Medan klockan tickar.

När man nu surfar runt på flertalet bloggar och läser listor och resuméer är det svårt att inte tänka tillbaka på vad man själv har gjort. Mitt år känns väldigt tredelat. När jag försöker tänka på hur värsta delen var ser jag bara massor av schemarutor. Jag blev världsmästare i att göra för mycket (eller något i den stilen) men fick ändå en del avklarat. Jag gjorde mitt bästa fäktresultat i nationell tävling, började plåta mycket fäktning, planerade tågluff och tog studenten. Och vara toasmastress på fäktklubbens 50års jubileum. Lilla jag bland alla veteraner. Mitt dagboksinlägg om studentdagen läste jag tidigare idag och jag påmindes om talen som hölls och hur glad jag var på min mottagning omgiven av både ungdomar och vuxna jag trivdes med och blev glad av.

Sommaren var späckad. Fyra veckors jobb följdes av av ca 4 veckors tågluff och avrundades med drygt en vecka i Skåne. När jag återvände från tågluffen kände jag mig som en ny människa. Jag kunde inte sätta fingret på det men såg fram emot en ny termin med både mycket och lite som var kristallklart. Tågluffen är ett kapitel för sig, men när jag tänker på sommaren, tänker jag på den. Det har blivit en hel del resande det senaste halvåret. Första utländska skolorna besöktes under nyårshelgen då vi var i London för att fira en kompis som tog studenten och midsommar. Det var en ganska speciell och vansinnigt intensiv helg som gjorde att jag kom min pappa närmre.

Tredje delen av året har varit den sista terminen. Jag har verkligen rannsakat mig själv, lyckats lista ut hur jag tänker, tycker och resonerar. Jag har lärt mig värdera de som står mig nära, kommit ännu närmre min far och även lillbror (mamma har jag alltid stått nära). Jag har provat på vansinnigt mycket nytt och lärt mig knyta nya kontakter. Jag reste till USA med Pappa (just den resan ser jag som en vändpunkt, det var först efter den som jag blev riktigt driven) och jag åkte helt själv till Cambridge. Mamma pratade länge om att hon skulle följa med för att hålla koll på detaljer, men jag satte ner foten. Jag ville vara självständig, det var min resa och jag ville göra den själv. Det var otroligt lärorikt, än en gång.

Efter två veckors återhämtning i Åre känns det nu som jag har landat. Överlag har jag under hösten känt mig gladare och lyckligare än någonsin tidigare. Nu i fjällen har jag undermedvetet gått igenom allt som jag har gått igenom. Nu på nyårsafton inser jag att året sammanfattas ganska bra. Jag panikringer Sara och frågar varför jag utsätter mig för att måla naglar, raka ben, för höga klackar och en massa annat och får svaret "Jag vet inte. Jag tror att du håller på att bli tjej." (Läs: tjejig, jag har inte varit så kvinnlig alltid tidigare). Ett lätt träningspass. Middag med min älskade familjen. Tolvslaget kommer firas omringad av många jag inte känner, Hedvig i egenskap av gammal vän som känner mig väl hos en vän som gör mig glad och som utan att göra något indirekt har hjälpt mig lyfta fram nya intressen. Men just kombinationen av folk jag glädjs av och står nära, folk jag inte känner alls och utmaningen det innebär känns som ett underbart avslut. 2010 längtar jag till. Precis som min älskade vän Mathilda låter jag Marit Bergmans låt This Is the Year sammanfatta det som komma skall.

Jag vill även tacka alla som har format mitt år, flyktigt som långsiktigt.

I goda vänners sällskap

Jag: Men jag ringer och skriker på dig imorrn då!

Hedvig: Skitbra!

Hm. Det där lät jättehemskt, men gjorde mig jätteglad. Förvirrande.

Jag har precis pratat i telefon med Hedvig. Samtalstempot är högt, jag går runt och ler med hela ansiktet och vi hoppar från det ena till det andra. Jag klarar inte av att sitta still utan vandrar glatt runt. Tur att jag har henne lite, då kan man ta igen lite energiförbränning efter Åres lugn. Jag är hemma igen.

Månens vandring

När vi närmade oss Åre kunde vi se en smal, smal månstrimma på himlen. Så tunn som den kan vara. Nu när man har vänt blicken upp mot skyn har man sett en måne som närmar sig att bli full. Har vi varit här så länge? Eller rättare sagt, ändras månen så fort? Snart åker vi hem, och det känns ganska bra. Det var bytesdag igår, och låt oss säga att det märks. Helt plötsligt är det kö till lifterna och allt bröd var slut i butiken. Det ska bli skönt att komma hem. Jag har fått varva ner här, ta igen en hel del sömn, dragit ner på alla måsten. Men nu vill jag hem. Nu väntar, snart, ett nytt år, med nya uppdrag och upplevelser. Klyschigt, javisst. Men gott nog för mig.

Vinden viner

Jag vill inte åka mer idag. Jag åkte upp med en av tvåstolsliftarna, en som jag visste låg mer i lä en mitt andra alternativ. Halvvägs fångas liftstolen upp av vinden och börjar svaja i sidleds. Jag hör hur vinden viner i hjälmens lufthål och hur den visslar i skogarna. Inte susar, visslar. När jag kommer upp var det inte mycket annat att göra än att kura ihop sig till en köttbulle och ta sig därifrån snarast möjligt. Brorsan utmanade mig att åka upp med den mer utsatta liften senare. Det var inte kul, någonstans. Skidorna fångades upp och vinklades lite hur som helst, jag fick brainfreeze i glipan mellan skidglasögonen och hjälmen och konstsnön från snökanonerna blåste dit vinden blåste, oavsett kanonernas placering. Efter att ha avrundat med en fika med familjen är jag tillbaka i lägenheten. Här tänker jag stanna och lägga pussel med mamma. Jag är glad att jag har varit uppe här så mycket att jag inte känner mig manad att maxutnyttja liftkortet.

Tar semester från planering

Åre. Det är många tankegångar som dras igång här. Jag slappnar av på ett annat sätt än vad jag kan göra någon annanstans. Jag låg härom dagen under en filt i soffan och gjorde ingenting utan att få spader eller ångest. Jag har kunnat fokusera på ett mycket bättre sätt på MIT-ansökan och förbättrat denna väsentligt.

Det är mycket annat som hinner passera i tanken också. Vad jag vet om Åre, hur jag rör mig när jag är här. Vad som har hänt under hösten. Vad jag vill göra till våren. Jag har en idé om att resa iväg på en egen week-end för att plåta en fäkttävling. Idén kan låta överdriven, knasig och dyr, men det skulle vara grymt roligt. Jag skulle få resa igen, få bygga upp min självständighet ännu mer, få plåta lite bättre tävlingar än bara de i Sverige (no offence) och massor med annat. Öva lite språk kanske. Hade inte Vigor Challenge krockat med GP Paris (florett) hade jag nog velat åka dit.

Jag har jullov, på riktigt. Det är underbart. Och väldigt mycket gör det bättre.

Jullov

Resten av familjen har tagit sig ut i backen och jag stannar i lägenheten. Det är otroligt tyst här. Man kan höra några bilar som passerar en bit bort, men i övrigt hörs inget. Inga maskiner som surrar, inga grannar som pratar, inga byggubbar som stör. Jag är otroligt trött, trots att jag sovit 11h. Eller kankse just därför. Ser däremot fram emot en dag där det bara ett ett fåtal saker jag ska göra, och styr allt själv men inte behöver sitta och häcka på mitt eget rum (jag börjar bli trött på det).

Det står still i huvudet på mig. Hoppas det kommer ut något litet vettigt från dagen iaf.

Tajming är inte min grej

Jag har anlänt till Åre. Dagen efter Sanna kom hem efter 2 månader i Sydamerika. Samma dag som Cicci och Patricks julcoctail (jag älskar mingel hos dem, det är bäst!). Jag kommer hem härifrån precis lagom för att missa Kajsa som återvänder till Paris. Jag missar både det ena och det andra däremellan, men man kan inte hinna med allt, tyvärr. Men snart, snart, snart ska jag skaffa mig ett ordentligt headset till datorn och börja Skype:a med folk.



Igår hade jag terminens värsta känsla. Det var så illa att jag kände mig tvungen att skriva tillsägelser till mig själv i min dagbok (herregud, när kom denna bloggförändring, det var ju inte så här jag skrev tidigare! Eller?). I vilket fall som. Jag upptäckte själv att jag ofta under den gånga veckan har varit bra bitchig. Det var en förfärlig upptäckt. Hemskt. Vidrigt. Förargerligt. Jag vet inte hur mycket bättre jag har varit idag, så det är nog bra att jag isolerar mig här i Åre ett tag. Eller, "isolerar mig". För er som har utsatts för det ber jag så hemskt mycket om ursäkt. På gott och ont kan det dock vara familjen som har fått den värsta dosen.

Kära aktieägare

Jag: Mamma, ska jag beställa H&Ms årsredovisning?

Mamma: Tja, vill du ha den?

J: Neee, jag är typ rädd för den...

M: Rädd för den? Beställ den då och bläddra i!!!

