer på marken. Varje år när kastanjerna kommer tänker jag på det. Varje år ser jag framför mig hur Morten sitter på Peters axlar och sträcker sig för att nå upp. Hur jag och Mathilda springer runt i Tessinparken och letar bland löven. Det minnet har etsat sig fast.

Nya ansikten

På bänken i fäktsalen var det fullt med, för mig, nya ansikten. Killar i åldern 12-13 år som precis blivit uppflyttade. Jag utmanar en av dem som startar en vild protest. "Neeeej, jag är skitdålig! Du vill inte fäkta mot mig. Fäkta med honom istället!" Han puffar upp sin kompis som även han är motvillig; "Neej, jag är ju ännu sämre!" Efter lite övertalning kommer i alla fall första killen upp. Han börjar med att säga något i stil med "Men, har inte du varit på VM? Varför tränar du nu?" Killarna hade på någon vänster fått för sig att jag, och Erika framkom det senare, tränade inför VM. Anledningen är fortfarande väldigt oklart. Jag vet inte om jag ska skratta åt det eller ta det som en komplimang. Jag satsar nog på det senare. Efter matchen föreslog jag att vi skulle köra en femma varje träning. Han förstod inte riktigt poängen i det, men verkade inte protestera lika mycket längre.

Nästa kille som skickades upp gjorde korstecken innan matchen. Han tyckte att utmaningen med en femma per träning verkade väldigt läskig och onödig. Tredje grabben vägrade. När hände detta? När blev jag den gamla tjejen man inte riktigt hade koll på? Jag försöker snacka med killarna (det är inga nyuppflyttade tjejer). Vissa verkar tycka att det är kul och börjar själva att utmana mig och snacka. Andra är först lite skeptiska men verkar sedan uppmuntrade. Ytterligare andra flyr så fort som möjligt, tycker att det är alldeles för läskigt. Det blir spännande att se hur läget är om ett halvår. Jag kommer, oavsett de vill eller inte, fortsätta att utmana dem. Det var det jag saknade när jag flyttade upp.

The Unlooked for.

Min första tanke efter att ha suttit fem minuter på dagen seminarium var att jag hade valt fel grupp. Jag har haft flera otroligt bra föreläsare, men det verkade som att jag hade lyckats få de tråkigaste lärarna i seminariegrupperna. Dock fick denna åsikt ändras allteftersom Proffessor Fawkner fortsatte. Han var otroligt duktig, hans utlärningsteknik verkar kunna passa mina arbetsformer och det om ska gås igenom känns interessant och relevant. Delkursens tema är det jag gillar bäst: The power of things that enter your life without being looked for, simply for that very reason.

Poetry

Då vi stod utanför föreläsningssalen idag under rasten kände jag mig nyvaken. Jag hade inte sovit på föreläsningen och det hade inte varit svårare än förvänat att gå upp på morgonen. Nej, föreläsaren var så bra att jag hade gått in i någon slags trans. Ungefär som om man läser en bra bok, eller lyssnar på en ljudbok. Det var en helt ny, och mycket uppskattad, upplevelse.

Inställt

Det blir inget mer sportplåtande den här helgen för min del. Jag orkade inte åka ut till Bosön och kräla runt bland människor jag knappt visste vilka det vara, känna mig lätt stressad och väldigt trött. Så jag stannar hemma. Det känns bra. Ska försöka redigera gårdagens bilder och prep:a veckans blogginlägg. Och så ska jag och Pappa kolla på resedatum för att åka till USA. Det känns som att jag gjorde rätt val, helt klart.

Väderomslag

Det börjar verkligen bli kallt ute nu. Satt med ett par tjejer jag hängde med framförallt i högstadiet och snackade på en uteservering. Lurigt nog hade de element ovanför borden, så man tänkte inte riktigt på hur kallt det var. Förrän vi gick till tunnelbanan. På den korta sträckan fick jag en riktig känsla av bitig höst/vinterkyla. Det var inte längre att luften bara var ruggig, utan det var bitit. Det första jag gjorde när jag kom hem var att myta till mjuksbyxor och en varm kofta.

Nu, efter en kopp te känns det lite bättre. Men det är ändå något som inte blir riktigt rätt. Jag vill inte upptäcka det på det här sättet. Jag brukar inte vara den som drar på mig "mjuiksar" så fort jag får chansen. Omslaget kom så plötsligt. Jag har fortfarande inte vant mig. Kan det inte vara sensommar/tidig höst ett par dagar till?

Romantik

Så romantisk har jag nog aldrig sett dig!

