Kastanjer bland löven

Vissa saker minns man starkare än andra. En av de saker jag minns är fritids under lågstadieåren vid den här tiden på året. Så fort kastanjerna började ramla ner från träden tillbringade vi eftermiddagarna i parken med all samla ihop dessa i stora sopsäckar. Jag kan se framför mig hur fritidsledare Peter har Morten på sina axlar för att han ska nå att plocka ner några; de kunde ju vara så mycket finare om man tog av det gröna skalet än om man hittade de på marken. Kastanjerna vi samlade ihop delade vi sedan lika mellan oss. Man la den fyllda sopsäcken på golvet i kapprummet, satte sig i en cirkel runt den och så fick man ta en var, i tur och ordning, tills de var slut. Mot slutet av varje kastanjesäsong hade jag en hel egen samling hemma och ibland envisades jag med att behålla ett par av dem. Oftast slutade det med att de låg i min låda.

Jag kom att tänka på det här när jag promenerade genom Humlegården idag och såg några kastanjer på marken. Varje år när kastanjerna kommer tänker jag på det. Varje år ser jag framför mig hur Morten sitter på Peters axlar och sträcker sig för att nå upp. Hur jag och Mathilda springer runt i Tessinparken och letar bland löven. Det minnet har etsat sig fast.