Damernas oklädningsrum

Det var fyra mycket jultrötta DIF-tjejer som huserade inne i damernas omklädningsrum idag. Det var många roliga diskussioner, många asgarv och en del bilder som helt enkelt gick över styr. Det sjöngs sånger och planerades mildare upptåg. Våra reaktioner på pisten och hur graciösa våra aktioner var tydde också på ett visst mått av trötthet. Men vi hade det väldigt kul!

Kort och gott

Det snöar ute. Det får mig att le så fort jag tänker på det. Det strömmar julmusik ur högtalarna, bland annat All I Want For Christmas Is You. Jag blev bjuden på lunch idag. Jag har köpt alla julklapparna. Jag är väldigt glad och kan inte låta bli att le!

Mr. Postman

Idag, runt tiotiden, knackade det på gårdsdörren. Det är inte särskilt ofta det gör det, så jag gissade att det var byggubbarna som skulle in igen och kolla elementen eller vad som helst. Men icke! Det var brevbäraren som kom med ett paket, ett som är såpass stort att man i vanliga fall brukar få avi för det så man får hämta det på närmsta postkontor. Han hade lärt sig att vi brukar vara hemma så han gjorde helt enkelt så att han tog med det med en gång. Man behöver inte göra så mycket för att någon ska le!

Fikalyx

Ibland så får man unna sig.

-----

Härom dagen införskaffade jag ett par nya klackskor. De är ca 11cm höga, och jag kände att det var en bra idé att gå in dem innan de användes utanför hemmets trygga vrå. Med andra ord åkte det på precis före middagen och när jag närmar mig köket hör jag pappa utropa "OJ!... OJ!..." Erik kommer också för att se vad det är som orsakat pappas reaktion och uttrycker sig likartat. Intressant, jag trodde inte jag skulle få en sån respons.

Nyfikna är vi allihopa

Jag är hemma från Cambridge. Jag var hemma mindre än 12 timmar innan jag drog iväg till Örebro för att plåta. Jag ångrar inte att jag gjorde det, och inte heller att jag inte valde att ställa upp. Jag kände inget sug av att tävla, och när jag kommit hem så insåg jag att jag hade varit såväl närvarande som frånvarande när jag väl var på plats. Även om jag kanske inte vara 100% på topp så tror jag att det var en bra grej att göra, aktivt men ändå auto pilot. Hade jag varit hemma hade jag blivit nojjig på allt som skulle göras och inte få något gjort alls, bättre så här med andra ord.

Flera av de fåtalet läsare jag har vet jag vilka det är, och jag vågar ta mig friheten att säga att ni är nyfikna på hur det var i Cambridge. Vet ni vad? Det är jag också. Jag hade inte min vanliga dagbok med mig, utan skrev istället i ett word-dokument på pappas laptop som jag lånade. Tre dagars intryck, av större och mindre slag. Enkelt radavstånd, lite mer än 5 A4. Det kan nog bli intressant att läsa igenom.

Jag måste däremot varna er för att Ryan Air säljer årskalendrar med "our own cabin crew, posing in small bikinis." Jag höll på att sätta i halsen när jag hörde dem marknadsföra den så i högtalarna, usch!

Intensitet

Man har alltid perioder som är väldigt intensiva. Och nästan alla är stressande ungefär samtidigt. Det är intressant det där. Jag har en ganska intensiv period nu, intensiv i den bemärkelsen att den är väldigt aktiv. I morse tyckte jag till exempel att det var spännande att lyssna på ena Nobelpristagaren i fysik. Det fick följas upp av en jobbintervju, ett seminarium och ett träningspass. Imorgon bär det av till Cambridge för två nätter och intervju+tester där. Över lördagen åker jag till Örebro och plåtar. På söndagen ska jag lyssna på Fuglesang och besättning berätta om sin senaste rymdresa och därefter jobba. Fullt sjå med andra ord, men det är underbart!

Imorgon blir det ett par småförberedelser, sedan sätter jag mig i bilen för att åka mot Skavsta. Min seminarielärare var snäll nog att donera mig en karta och markera ut vart det finns en grym fudge-butik. Oväntat, men välkommet. Vi läste dessutom en väldigt rolig dikt idag, To His Coy Mistress. Vår lärare återkom mycket till sex just idag, okänd anledning. Han kanske tyckte det var lämpligt att avsluta med det. Jag tror inte jag vill undersöka vidare i saken.

Vändning

Läget har vänt igen. Nu känner jag mig harmonisk och strukturerad igen. Jag vet precis när det vände, det var i fredags kväll när jag låg och skulle somna.

Det är lite lustigt att det var just då jag vände mitt humör och kände mig stark igen, med tanke på att väckning 06:00 väntade med efterföljande SAT Subject Test i tre timmar. Men det var just då, i den stunden, som jag plockade fram alla de drömmar och visioner som gav mig hopp om framtiden. Precis då som jag fick överblick över vad som skulle göras och en ny laddning effektivitetsenergi. Jag somnade och steg upp med gott samvete och självförtroende.

Hela gårdagen passerade i samma anda, att det löser sig. Ingen ångest, ingen onödig brådska, men en förmåga att ta itu med saker. Litteraturuppsatsen som tidigare hade gnagt på mitt samvete skrevs klart och skickades in. Fick tillbaka den rättad två timmar senare, och kände hur jag bockade av ännu en sak från listan. Där var delkursen i litteratur mer eller mindre avslutad.

- - - - - - - -

Idag är det en speciell söndagsförmiddag. Jag har tagit sovmorgon, utan att pressa ihop tidsschemat. Jag har i princip bara packlistor att förbereda före jobbet och jag känner mig harmonisk. Jag har den här terminen lärt mig att uppskatta att släppa allt för en helg och ägna mig och kravlösa ting. De senaste veckorna har jag däremot lärt mig att uppskatta något ännu mer: att ha en kväll eller en förmiddag över för att man har allting pressande avklarat och våga slappna av.

Det, mina kära (få) läsare, önskar jag att ni alla får uppleva någon gång. Att ni har en kväll över för att ni har varit effektiva och fortfarande känner er vid liv. Inte för att ni är utbrända, inte för att ni är lata eller inte orkar, och inte för att ni har planerat in det. Utan att det helt enkelt blir en lucka för att det har fallit sig så.

Fredagsfest

Ikväll blev det oplanerad fest. Jag hade, i min rastlöshet, fått för mig att göra egen tempura. När allt var klart la Mamma upp det på ett avlångt fat som i sin tur dukades upp på det låga soffbordet. Med lite musik i bakgrunden, julöl i glasen, pinnar i handen och soja på tallriken blev det helt fantastiskt. Det krävs inte mycket för att det ska kännas som fest.

Wait for it...

Jag visste att det skulle komma, jag kände det på mig. En ineffektiv vecka. Det var för bra att jag hann med saker som jag skulle två veckor i rad. Ineffektiviteten för mig denna vecka beror, trist nog, på en förkylning. Att vara förkyld är något jag kan stå ut med, men jag hade glömt hur mycket energi det tar. Jag orkar inte göra saker, orkar inte hålla fokus, klarar inte av att samla krafter för att utföra uppgifter som kräver lite mer och hostan tar kål på mig. Jag vill verkligen inte vara sjuk, just nu är det inte positivt någonstans. Att jag dessutom inte kan träna gör att allt bara vänds upp och ner ännu mer. Nu på lördag är det SAT Subject Tests, nästa vecka är det intervju i Cambridge. Snälla husgud, gör så att jag mår bättre för var dag! Låt mig vara helt frisk inför England, och låt mig slippa vara vaken halva natten på grund av hosta inför lördag.

December

Årets första decemberdag börjar lida mot sitt slut. När jag promenerade hemåt från Hötorget runt halv nio vände jag blicken upp mot mot skyn och såg en fullmåne pryda det i övrigt svarta täcket. Temperaturen har sjunkit rejält från gårdagen och trots en varmare tröja under vinterjackan så kröp kylan sig in på skinnet. Min första tanke var inte "Usch, det är kallt" som annars är standard. Istället letade sig ett litet leende fram. Kylan kom lagom till december. Äntligen börjar det bli kallt, efter en väldigt intetsägande senhöst.

När jag promenerade Kungsgatan ner var det flera saker som fladdrade förbi i tanken. Jag mös över julbelysningen som hängde tvärs över vägen, avundades alla människor som var på väg till eller från bion och kikade nyfiket i de skyltfönstren jag passerade. Julen gjorde sig lagom påmind. Jag anar att den nalkas, men till skillnad från andra år har jag inte fått panik för att den börjar med full fart alldeles för tidigt i sann kommersiell anda. Troligen har den gjort det, men jag har vägrat att se det.

Här hemma unnar jag mig en kopp te och några pepparkakor. Det är trots allt december.

Syster och Bror

Jag skulle egentligen jobba idag, men ringde och sjukanmälde mig imorse. Kände inte att jag var på topp fysiskt, rösten lät som en häxa och jag anade fortfarande vrak-känslan efter tävlingen igår. Istället har jag varit hemma, hjälpt lillebror med matte, pluggat lite, tagit ett bad och kollat igenom gårdagens fåtaliga bilder. Jag är verkligen glad att jag lyssnade fullt ut på kroppens signaler. Jag har jobbat halvkrasslig förut, men denna gång kändes det inte rätt. Dessutom lär jag fortfarande vara ganska smittbenägen eftersom förkylningen sköljde över mig igår.

