Som en öppen bok.

När jag jobbade igår fick jag ett sms av Mathilda. Hon föreslog att vi skulle gå på promenad och prata efter jag hade slutat. Jag tyckte det lät som en bra idé och funderade på vad hon kunde ha för något hon grubblade över. När vi började promener insåg jag, utan att vi hade sagt något om det, att så inte var fallet. I senaste inlägget hade Mathilda läst av något jag själv knappt var medveten om, ett behov av att prata av mig. Vräka ur mig tankar, reflexioner och idéer. Vi har känt varandra i 13 år, sedan vi började "nollan". Under dessa år har vi lärt känna varandra väldigt väl. Det märks och jag skulle inte vilja byta ut det för något.