Det är Mammas reaktion när jag kommer upp för trappan. För några år sen sa hon till mig att jag inte skulle glömma att "bejaka din kvinnlighet". På den tiden gick jag gärna osminkade med baggyjeans, collegehood, gympaskor och enda acessoar var en klocka som alla tyckte såg ut som en pulsklocka. Jag tror att det delvis var min egen "revolution" mot att fixa sig jämt och ständigt. Dagens outfit står i en viss kontrast. Med tajta jeans, skirt rosa klänning, ett långt halsband och Mammas gamla klocka. Ibland är det intressant att se hur det ytliga förändras.

Höst

Det ligger höst i luften. 20 grader ute är inte längre lika varmt. Temperaturen faller snabbt när molnen väl drar in. Ljuset och luften har förändrats. Det är ruggigare. Ljuset är kallare. Det händer varje år. Varje år kommenterar man det. Nu ändras vädret.

Även om temperaturen inne på rummet är ungefär densamma tack vare element och allt vad det är så drar jag på mig en kofta. Fast jag har inte så mycket emot väderomslaget just nu. Det är lite mysigt ändå och så länge det kommer ett par sådana där otroligt vackra, lite bitiga men färgglada, höstdagar kan jag stå ut med det.

Fotografi.

Jag har på sista tiden flera gånger upptäckt mig själv med att tänka fotografiskt. På stan kan man helt plötsligt reagera på någon som gick förbi; inte för att personen var otroligt snygg utan snarare för att hans eller hennes utseende var intressant. Jag kan stanna upp och titta på myllret och se en komponering med den stora luddiga massan som omringar mannen med skylt om stans bästa pizza. Eller som idag, när jag låg på mattan i fäktsalen och vilade mellan två omgångar situps. De enda som fortfarande stod på pist var Emma och Robin. Från min vinkel passade det sig väldigt bra att dela upp bilden med tredjedelsregeln. De ute i vänstra kanten, i övrigt den tomma fäktsalen med affischer, öppna dörrar och de smutsiga, mjukt rostfärgade golvet. Jag kommer att tänka på den nya bylinen till Fäkt[foto]bloggen: Ögonblick ur svensk fäktning. Man kan leka ganska mycket med det. Det behöver inte alltid bara vara en attack, en parad eller en jublande fäktare. Ögonblick ur svensk fäktning för mig är lika mycket bilder som den här (tagen på en av deltävlingarna i St Erikscupen). Jag tittar noggrannare på bilderna i tidningen, framförallt de i sportbilagan. Allt detta har kommit plötsligt men det är ganska trevligt. Jag ser fram emot att komma ut på tävlingar och fotografera nu, tur att nästa är redan i helgen.

Söndag morgon

Prioritera rätt,

Alltid veta vad som ska vara nummer ett.

Disponera sin tid,

Och bygga upp sin framtid.

Rätt kläder, rätt sko

Städigt aktiv, men alltid känna inre ro.

Var dig själv, ha egna värderingar

Glöm inte att prestera och uppfylla andras formuleringar.

Leva med rim och ranson,

Allt serverat i lagom portion.

Du bestämmer själv, men börja med det här.

Röda naglar och klackskor.

Det ligger skor över hela golvet. På sängen har jag slängt ett antal klänningar. Naglarna är nymålade. Tanken är att jag äter förrätt med familjen innan jag kilar iväg för att gratta Lotten. Hoppas på att hinna träffa Sanna en stund innan vi möter upp med de andra tjejerna. Jag som under hela gymnasieperioden knappt var ute ser verkligen fram emot att klubba. Inte för alkoholen utan mer för dansandet och tjejerna. Jag har längtat efter det, det har kommit upp varje gång jag har dansat runt för mig själv.

Jag tittar mig i spegeln. Kläderna går i hösttoner, och till viss del även sminkningen. Det står i kontrast till mitt hår, som fortfarande är något solblekt. Jag tycker det är rätt kul att fixa sig innan man går ut. Fast jag tycker det är vansinnigt svårt att bestämma kläder och komma fram till hur sminket ska se ut. Sminknigen blir ungefär samma varje gång, även om den känns lite tråkigt. Jag har ett par klänningar jag tycker riktigt mycket om men som är svåra att använda till 'vardags'. Tänk vad många i-landsproblem man kan ha. Och hur mycket man kan försvåra det för sig själv.

Men det var då det!

Det här inlägget skrev jag i slutet på första ring: 2a maj 2007. Det väcker minnen.

Ett samtal, ett vrål och en tävling

- Hur länge har du fäktat?
- Sju år, och du?
- Två år. Har du varit på Gotlands lägret?
- Nej, det är nytt så det har jag aldrig. Ska du dit?
- Ja det ska jag.

Meningsutbytet mellan senioren Carl Frisell och den yngre ungdomen Lovisa fortsatte medan jag (duktigt) sopade den pist jag hade blivit tilldelad. Men jag kunde inte låta bli att le.