Har redigerat några av bilderna. Skickade iväg några till Hans och fencing.se också, vilket jag inte gör så ofta. Mest för att jag hellre behåller dem till Fäkt[foto]bloggen. Bilderna ligger redan uppe, och jag slås över hur bra de står sig. Visst, det kan låta egoistiskt att säga att man känner sig riktigt stolt över bilder, men det är jag och det står jag för. De behöver bara byta miljö från mina redigeringsprogram/bloggen för att jag ska komma på det ibland. Eller att jag ser dem för första gången på länge.

Något som är extra kul är att jag själv känner att jag har utvecklats. Bilderna är bättre, framförallt fotografiskt, och jag har lärt mig mycket på vägen. Visst har jag mycket kvar att lära, men det får helt enkelt ta sin tid. Det absolut bästa med det här är att andra har poängterat det. Det värmer.

Jag och brorsan har ju haft lägenheten för oss själva hela helgen. Vi har inte grälat alls, vilket annars är standard så fort föräldrarna ger sig iväg. Vi har ätit tillsammans, lagat mat åt varandra och haft lite allmän kvalitétstid. Det har också värmt mycket. Framförallt har han ställt upp för mig då det behövdes (dvs paniklaga mat på lördagkväll och diskat efteråt). Föräldrarna är nu hemma och livet återgår till vanliga gängor. Fast någon stenfast vardag kommer det dröja innan jag har igen. Fast just nu är det inget som jag saknar. Jag gillar friheten med ansvaret som jag har nu, möjligheten att ge mig i kast med sådant som intresserar mig, även om det tar mycket tid och är obetalt. Just nu är det precis vad jag behöver.

Jag gillar bildarkiv

Jag hittade ett par gamla bilder, från våren 2007. Det här var dagarna efter jag hade fått min systemkamera, och jag smög runt i lägenheten i Åre och njöt. Jag njöt av ljudet av slutaren, av kamerahusets bekväma tyngd i handen och av färgspelet i bilderna. Vad som helst var plötsligt värt att fånga på bild. Att hela lägenheten lystes upp av vårsolen som strömmade in genom fönstren gjorde inte saken värre.

När jag tittar på dem idag kommer jag att tänka på Åre. På de underbara sängarna, de välbekanta backarna och pisterna, ibland till och med liftvärdarna, och stämningen. Lugnet, myset. Framförallt dagarna fram till annandag jul, innan alla ‘extrema’ party-människor kommer. När det är familjer och kompisgäng som åker upp för att åka skidor, för att njuta av backarna, för att stå i pisten från start till slut. Att trycka på, att känna accelerationskraften i svängarna, känna hur skidorna skär snön och, med lite tur, få ett och ett annat åk i pudersnö. De åken som är på morgonen, med ett tunt lager puder på räfflorna från pistmaskinen. Det är njutning.

Goda besked

Åh, vad jag älskar när saker flyter på. Och vad underbart det är med goda besked. Ibland kan jag inte annat än garva åt att allting går rätt, men det är fullkomligt fantastiskt.

Jobbsöndag

Kvällar efter jobbet innehåller nästan bara extremiteter av känslor. Antingen är man helt slut och därmed bra deppig eller så har man absurt mycket energi och springer runt som en vettvillig. Just nu är det däremot en annan stämning. Jag känner mig vimsig, vilsen och undrar vad det är som ska hända härnäst, egentligen. Även om jag har en bra uppfattning om vad som bör göras så snurrar allt bara runt, suddas ihop till bilder som består med av spektran än ordentliga konturer och beskrivs nog rätt bra med organiserat kaos. Eller snarare confused, but on a higher level.

The curious incidents with the dog in the night time

Det här har varit en märklig vecka, men ändå inte. Det är nog mest mitt sinnestillstånd som har skilt sig från de tidigare. Det är lustigt vad livet tar för svängar, vilka besked man möts av och vilka som hör av sig eller vilka man själv tänker på och hör av sig till.

En olycka kommer sällan ensam brukar det kallas, men vad jag uppfattar det som så kommer även framgångarna i par eller grupp. Troligen beror det helt enkelt på att man är olika benägen att upptäcka det ena eller det andra.

Jag inser ofta när jag skriver att det är väldigt mycket klyschor. Men jag finner ändå att klyschorna har sin charm, sin betydelse, och att man aldrig riktigt kan förstå dem förrän man har upplevt dem själv. Klyschorna lär existera och vara just så klyschiga av en anledning, någon gång måste de ju förekomma och det måste vara något som känns något så när realistiskt (de är trotsallt ganska glorifierade, men hur ska man annars förmedla det?). Jag tror på klyschor när jag känner för det, omfamnar dem när de attraherar. Annars är de fantastiska måltavlor för ilska.

Videotips, för den CERN-intresserade.

Regndroppar mot ansiktet

Under hela dagen hade alla pratat om vädret. Någon jublade på Facebook över solen. Mamma avslöjade efter ett morgonmöte att den hade kikat fram. Cicci nämnde den också - som konstrast till regnvädret som var när hon kom. Alla pratade om solen som kommit och gått, om hur trist det var med regnet och att det grå vädret varat för länge nu.

Jag hade suttit inne hela dagen. Suttit inne och avklarat punkt för punkt av min att-göra-lista. Tillslut blev jag nojjig. Jag hade knappt tittat ut genom fönstret under hela dagen. Drog på mig ytterkläder, struntade i handväska, och klev utanför dörren. Det stänkte några droppar, men det störde mig inte. Snarare var det skönt att känna hur de prickade ner ansiktet, att höra dem landa på jackan. Regn är trist, grått och kontrastlöst. Men just då stod det i vacker konstrast till den tempererade, ljusa lägenheten. Regn är inte så dumt, inte ens när det går in på femte dagen. Det beror bara på sinnesstämningen.

Ytligheter

Man har vissa perioder då man tänker mer på det ytliga. Det kan vara allt ifrån vilka anteckningsböcker man drömmer om att få skriva i till vilka outfits som finns att tillgå för vardag och fest. Jag och Mamma åt lunch på stan, och avrundade med att kolla i ett par butiker. Inne på Akademibokhandeln gick jag och strök över filofaxernas skinnpärmar och suktade över block från Whitelines. Jag har länge tyckt att just Akademibokhandeln har ganska tråkigt och smalt utbud av anteckningsböcker, men på deras flagship store hittade jag en riktig guldgruva. Drömmande fingrade jag på ett anteckningsblock med svart skinnpärm som skulle fungera väldigt bra som idébok. Jag vet inte riktigt varför, men jag har fått en riktig fäbless för anteckningsböcker. Ofta har jag en idé om hur jag vill att de ska se ut i förväg, sen ränner jag runt hela stan på jakt efter dem. Överallt möts man av de lyxiga Moleskine eller vackra Paperback(tror jag de heter) som man gärna skulle kasta sig över, trots att de inte uppfyller alla krav och plånboken inte klarar av det.

Efter träningen har trenden fortsatt. Jag har putsat skor och fick också ett plötsligt infall att prova klänningar. De närmsta veckorna har jag middag/mingel att gå på och jag gillar att i förväg bestämma vad jag ska ha på mig. Jag plockar fram två av mina favoritklänningar. I tur och ordning provar jag dem, letar runt lite i smyckesskrinet efter passande accessoarer och sticker fötterna i ett par klackskor. Jag tittar i spegeln. Klänningen har visserligen ganska långa ärmar, men de ger endast ett skenheligt intryck av att klänningen ska vara prydlig. Den är definitiv av den kortare typen, utan att vara jobbigt högt skuren. Urringningen däremot. Jag vet inte hur mycket andra tänker på det. Jag tänkte inte så mycket på det vid första anblicken. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att det bara var att välja underkläder med omsorg. Denna klänning har jag använt många gånger. Den passar de flesta gånger. Det enda jag nu saknar är de skyhöga Jimmy Choo-skorna jag provade på H&M idag. De kommer döda fötterna. Man kommer frysa. Men de är också riktigt snygga, har en förvånansvärt snäll vinkel med tanke på stiletten och lyfter figuren. Säg vad ni vill om att ens tycke om vad som är snyggt eller inte är baserat på samhällets könsroller, det bryr jag mig inte om. De är snygga. De förlänger benen. De kan lyfta självförtroendet till nya höjder.

The Rydberg Tribune pennfäktar

Jag följer min gamla gymnasieskolas inofficiella skoltidning, The Rydberg Tribune. Det är en tidning med artiklar som verkligen får mig att vilja återvända. Förmågan att vända och vrida på saker så att det som skulle kunna presenteras väldigt kort och simpelt istället fylls ut till en välskriven och underhållande text. I ett av deras inlägg på "Chique"-sidan blommar det upp en intensiv debatt om vad som är definitionen på en man och huruvida modesidan och tidningen är ensidiga eller inte. Det är en konversation med fulla namn utskrivna, konkreta exempel när den väl kommer igång och en efterfrågan av konstruktiv kritik så att tidningen ständigt ska förbättras. Kommentarerna är långa och även i dessa (eller, majoriteten av dem) fortsätter i samma stil som artikeln.

Kalla det snobberi om ni vill. Jag gillar det. Jag saknar det. Jag ler när jag läser det. Just detta lilla ordtrollande påmindes jag av när en god vän skrev en kommentar på allas vårt Facebook. Något som skulle kunna kallas att man gör meningen krångligare men som mest gör det hela snyggare, smartare och stiligare. Det står i bjärt kontrast till det jag matas med på syntaxföreläsningarna: "Someone should kick George." Jag vill tillbaka till dit. Vill tillbaka till miljön, till människorna och viljan att prestera. Och dit ska jag, var så säker.

Amatör på egna ben

Jag ville skriva ett klyschigt inlägg om vad Fäkt[foto]bloggen betyder för mig. Men jag vill inte riktigt sätta ord på det, inte idag. Jag vill behålla det för mig själv just nu, i den lilla sköra bubbla. Anledningen till att jag helt out of the blue ville återvända till ämnet var detta blogginlägg. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Jag skulle gissa att jag, om det nu är så att jag är nominerad tillsammans med över 500 andra, faller bort ganska tidigt i urvalsprocessen. Men likväl betyder det. Någon har uppmärksammat bloggen, trots att den är så vansinnigt nischad. Någon har velat lyfta fram den. Oavsett vart det tar slut har de raderna han (jag gissar att det är en han) skrev betytt otroligt mycket. Denna gång är det faktiskt tanken som räknas.

För mycket kaffe

Vi sitter i mitt kök, med pappren utspridda över hela köksbordet. Alla har varsin kaffekopp och sitter och stirrar ner på de svarta figurerna som dansar framför ögonen. Auxiliary verbs, nouns, prepositional phrases, premodifiers och complements varvas om vartannat och jag försöker desperat få grepp om det. Efter ett tag blir jag rastlös och klarar inte av det längre. Framförallt känner jag mig vansinnigt ointresserad av att lära mig om hur språken har växt fram, hur man lär sig ett andra språk och yadda, yadda, yadda. Värst är det när man sätter sig, med fingret mot struphuvudet och säger högt för sig själv: "ffffffff, vvvvvvvvvvvv, fffffffff, vvvvvvv, fffff, vvvv, ffff, vvv". Jag har tenta på torsdag, för den som inte hängde med.

Äntligen

Jag ville skriva något bra, vettigt och lättsamt. Men jag har ingen inspiration. Lättnaden efter de senaste dagarna är så omfattande att jag stängt av allt vad produktivitet heter. Fullt medveten om att jag har en oplanerad helg framför mig känner jag mig redo att omgående ta nya tag, om än i ett inte lika högt tempo för att verkligen få helgkänslan.

Lugn. Rofylld. Lite fundersam.

Mängdlära

Vem rakar barberaren?

I en stad finns endast en barberare. Han rakar alla dem som inte rakar sig själva (men han rakar inga andra). Rakar barberaren sig själv?

Tankar som knackar på dörren

Jag känner mig helt slut. Utslagen. Halvdöd. Trött. Jag gjorde upp veckans tidsschema när jag stod på jobbet, och än en gång bannade jag mig själv för att jag ger mig in på så mycket. Jag vet vad det är jag behöver fixa. Sen är det söndag kväll, efter jobbet. Det är en speciell känsla, ganska nollställd. Jag längtar efter en hemmakväll ensam, i tom lägenhet, med film och några godisbitar. Eller lugna juldagar i Åre där man åker skidor på dagen och sen segar i lägenheten eller strövar runt på byn och bara njuter av att vara. Det längtar jag efter just i detta nu. Framförallt en kväll för mig själv i en mörk och tom lägenhet. Vet inte riktigt varför egentligen. Självständigheten gissar jag.

Hösten är vacker (men ganska kall)

Sry, den är jättetråkig i litet format... Klicka på den så blir den större!

Amerikanskt i Boston.

Jag är jätteglad. Man skulle nästan kunna tro att jag är onykter, men jag har inte druckit en droppe alkohol. Jag tror helt enkelt att det beror på att jag har haft en bra dag. Den började bra, blev ännu bättre, fortsatte bra, och slutar bra. Har varit på MIT föreläsning idag. Skulle egentligen vara på två och besöka MIT Museum däremellan men det blev inte så. Första var inställd, och då jag egentligen skulle varit på museum fick jag möjlighet till att gå guidad tur bland laboratorierna. Jag blev jätteglad på matteföreläsningen då jag insåg att jag faktiskt kunde hänga med i svängarna i viss utsträckning. Hade på vägen blivit kompis med Jared från Oklahoma också och tillsammans satt vi där och var "confused, but on a higher level".

Nu på kvällen var jag och Pappa på ett riktigt amerikanskt ställe med hamburgare döpta efter kända personligheter eller andra saker. Pappa beställde in Mrs Michelle Obama (hot and spicy) medan jag satsade på The American Idol (even Simon would love this). Om man vill kika på menyn, vilket är ganska kul, hittar ni den här. Vi avrunda det hela med att gå till ett litet ställe runt hörnet och köpa Frozen Yogurt with two toppings. Mycket gott alltihopa och det hela kändes bra amerikanskt.

Jag är fortfarande jätteglad och sprallig. Jag skulle egentligen vilja stanna längre i Boston, jag gillar staden. Förhoppningsvis så återvänder jag. Jag satsar på att återvända.

Far och jag

Jag och Pappa at middag pa rummet idag. Till efterratt hade vi kopt Ben&Jerry's med smaken "S'mores". Vi har under var tid lyckats lagga vantarna pa tva plastgafflar, tva plasskedar och en plastsked. Pappa har dessutom fatt tag pa en riktig kniv! Alltsa, vi tog kniven, skar upp glassen med den och la i glasen som vi tog fran badrummet. Sedan satt vi och smaskade i oss med vara plastgafflar. Guld! Det ar jag och Pappa pa besok i USA det.

Small update

Jag har köpt fotoböcker för över $50. Jag har plåtat Harvard Fencing Teams träning och käkat middag med några av dem. Nu roas jag över Karl som inte vågar ta bort musen som fastnat i råttfällan på hans rum. Jag lever, har det bra och upptäcker mkt. Over and out!

Landet 'over there'

Imorgon lämnar jag Sverige för en vecka och korsar Atlanten. Jag har inte greppat det ännu, trots att väskan är packad och vi har ett detaljschema för dagarna där. Det är så otroligt främmande. Så svårt att föreställa sig något mer än flygloungerna och en stad som eventuellt påminner om brittiska Cambridge. Har jag nu fått med mig allting, det är ingenting som jag har missat? Den ständiga frågan. Det ska bli spännande. Jag ser fram emot att resa. Och att resa med bara Pappa. Vi gjorde några små utflykter i London bara vi två, och jag uppskattade dem verkligen. Det är de stunderna jag inser att jag verkligen är hans dotter.

Hejdå Sverige. Good morning America.

Taken out of the blue, nästintill

Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att göra sin födelsedag till en stor grej egentligen. Jag har nog aldrig riktigt lagt ner jättemycket kraft på den heller. Dessutom ligger den så snyggt i slutet av då alla ändå har så fullt upp att det nästan känns bökigt att fira den med dunder och brak. De passerar inte obemärkt förbi, men det är oftast en vanlig vardag med lite extra krydda. Ungefär.

Okej, det kanske inte alltid är så. Födelsedagarna blir väl vad man gör dem till och jag bryr mig inte tillräckligt för att haussa upp det. Jag tar med glädje emot alla grattis och ler för mig själv, men vågar inte uppmana folk att uppmärksamma mig. Nästa födelsedag kommer inte bli en vardag. Det tajmar perfekt med Lundakarnevalen. Det som skrevs upp först i kalendern när den inhandlades var "Lundakarnevalen", stort över tre dagar. Mamma kikade över axeln och frågade om jag verkligen skulle åka. Självklart! Inte vill jag missa ännu en karneval. Och det är inte så dumt att fira 20-års dagen med "tre dar i maj är det partaj med sju orkestrar" och röja med en hel studentstad. När jag ser på det nu, drygt ett halvår i förväg, så lägger jag större vikt vid Lundakarnevalen. Födelsedagar återkommer varje år, Lundakarnevalen bara vart fjärde.

Inne i en nörderivåg utöver det vanliga

Emma, efter dagens träning: Det går så bra för dig just nu!

Eh, ja. Precis. Just det. Det går bra för mig. Det gör det. Men. Vad gör man nu? Allt kan ju inte gå bra. Det måste vara något som inte flyter smärtfritt. Jag i princip bara väntar på att någon bomb ska falla, att något inte ska gå bra. Visserligen så flyter inte allt perfekt, det vill jag inte påstå, men det är mycket som går rätt. Dessutom känner jag mig effektiv, att jag klarar av många små uppdrag nu när jag väl har kommit igång med det. Och mina prioriteringar känns vettiga och har bra motiveringar. Så... Vad är det jag har missat?

Du ska nog inte tänka så mycket. Du trasslar in dig då.

Det vara Sara som skrev det. Kanske borde skänka det en extra tanke medan jag plöjer vidare.

Igår låg jag och funderade på hur det skulle vara om jag kom in på MIT. Att på π-dagen få beskedet. Jag såg framför mig hur jag bokstavligen skrek rakt ut. Hur jag jublade. Gjorde glädjedansen. Och blev så otroligt stolt över mig själv. Oddsen är visserligen inte på min sida, ca 150 av 3000 internationella sökande kommer in. 1 på 20. Men man kan alltid drömma, hoppas, tro och göra sitt absolut bästa.