Detta var första fäktträningen efter tävlingen och jag kände under första matchen att jag var trögstartad och saknade bra benarbete, men andra matchen kom jag igång. Jag kopplade in mot en taggad Oxenstierna och hade i bakhuvudet en tanke på revansch och helt plötsligt så hade jag ledningen med 7-3! Just vid denna ställning började jag tänka på själva siffrorna och det var det dummaste jag gjorde under hela matchen. Han knappade in och tillslut stod det 9-9, båda var vi taggade till tusen. Ett vrål senare skakade vi hand, jag hade vunnit - äntligen! Då vi möttes på mitten med framsträckta händer så säger han "Fan, nu kommer det här att komma upp på bloggen*..."

Då jag fäktade mot Oxenstierna för kanske ett halvår sen eller ett år sen så sa han "När du vinner mot mig, då har du blivit bra. Jag är här för att utmana seniorerna och leka lite med juniorerna." På den tiden var jag nöjd om jag förlorade med 5-10. Men det var på den tiden!

------

* Jag har bloggat för klubben. Blogginläggen finns kvar, men jag är ytterst inaktiv nuförtiden.

Ett leende.

Jag måste säga att mitt humör fortfarande åker bergochdalbana, men dipparna känns inte lika djupa eller mörka som tidigare. Dessutom följs varje dipp av en mycket högre topp. Om jag känner mig lite svag ena studen, har det en timme senare hänt något som fått mig på strålande humör igen. Det kan egentligen vara vad som helst: en bra låt som kommer upp i spellistan, något trevligt på stan eller att jag bestämmer mig för något. Ofta är det något av de tre sakerna och de i sin tur ger upphov till de andra.

Förändringen kommer ofta ganska plötsligt. Mitt positiva humör märks då i att jag går och nynnar för mig själv och dansar när jag tror att ingen ser. Jag inser dessutom att det faktiskt är väldigt mysigt att gå runt på stan och se ut att vara glad och nöjd med livet. Visst, vissa människor kastar ett extra ögonkast när de går förbi men ingen verkar misstycka. Oavsett vilket alternativ så är jag för stunden för glad för att orka bry mig om något sånt. Istället fortsätter jag att le och dansa runt i tankarna.

- - - - -

Jag fick mail från MITs fäkttränare idag. Om jag kan söka på early application så kanske jag kan halka in. På MIT! Det är stort. Jag är i chocktillstånd.

Mail från Farfar: Majonäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'..

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv.. Resten är bara sand. En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.


Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Min Farfar skickar de bästa kedjebreven. Det här vill jag dela med mig av.

Mattenörd

A quiz that is to be solved in a mathematical manner entertains me. The technology's development and the penetrating power of blogs and news flows online fascinates me. Trying to understand how an electronical device is put together will hold my attention.

Så börjar mitt Personal Statement. Jag satte mig precis för att läsa igenom det och korta ner det radikalt. Jag läser meningarna och får ett plötsligt infall att det vore kul att räkna matte igen. Jag tror att Mamma skaffade mig en Matte Diskret-bok för något år sen, och att den nu står i hyllan. Mest för att underhålla min egen nördighet är jag ganska sugen på att kika lite i den...

Upptäckten av ingenting.

Jag var sjukt opepp. Packade ändå väskan, fiskade upp mobilen och satte på mig headsetet. In i spellistan, Alphabeat - 10'000 Nights - play. I samma sekund som låten drar igång fylls jag av energi och jag dansar runt lite på rummet innan jag slutligen lämnar lägenheten. På tunnelbanan står jag och ler för mig själv. Plötsligt ser jag massor av trevliga, roliga och underhållande saker runt omkring mig. Det är tredje dagen jag går runt och är glad för typ ingenting. Det är en otroligt, otroligt mysig känsla. Och jag måste spräcka hål på myten att svenskar skulle kolla konstigt på en då man går runt och ler. Visst, folk kollar, men de verkar inte vara speciellt negativa till det.

Kaffekompis.

Då jag väntade på mina kompisar igår (lördags) satt jag på trappan till Konserthuset. Det rör sig väldigt mycket folk där. Den ena intressanta konstellationen av människor efter den andra. För en stund slukades jag helt av musiken från mobilen, kameran i handen (dock sällan för ögat) och människorna runtomkring. När jag plötsligt upptäcker att Niko och Cecilia i princip står framför näsan på mig ser jag att de flinar vänligt. "Det såg harmoniskt ut. Typiskt sånt man ser på bild."

---

På jobbet idag. Vi vek servetter. Och log. Både jag och Mathilda gick och log ganska oförklarligt. Jag har under hela eftermiddagen varit glad för nästan ingenting. Kan bero på närvaron av de jag gillar, kombinerat med.... Ehm. Jag vet inte. Men det känns bra. Och vår kaffekompis kom!