Christophe Mae

Parce-qu'on sait jamais

On regard vers le haut

S'il y a un après

Au moins sauver sa peau

Låten

Submitting an art portfolio

Jag kommer söka en skola i USA. När man söker till USA kan man på ett helt annat sätt arbeta för att visa upp sin mångsidighet -man gör allt för att kunna komma in. Därför kommer jag skicka iväg ett portfolio. Sitter nu och försöker välja ut bilder och märker till min förvåning att det var mycket mer känsloladdat än jag väntade mig. Att skicka iväg 8-12 bilder till andra sidan Atlanten till folk som kanske aldrig ens kommer se mig känns otroligt utelämnande. Att ens sätta sig ner och kolla igenom kandidater berörde fler sinnen än jag förväntade mig. Det kan också bero på att jag är trött, men ändå. Hur vet jag vilka bilder som kan hjälpa mig och inte enbart är laddade med känslor pga personliga minnen/relationer? Jag kan inte göra mer än mitt bästa, som det är nu.

På väggen på mitt rum har jag en stor fäktaffisch hängande, från VM i Turin 2007. Mamma var där och kollade och tog hem den till mig. Om jag nu ändå är igång och beställer bilder ska jag nog välja ut ett par egna bilder att sätta i den ramen istället. Det blir del två i projektet.

...there is nothing so noble as baldness

Känslan av att befinna sig i nålens öga. Det är en tidvis förbryllande upplevelse. Man är fullt medveten om att man har massor att göra, att man betar av saker allteftersom och att hela världen snurrar med en hiskelig fart, men runt en själv är det stilla. Man stressar inte upp sig när man tror man ska göra det, utan istället precis innan. Nu i helgen har det många stora grejer inbokade. Jag har fruktat helgen och kallat den min Helveteshelg. Nu har den varit här, och snart är det över. Och jag, jag har varit någon annanstans. Jag har gått på autopilot men ändå varit på plats.

Natten mellan lördag och söndag vid 01:45 hände något som nog visar helgen i ett nötskal. Jag vaknar till och känner hur medvetandet gradvis återvänder. Jag finner mig själv i fart med att svara på ett sms, ett sms som jag senare inte kan hitta i inkorgen. Jag upptäcker att jag har ett sms som jag inte har läst och att jag har ett missat samtal. Till min förvåning ser jag att det missade samtalet är från bara några minuter tidigare. Fortfarande inte helt vaken skickar jag iväg två sms till och kommer sen ihåg att stänga av mobilen innan jag somnar om. När jag åtta timmar senare vaknar är min första tanke "var det en dröm?" Jag mindes allt så klart, tankegångarna och kunde se det framför mig, men det kändes så främmande ändå. Men jag gjorde det. Medvetet, men på autopilot. 'Helveteshelgen' i ett nötskal.

En morgon i oktober

Det är en vacker, stilla höstmorgon. När jag kommer upp ur tunnelbanan möts jag av en klarblåhimmel, sol och grönska. Löven sitter fortfarande kvar på träden och flera av dem har övergått till olika nyanser av rött. Jag blir alltid lika berörd av höstens färger och hur de framävs av ljuset, det är så vackert.

Såhär vid elvatiden på morgonen är det inte många som rör sig på universitetsområdet. Det är lugnt och tyst, luften är klar och uppfriskande. Solen har legat på tillräckligt länge för att det inte längre ska vara iskallt men fortfarande tillräckligt svalt för att ge en lätt krispig känsla. Lugnet och luften bidrar till en harmoni och jag avundas de studenter som sitter på en bänk och njuter av ögonblicket. Det är en vacker höst vi har i år och man kan inte göra annat än att njuta.

a penciled message in anonymous hand: I think of you.

Jag sitter hopkrupen i soffan med en bok. Från köket letar sig välbekanta dofter som skvallrar om den stundande middagen, dofter jag gillar. Läsningen går långsammare än jag tycker den borde göra. Troligen beror det på att jag är trött och ovan att stryka under i texten när jag läser en roman. Jag tillåter mig en paus i läsandet och går ner till rummet för att inte lockas alltför mycket av middagens dofter.

Det är släckt på rummet. Jag låter det vara så och sätter mig en stund och kollar på höstmörkret utanför fönstret. Jag låter det omsluta mig och känner den ruggiga kylan krypa in genom små, små glipor. Trots att det är ganska dystert har det ändå sin charm. Det går väl med sinnesstämningen i boken och den jag själv befinner mig i.

Jag tar ett djupt andetag och reser mig för att återvända upp. Det enda jag kan göra under den kommande veckan är att ta en sak i taget och bocka av uppgifterna på listan en efter en. Bygg upp struktur, använda mig av rutiner och följa schema. Det blir en bra övning i prioriteringar.

(rubriken är ett citat från boken, Housekeeping av Marilynne Robinson)

Google Wave

Det är ett tag sen jag hörde talas om Google Wave första gången. Det var Calle F. som berättade om det och han var redan då såld. Jag tänkte inte så mycket på det alls utan lät det helt enkelt flyga förbi. Nu har Google haft sin demonstration av det, vilket jag fick reda på genom det underbara verktyget Twitter. Det kom snabbt upp bland "Trendy Topics" så jag gjorde bästa möjliga: Google:ade på det. Kom fram till deras demovideo och reagerade på att den var 1:20 h. Det är långt. Tänkte att jag skulle se ett par minuter för att upptäcka vad det var och sedan göra annat.

Det funkade inte så. Jag är fast. Det är en grym sida som helt enkelt har tagit det bästa från alla världar och samlat till ett ställe. Att de som presenterar verkar som otroligt sköna människor gör inte saken sämre. Jag är absurt imponerad. Lägg till att jag är intresserad av kommunikationskanaler på internet och IT-branchen.

Under den senaste tiden har det blivit att jag har funderat mycket på vad jag vill. Jag har kollat på hur det skulle vara att jobbat på Google och träffade på en i Wien som gjorde det. Jag blir bara mer och mer intresserad för var gång. Google är det enda företaget som har gett mig en längtan att vilja jobba för dem. Google is your friend. Det blir inte mer komplicerat än så.

Den värmande höstsolen.

Jag var glad när jag gick Grev Turegatan ner. Njöt av solen när jag svängde in på Strandvägen. Log för mig själv. Det var en bra dag. Jag promenerade, vädret var vackert och jag skulle träffa Sanna för picknick. Jag hade på någon vänster lyckats plocka fram flera av mina favoritbasplagg och ändå lyckats känna mig stylad.

I morse hittade jag en gammal oavslutad virkning och jobbade lite med den medan jag väntade. Vet inte hur bra den är egentligen, men känns dumt att bara låta den vara helt. Är lite sugen på att köpa ett klarrött garn och försöka sticka en halsduk, men vi får väl se hur det blir.

Insikt

Johanna frågade idag om jag inte tyckte det var skönt att ligga ett år före henne, nu när hon går igenom allt med uppdaterad projektplan osv. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare, egentligen. Jag ogillade inte gymnasiet, tyckte det var rätt schysst. Det höll mig sysselsatt och jag gjorde mycket annat som jag gillade. Å andra sidan är det faktiskt inget jag saknar. Alls. Jag trivs ändå ganska bra med den vardag jag har för tillfället, även om det ofta känns ganska luddigt med vad som är helg och vardag. Men det var ganska trevligt att komma på det.

Kastanjer bland löven

Vissa saker minns man starkare än andra. En av de saker jag minns är fritids under lågstadieåren vid den här tiden på året. Så fort kastanjerna började ramla ner från träden tillbringade vi eftermiddagarna i parken med all samla ihop dessa i stora sopsäckar. Jag kan se framför mig hur fritidsledare Peter har Morten på sina axlar för att han ska nå att plocka ner några; de kunde ju vara så mycket finare om man tog av det gröna skalet än om man hittade de på marken. Kastanjerna vi samlade ihop delade vi sedan lika mellan oss. Man la den fyllda sopsäcken på golvet i kapprummet, satte sig i en cirkel runt den och så fick man ta en var, i tur och ordning, tills de var slut. Mot slutet av varje kastanjesäsong hade jag en hel egen samling hemma och ibland envisades jag med att behålla ett par av dem. Oftast slutade det med att de låg i min låda.

Jag kom att tänka på det här när jag promenerade genom Humlegården idag och såg några kastanjer på marken. Varje år när kastanjerna kommer tänker jag på det. Varje år ser jag framför mig hur Morten sitter på Peters axlar och sträcker sig för att nå upp. Hur jag och Mathilda springer runt i Tessinparken och letar bland löven. Det minnet har etsat sig fast.

Nya ansikten

På bänken i fäktsalen var det fullt med, för mig, nya ansikten. Killar i åldern 12-13 år som precis blivit uppflyttade. Jag utmanar en av dem som startar en vild protest. "Neeeej, jag är skitdålig! Du vill inte fäkta mot mig. Fäkta med honom istället!" Han puffar upp sin kompis som även han är motvillig; "Neej, jag är ju ännu sämre!" Efter lite övertalning kommer i alla fall första killen upp. Han börjar med att säga något i stil med "Men, har inte du varit på VM? Varför tränar du nu?" Killarna hade på någon vänster fått för sig att jag, och Erika framkom det senare, tränade inför VM. Anledningen är fortfarande väldigt oklart. Jag vet inte om jag ska skratta åt det eller ta det som en komplimang. Jag satsar nog på det senare. Efter matchen föreslog jag att vi skulle köra en femma varje träning. Han förstod inte riktigt poängen i det, men verkade inte protestera lika mycket längre.

Nästa kille som skickades upp gjorde korstecken innan matchen. Han tyckte att utmaningen med en femma per träning verkade väldigt läskig och onödig. Tredje grabben vägrade. När hände detta? När blev jag den gamla tjejen man inte riktigt hade koll på? Jag försöker snacka med killarna (det är inga nyuppflyttade tjejer). Vissa verkar tycka att det är kul och börjar själva att utmana mig och snacka. Andra är först lite skeptiska men verkar sedan uppmuntrade. Ytterligare andra flyr så fort som möjligt, tycker att det är alldeles för läskigt. Det blir spännande att se hur läget är om ett halvår. Jag kommer, oavsett de vill eller inte, fortsätta att utmana dem. Det var det jag saknade när jag flyttade upp.

The Unlooked for.

Min första tanke efter att ha suttit fem minuter på dagen seminarium var att jag hade valt fel grupp. Jag har haft flera otroligt bra föreläsare, men det verkade som att jag hade lyckats få de tråkigaste lärarna i seminariegrupperna. Dock fick denna åsikt ändras allteftersom Proffessor Fawkner fortsatte. Han var otroligt duktig, hans utlärningsteknik verkar kunna passa mina arbetsformer och det om ska gås igenom känns interessant och relevant. Delkursens tema är det jag gillar bäst: The power of things that enter your life without being looked for, simply for that very reason.

Poetry

Då vi stod utanför föreläsningssalen idag under rasten kände jag mig nyvaken. Jag hade inte sovit på föreläsningen och det hade inte varit svårare än förvänat att gå upp på morgonen. Nej, föreläsaren var så bra att jag hade gått in i någon slags trans. Ungefär som om man läser en bra bok, eller lyssnar på en ljudbok. Det var en helt ny, och mycket uppskattad, upplevelse.

Inställt

Det blir inget mer sportplåtande den här helgen för min del. Jag orkade inte åka ut till Bosön och kräla runt bland människor jag knappt visste vilka det vara, känna mig lätt stressad och väldigt trött. Så jag stannar hemma. Det känns bra. Ska försöka redigera gårdagens bilder och prep:a veckans blogginlägg. Och så ska jag och Pappa kolla på resedatum för att åka till USA. Det känns som att jag gjorde rätt val, helt klart.

Väderomslag

Det börjar verkligen bli kallt ute nu. Satt med ett par tjejer jag hängde med framförallt i högstadiet och snackade på en uteservering. Lurigt nog hade de element ovanför borden, så man tänkte inte riktigt på hur kallt det var. Förrän vi gick till tunnelbanan. På den korta sträckan fick jag en riktig känsla av bitig höst/vinterkyla. Det var inte längre att luften bara var ruggig, utan det var bitit. Det första jag gjorde när jag kom hem var att myta till mjuksbyxor och en varm kofta.

Nu, efter en kopp te känns det lite bättre. Men det är ändå något som inte blir riktigt rätt. Jag vill inte upptäcka det på det här sättet. Jag brukar inte vara den som drar på mig "mjuiksar" så fort jag får chansen. Omslaget kom så plötsligt. Jag har fortfarande inte vant mig. Kan det inte vara sensommar/tidig höst ett par dagar till?

Romantik

Så romantisk har jag nog aldrig sett dig!

Det är Mammas reaktion när jag kommer upp för trappan. För några år sen sa hon till mig att jag inte skulle glömma att "bejaka din kvinnlighet". På den tiden gick jag gärna osminkade med baggyjeans, collegehood, gympaskor och enda acessoar var en klocka som alla tyckte såg ut som en pulsklocka. Jag tror att det delvis var min egen "revolution" mot att fixa sig jämt och ständigt. Dagens outfit står i en viss kontrast. Med tajta jeans, skirt rosa klänning, ett långt halsband och Mammas gamla klocka. Ibland är det intressant att se hur det ytliga förändras.

Höst

Det ligger höst i luften. 20 grader ute är inte längre lika varmt. Temperaturen faller snabbt när molnen väl drar in. Ljuset och luften har förändrats. Det är ruggigare. Ljuset är kallare. Det händer varje år. Varje år kommenterar man det. Nu ändras vädret.

Även om temperaturen inne på rummet är ungefär densamma tack vare element och allt vad det är så drar jag på mig en kofta. Fast jag har inte så mycket emot väderomslaget just nu. Det är lite mysigt ändå och så länge det kommer ett par sådana där otroligt vackra, lite bitiga men färgglada, höstdagar kan jag stå ut med det.

Fotografi.

Jag har på sista tiden flera gånger upptäckt mig själv med att tänka fotografiskt. På stan kan man helt plötsligt reagera på någon som gick förbi; inte för att personen var otroligt snygg utan snarare för att hans eller hennes utseende var intressant. Jag kan stanna upp och titta på myllret och se en komponering med den stora luddiga massan som omringar mannen med skylt om stans bästa pizza. Eller som idag, när jag låg på mattan i fäktsalen och vilade mellan två omgångar situps. De enda som fortfarande stod på pist var Emma och Robin. Från min vinkel passade det sig väldigt bra att dela upp bilden med tredjedelsregeln. De ute i vänstra kanten, i övrigt den tomma fäktsalen med affischer, öppna dörrar och de smutsiga, mjukt rostfärgade golvet. Jag kommer att tänka på den nya bylinen till Fäkt[foto]bloggen: Ögonblick ur svensk fäktning. Man kan leka ganska mycket med det. Det behöver inte alltid bara vara en attack, en parad eller en jublande fäktare. Ögonblick ur svensk fäktning för mig är lika mycket bilder som den här (tagen på en av deltävlingarna i St Erikscupen). Jag tittar noggrannare på bilderna i tidningen, framförallt de i sportbilagan. Allt detta har kommit plötsligt men det är ganska trevligt. Jag ser fram emot att komma ut på tävlingar och fotografera nu, tur att nästa är redan i helgen.

Söndag morgon

Prioritera rätt,

Alltid veta vad som ska vara nummer ett.

Disponera sin tid,

Och bygga upp sin framtid.

Rätt kläder, rätt sko

Städigt aktiv, men alltid känna inre ro.

Var dig själv, ha egna värderingar

Glöm inte att prestera och uppfylla andras formuleringar.

Leva med rim och ranson,

Allt serverat i lagom portion.

Du bestämmer själv, men börja med det här.

Röda naglar och klackskor.

Det ligger skor över hela golvet. På sängen har jag slängt ett antal klänningar. Naglarna är nymålade. Tanken är att jag äter förrätt med familjen innan jag kilar iväg för att gratta Lotten. Hoppas på att hinna träffa Sanna en stund innan vi möter upp med de andra tjejerna. Jag som under hela gymnasieperioden knappt var ute ser verkligen fram emot att klubba. Inte för alkoholen utan mer för dansandet och tjejerna. Jag har längtat efter det, det har kommit upp varje gång jag har dansat runt för mig själv.

Jag tittar mig i spegeln. Kläderna går i hösttoner, och till viss del även sminkningen. Det står i kontrast till mitt hår, som fortfarande är något solblekt. Jag tycker det är rätt kul att fixa sig innan man går ut. Fast jag tycker det är vansinnigt svårt att bestämma kläder och komma fram till hur sminket ska se ut. Sminknigen blir ungefär samma varje gång, även om den känns lite tråkigt. Jag har ett par klänningar jag tycker riktigt mycket om men som är svåra att använda till 'vardags'. Tänk vad många i-landsproblem man kan ha. Och hur mycket man kan försvåra det för sig själv.

Men det var då det!

Det här inlägget skrev jag i slutet på första ring: 2a maj 2007. Det väcker minnen.

Ett samtal, ett vrål och en tävling

- Hur länge har du fäktat?
- Sju år, och du?
- Två år. Har du varit på Gotlands lägret?
- Nej, det är nytt så det har jag aldrig. Ska du dit?
- Ja det ska jag.

Meningsutbytet mellan senioren Carl Frisell och den yngre ungdomen Lovisa fortsatte medan jag (duktigt) sopade den pist jag hade blivit tilldelad. Men jag kunde inte låta bli att le.

Detta var första fäktträningen efter tävlingen och jag kände under första matchen att jag var trögstartad och saknade bra benarbete, men andra matchen kom jag igång. Jag kopplade in mot en taggad Oxenstierna och hade i bakhuvudet en tanke på revansch och helt plötsligt så hade jag ledningen med 7-3! Just vid denna ställning började jag tänka på själva siffrorna och det var det dummaste jag gjorde under hela matchen. Han knappade in och tillslut stod det 9-9, båda var vi taggade till tusen. Ett vrål senare skakade vi hand, jag hade vunnit - äntligen! Då vi möttes på mitten med framsträckta händer så säger han "Fan, nu kommer det här att komma upp på bloggen*..."

Då jag fäktade mot Oxenstierna för kanske ett halvår sen eller ett år sen så sa han "När du vinner mot mig, då har du blivit bra. Jag är här för att utmana seniorerna och leka lite med juniorerna." På den tiden var jag nöjd om jag förlorade med 5-10. Men det var på den tiden!

------

* Jag har bloggat för klubben. Blogginläggen finns kvar, men jag är ytterst inaktiv nuförtiden.