Setting the scene.

Du sitter på ett café. Det är en uteservering, både stolar och bord är av trä och är litet rangliga. Gatumiljön är ungefär som den delen av Grev Turegatan som syns på bilden ovan, fast med lite touch av söder och Paris. Musiken som spelas i bakgrunden är Rose - D'autres Ailes. Du tittar på folket som går förbi: skjortnissar, latte-Mammor med sina barnvagnar eller "twenty-something" från övre medelklass. Allt är välskräddat, välsytt, noga utvalt för att matcha rätt och lite snobbigt. Du sippar på en cappuccino eller en latte och låter tankarna lysa med sin frånvaro. Att betrakta nuet utifrån och samtidigt bokstavligen leva i det, då känner jag riktigt livsnjutning.

Små stunder av riktig kvalité.

Från Bondens Marknad i Tessinparken.

Jag har hittat en ny typ av kvalitétstid för mig. Gå runt i Stockholm med kameran. Att ha den med mig. Inte tvunget känna att jag vill fota, men kunna ha möjligheten. Jag slappnar av, ser Stockholm med nya ögon och njuter. Av okänd anledning lockar Hötorget med omnejd mig mer än andra delar. Ska snart iväg för att träffa en kompis. Ser fram emot promenaden dit, musik i öronen, liv och rörelse runt omkring och kameran till hands. Just nu känns det som riktigt livskvalité.

En hjärtats angelägenhet.

Jag har under eftermiddagen varit väldigt ineffektiv. Det har varit stiltje i huvudet så till den grad att jag inte ens grämt mig över att jag har gjort något. Jag har inte kännt för att skrapa ihop tillräckligt med krafter för att ens komma på alla måsten. Så jag satt kvar. Det var faktiskt rätt skönt. Nu framåt kvällskvisten fick jag för mig att ändra lite på Fäkt[foto]bloggens utseende.

Jag ska inte dölja att Fäktbloggen betyder för mig. Jag känner en viss stolthet för den. Jag har tack vare den utvecklat mitt fotograferande, hållit en blogg aktiv med en målinriktining jag inte tidigare gjort och knutit nya kontakter. Jag arbetar med Fäktbloggen med en glädje och drivkraft jag inte gör annars. När man ska ansöka till MIT ska man, som jag skrev i ett tidigare inlägg, berätta om något man gör frivilligt på 100 ord. Jag funderade inte ens innan jag bestämt mig för att skriva om Fäktbloggen. Jag har svårt att förklara det, men det känns otroligt att ha något som ligger mig så varmt om hjärtat.

Som en öppen bok.

När jag jobbade igår fick jag ett sms av Mathilda. Hon föreslog att vi skulle gå på promenad och prata efter jag hade slutat. Jag tyckte det lät som en bra idé och funderade på vad hon kunde ha för något hon grubblade över. När vi började promener insåg jag, utan att vi hade sagt något om det, att så inte var fallet. I senaste inlägget hade Mathilda läst av något jag själv knappt var medveten om, ett behov av att prata av mig. Vräka ur mig tankar, reflexioner och idéer. Vi har känt varandra i 13 år, sedan vi började "nollan". Under dessa år har vi lärt känna varandra väldigt väl. Det märks och jag skulle inte vilja byta ut det för något.

Allt till inget.

För ett tag sen hade jag en period då allt var möjligt, då jag kunde klara av nästan vad som helst om jag bara ville. Nu har lilla svenska Jante-lagen satt in. Jag börjar tvivla på om det känns lönt att skicka iväg $70 till MIT för att sedan upptäcka att mitt resultat från IELTS eller SAT inte räcker till. Och att sälja sig i ett Personal Statement är fortfarande apsvårt. Måste däremot säga att MIT första 'uppgift' verkar ganska trevlig: We know you lead a busy life, full of activities, many of which are required of you. Tell us about something you do for the pleasure of it. (100 words or fewer

Jag går annars runt och önskar att dygnet hade fler ljusa timmar eller i alla fall att jag kunde utnyttja de timmar som finns, ljusa som mörka, bättre. I ett försök att lyckas med detta går jag nu runt med två kalendrar i väskan. Lycka mig till, antar jag.

Ett perfekt inlägg.

Natten till igår vaknade jag till någon gång. Under denna stund hade jag i tankarna ett perfekt inlägg. Jag såg framför mig hur långt det skulle vara. Jag visste vad det skulle handla om, jag visste hur jag skulle börja det, vad som skulle stå i mitten och hur jag skulle avsluta det. Det var en röd tråd, harmonisk stämning och bra ämne. Men då jag vaknade hade jag helt glömt bort vad jag skulle skriva om. Jag kunde fortfarande komma ihåg känslan, men jag kunde inte på något sätt förnimma vad ämnet var.