Ett leende.

Jag måste säga att mitt humör fortfarande åker bergochdalbana, men dipparna känns inte lika djupa eller mörka som tidigare. Dessutom följs varje dipp av en mycket högre topp. Om jag känner mig lite svag ena studen, har det en timme senare hänt något som fått mig på strålande humör igen. Det kan egentligen vara vad som helst: en bra låt som kommer upp i spellistan, något trevligt på stan eller att jag bestämmer mig för något. Ofta är det något av de tre sakerna och de i sin tur ger upphov till de andra.

Förändringen kommer ofta ganska plötsligt. Mitt positiva humör märks då i att jag går och nynnar för mig själv och dansar när jag tror att ingen ser. Jag inser dessutom att det faktiskt är väldigt mysigt att gå runt på stan och se ut att vara glad och nöjd med livet. Visst, vissa människor kastar ett extra ögonkast när de går förbi men ingen verkar misstycka. Oavsett vilket alternativ så är jag för stunden för glad för att orka bry mig om något sånt. Istället fortsätter jag att le och dansa runt i tankarna.

- - - - -

Jag fick mail från MITs fäkttränare idag. Om jag kan söka på early application så kanske jag kan halka in. På MIT! Det är stort. Jag är i chocktillstånd.

Mail från Farfar: Majonäsburken och två koppar kaffe

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt 'ja'..

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras inne-håll i burken , vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.

Återställ det som är viktigast i ditt liv.. Resten är bara sand. En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.


Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Min Farfar skickar de bästa kedjebreven. Det här vill jag dela med mig av.

Mattenörd

A quiz that is to be solved in a mathematical manner entertains me. The technology's development and the penetrating power of blogs and news flows online fascinates me. Trying to understand how an electronical device is put together will hold my attention.

Så börjar mitt Personal Statement. Jag satte mig precis för att läsa igenom det och korta ner det radikalt. Jag läser meningarna och får ett plötsligt infall att det vore kul att räkna matte igen. Jag tror att Mamma skaffade mig en Matte Diskret-bok för något år sen, och att den nu står i hyllan. Mest för att underhålla min egen nördighet är jag ganska sugen på att kika lite i den...

Upptäckten av ingenting.

Jag var sjukt opepp. Packade ändå väskan, fiskade upp mobilen och satte på mig headsetet. In i spellistan, Alphabeat - 10'000 Nights - play. I samma sekund som låten drar igång fylls jag av energi och jag dansar runt lite på rummet innan jag slutligen lämnar lägenheten. På tunnelbanan står jag och ler för mig själv. Plötsligt ser jag massor av trevliga, roliga och underhållande saker runt omkring mig. Det är tredje dagen jag går runt och är glad för typ ingenting. Det är en otroligt, otroligt mysig känsla. Och jag måste spräcka hål på myten att svenskar skulle kolla konstigt på en då man går runt och ler. Visst, folk kollar, men de verkar inte vara speciellt negativa till det.

Kaffekompis.

Då jag väntade på mina kompisar igår (lördags) satt jag på trappan till Konserthuset. Det rör sig väldigt mycket folk där. Den ena intressanta konstellationen av människor efter den andra. För en stund slukades jag helt av musiken från mobilen, kameran i handen (dock sällan för ögat) och människorna runtomkring. När jag plötsligt upptäcker att Niko och Cecilia i princip står framför näsan på mig ser jag att de flinar vänligt. "Det såg harmoniskt ut. Typiskt sånt man ser på bild."

---

På jobbet idag. Vi vek servetter. Och log. Både jag och Mathilda gick och log ganska oförklarligt. Jag har under hela eftermiddagen varit glad för nästan ingenting. Kan bero på närvaron av de jag gillar, kombinerat med.... Ehm. Jag vet inte. Men det känns bra. Och vår kaffekompis kom!

Setting the scene.

Du sitter på ett café. Det är en uteservering, både stolar och bord är av trä och är litet rangliga. Gatumiljön är ungefär som den delen av Grev Turegatan som syns på bilden ovan, fast med lite touch av söder och Paris. Musiken som spelas i bakgrunden är Rose - D'autres Ailes. Du tittar på folket som går förbi: skjortnissar, latte-Mammor med sina barnvagnar eller "twenty-something" från övre medelklass. Allt är välskräddat, välsytt, noga utvalt för att matcha rätt och lite snobbigt. Du sippar på en cappuccino eller en latte och låter tankarna lysa med sin frånvaro. Att betrakta nuet utifrån och samtidigt bokstavligen leva i det, då känner jag riktigt livsnjutning.

Små stunder av riktig kvalité.

Från Bondens Marknad i Tessinparken.

Jag har hittat en ny typ av kvalitétstid för mig. Gå runt i Stockholm med kameran. Att ha den med mig. Inte tvunget känna att jag vill fota, men kunna ha möjligheten. Jag slappnar av, ser Stockholm med nya ögon och njuter. Av okänd anledning lockar Hötorget med omnejd mig mer än andra delar. Ska snart iväg för att träffa en kompis. Ser fram emot promenaden dit, musik i öronen, liv och rörelse runt omkring och kameran till hands. Just nu känns det som riktigt livskvalité.

En hjärtats angelägenhet.

Jag har under eftermiddagen varit väldigt ineffektiv. Det har varit stiltje i huvudet så till den grad att jag inte ens grämt mig över att jag har gjort något. Jag har inte kännt för att skrapa ihop tillräckligt med krafter för att ens komma på alla måsten. Så jag satt kvar. Det var faktiskt rätt skönt. Nu framåt kvällskvisten fick jag för mig att ändra lite på Fäkt[foto]bloggens utseende.

Jag ska inte dölja att Fäktbloggen betyder för mig. Jag känner en viss stolthet för den. Jag har tack vare den utvecklat mitt fotograferande, hållit en blogg aktiv med en målinriktining jag inte tidigare gjort och knutit nya kontakter. Jag arbetar med Fäktbloggen med en glädje och drivkraft jag inte gör annars. När man ska ansöka till MIT ska man, som jag skrev i ett tidigare inlägg, berätta om något man gör frivilligt på 100 ord. Jag funderade inte ens innan jag bestämt mig för att skriva om Fäktbloggen. Jag har svårt att förklara det, men det känns otroligt att ha något som ligger mig så varmt om hjärtat.

Som en öppen bok.

När jag jobbade igår fick jag ett sms av Mathilda. Hon föreslog att vi skulle gå på promenad och prata efter jag hade slutat. Jag tyckte det lät som en bra idé och funderade på vad hon kunde ha för något hon grubblade över. När vi började promener insåg jag, utan att vi hade sagt något om det, att så inte var fallet. I senaste inlägget hade Mathilda läst av något jag själv knappt var medveten om, ett behov av att prata av mig. Vräka ur mig tankar, reflexioner och idéer. Vi har känt varandra i 13 år, sedan vi började "nollan". Under dessa år har vi lärt känna varandra väldigt väl. Det märks och jag skulle inte vilja byta ut det för något.

Allt till inget.

För ett tag sen hade jag en period då allt var möjligt, då jag kunde klara av nästan vad som helst om jag bara ville. Nu har lilla svenska Jante-lagen satt in. Jag börjar tvivla på om det känns lönt att skicka iväg $70 till MIT för att sedan upptäcka att mitt resultat från IELTS eller SAT inte räcker till. Och att sälja sig i ett Personal Statement är fortfarande apsvårt. Måste däremot säga att MIT första 'uppgift' verkar ganska trevlig: We know you lead a busy life, full of activities, many of which are required of you. Tell us about something you do for the pleasure of it. (100 words or fewer

Jag går annars runt och önskar att dygnet hade fler ljusa timmar eller i alla fall att jag kunde utnyttja de timmar som finns, ljusa som mörka, bättre. I ett försök att lyckas med detta går jag nu runt med två kalendrar i väskan. Lycka mig till, antar jag.

Ett perfekt inlägg.

Natten till igår vaknade jag till någon gång. Under denna stund hade jag i tankarna ett perfekt inlägg. Jag såg framför mig hur långt det skulle vara. Jag visste vad det skulle handla om, jag visste hur jag skulle börja det, vad som skulle stå i mitten och hur jag skulle avsluta det. Det var en röd tråd, harmonisk stämning och bra ämne. Men då jag vaknade hade jag helt glömt bort vad jag skulle skriva om. Jag kunde fortfarande komma ihåg känslan, men jag kunde inte på något sätt förnimma vad ämnet var.

Två värmeljus.

Jag står längst ut på bryggan med kameran för ögat. Plötsligt hörs det ett välbekant splatt från vattnet, ett av typen då en fisk hoppar. Jag ser efter och ser en liten abborre som simmar runt. Jag följer den roat med blicken. Den hoppar igen och min lillebror kommer för att se vad det är jag fascineras av. Det tar inte lång tid innan han ser två-tre till som även de leker runt bryggan.

Det var otroligt skönt att komma ut till landet. Redan då vi klev ur bilen för att ta oss till båten hade jag varvat ner. På kvällen, efter middagen, brygger jag mig en stor kopp te och plockar fram dagboken. Ute på verandan står det två solstolar med en liten träbänk som bord emellan. Jag lägger en filt över den ena stolen, drar på mig en fleecetröja och ställer på bordet förutom tekoppen även två värmeljus. Jag kryper ihop med dagboken och pennan i högsta högg. Studerar en långben som vandrar på trappräcket och lyssnar på en mygga som surrar runt. Vinden susar i träden, på avstånd kan man höra grannarnas barn leka och innifrån hör man föräldrarna som sitter kvar vid matbordet. Det är en fantastisk kväll. Och jag var i stort behov av det.

Tankeverkstad.

Jag är en sån, precis som majoriteten av alla andra tjejer, som tenderar att överanalysera. Jag inser själv att jag inte blir mycket klokare på det, men likväl låter jag tankarna gå. På sistone har jag dock försökt hindra detta. När jag ser att mina små analysceller börjar sträcka på sig så försöker jag lägga en filt över dem omedelbart. Det är på ett sätt väldigt bekvämt, men nu börjar de bli ordentlig oreda. I hela tankeverkstaden är det fyllt av mörka filtar och under dem ligger analyscellerna och vill ut. När jag berättade för min Mor att det var ungefär lika mycker oreda i mitt huvud som i mitt rum så grimaserade hon och sa att det kanske är bäst att jag analyserar lite ändå. Jag funderar på det. Det kanske kan hjälpa mig att koncentrera mig på andra saker, eller inte. Men jag tror det.

För övrigt så är jag vansinnigt nyfiken på vem Göteborgaren (troligen fäktare) som så troget läser bloggen är. Å andra sidan kanske det är en del av Internet att jag inte ska ha stenkoll på alla...

Ännu en rutin återvänder.

Det är nya skor jag snörar på fötterna. Snörena är lite korta, men själva skon sitter bra. Jag reser mig från bänken, provar att sätta mig på huk. Den lilla klacken gör att jag fortfarande kan ha ryggen rak och inte behöver luta mig framåt. Jag börjar ganska lätt. Hukar så jag kan se mig i spegeln, och lägger händerna runt stången. En blick framåt, sen reser jag mig upp. Benen sträcks, stången stöter emot precis vid bäckenet, åker ut lite. Upp med armarna så att de tillsammans med överkroppen bildar ett Y, samtidigt som benen sjunker ner för att minimera kraftansträngningen. Med armarna sträckta och stången över mig ställer jag mig rätt upp igen. Jag tar ner och börjar om. Jag ler för mig själv, det är skönt att vara tillbaka.

Målmedvetenhet.

Jag gillar inte att känna mig ineffektiv. Jag vet att jag har massor av saker att göra, men kan inte bestämma mig för var jag ska börja, eller hur. Jag vill att allt ska klaffa, att det ska gå igenom och så vidare, men vet att jag måste göra jobbet själv. Men hur går man till väga? Hur skaffar man den där sista drivkraften och förmågan att samla ihop allt och arbeta effektivt? Målmedvetenheten i handling och inte bara tanke?

Jag går för övrigt runt och känner att jag har förändrats till det postiva, mår bra helt enkelt. Min barndomskompis och arbetskollega poängterade att jag såg ut att må bra innan jag berättat något och efter middagen hörde jag chefen säga till de andra att "Charlotte såg ut att ha haft en bra sommar". Har inte tänkt på att andra faktiskt kan märka det, men det känns ju klart positivt.

Från källare till klubb.

Det känns tugnt att trampa, kroppen är inte van. Mobilen spelar Alphabeat, jag känner hur blodet pumpar och svetten rinner. Gissar att pulsen är lite högre än vad den borde vara men kör på ändå, man får bättre samvete efter då.

I duschen studerar jag mina röda naglar, tänker på den lila klänningen och klackarna som ska användas senare under kvällen. Jag ler för mig själv. Det här blir bra.

Morgontankar.

Klockradion går igång. Jag liger slött kvar och lyssnar lite på den välbekanta jingeln innan jag vänder på mig och trycker på snooze. Utanför fönstret kan jag höra hur vattendropparna smattrar mot balkongräcket. Jag ligger kvar, vill inte gå upp. Klockradion startar igen och än en gång trycker jag på snooze. Så håller jag på ett tag, innan jag stänger av den. Regnet smattrar fortfarande och jag vill verkligen inte lämna den varma, trygga sängen. Det är en sån morgon man inte vill gå upp. Inte för att man inte mår bra eller är nedstämd utan bara för att det är skönt. Och för att man nan känna hur kylan från regnet kommer sluta sig runt en så fort man sätter ner foten i golvet. Så jag ligger kvar en stund till, jag ska bara vila lite. . .

Norr Mälarstrand, fredag morgon.

Reflexionerna från solen glittrar i vattnet. Långt ute passerar en ribbåt. En man tar en liten simtur i motströms för att börja dagen. Jag och Johanna sitter och njuter av vår franskinspirerande frukost. Det krävs inte mycket för att man ska må bra alltid. Jag och Johanna har någon otrolig förmåga att alltid vilja skapa den lilla idylliska miljön (och lyckas ofta rätt bra): God mat (hellre kvalité än kvantitet), mysig plats, rätt tid på dygnet och gott humör. Det misslyckas helt enkelt inte. Och vädret har hittills alltid varit med oss. Det är fantastistk och jag bara njuter.

Vänder på klacken.

Fingarna flyger över tangentbordet och snabbmeddelandena som skickas mellan mig och Sara är många. Jag är väldigt medveten om att det vi diskuterar är extremt, extremt onödigt och dumt och på grund av det kan jag inte sluta flina. Det är nästan så att jag vill totaländra all min planering av väska, väskinnehåll, kläder, skor och sminkning i sista sekund. Bara för att utmana mig själv, se vart det hamnar.

Det vore väl något? Att jag, helt plötsligt, skulle välja att lämna allt till de sista stressade ögonblicken. Jag undrar vad utfallet kan bli. Att jag tar något väldigt, väldigt tråkigt och enkelt eller att jag vågar lägga till lite extra, experimentera. Jag tror faktiskt på det första alternativet. Tyvärr. Men det kanske är värt att chansa?

Göm ansiktet och visa musklerna.

Jag tittar ytterst sällan på TV. Nu under friidrotts-VM är det dock flera saker jag vill se, men det kommer jag självklart inte på förrän i efterhand. Tack vare detta har jag (åter)upptäckt det fina med webb-TV. Som resultat var jag inne på tv4play, i jakt på ett av sprintkvalen. Medan klippet visas ser jag i marginalen "Logga in via Facebook för att kommentera".

Vänta nu, logga in via Facebook? Ska jag ge dem länk till min Facebooksida? Nästa klipp jag ser är det någon som har kommenterat. Man kan se en pytteliten version av profilbilden och förnamnet. Jaha, det var kanske inte farligare än så. Men då jag flyttar muspekaren över bilden kan jag plötsligt se hela namnet. Jag nämner det för Mamma och hon säger att det är ganska vanligt. Men vad hände med integriteten? Tänk om jag vill kommentera på TV4s klipp men bara kalla mig "Challe" eller "Charlotte"? Man kan visserligen på Facebook styra hur mycket man visar men det hindrar mig inte från att inte vilja lämna ut hela mitt namn. Jag vill kunna styra hur mycket jag visar från sida till sida, inte bara via Facebook.

- - -

Koeningsegg Groups säger att affären med GM om Saab Automobiles är i princip spikad. Journalister och Näringslivsdepartementet verkar inte riktigt hålla med utan väcker den ena frågan efter den andra. Det som alla grubblar mest över är den ekonomiska biten. I DI hade de en väldigt välskriven kommentar om det hela, som tyvärr inte går att länka till från deras hemsida om man inta har pernumerantuppgifter. Men att Koeningsegg Group skulle gå in med 6,5% och sedan lita på att resterande miljarder ska gå att låna in från diverse håll "på några månader" kan även jag som oinsatt förstå är väldigt luddigt. Det ska bli intressant att se vad det slutar någonstans.

Att bolla ideer

Jag jobbar med mitt Personal Statement. Jag tycker att det är svårt, men samtidigt lite kul när jag får pli på språket, på samma sätt som att skriva Personligt Brev. Å andra sidan så är detta snäppet svårare, av två anledningar:

1. Det är på engelska. Visserligen kan jag språket bra, men det är inte mitt modersmål.
2. Det är inte till svenskar. Det betyder att man måste lära sig att marknadsföra sig på andras villkor.

Det sista är nog det absolut svåraste. Mitt Personliga Brev börjar jag få rätt bra koll på med struktur, vad jag ska ta upp och hur jag ska säga det. Däremot Personal Statement. Helt plötsligt är det andra egenskaper av mig som ska lyftas fram och förklaras. För en arbetsgivare i Stockholm kan det räcka med att säga vilka skolor jag har gått på så drar de resten av slutsatserna; nu ska jag istället på ett proffisionellt och positivt sätt måla upp den allmäna bilden av dem. Som tur är har jag min Pappa. Han har jobbat mycket utomlands, lyckats anpassa sitt språk och ordval att inte styras av Jantelagen och är dessutom duktig på att leta upp vad som är bra att ta med. Jag skrev ett utkast som jag var allt annat än nöjd med och satte mig och gick igenom det med honom efteråt. Vad har jag med, vad har jag glömt? Vad kan vara relevant och hur ska jag gå tillväga för att få det kort och konsist? Igår skrev jag om det. Det blev mycket bättre, språkbehandlingen höjdes ett snäpp och en röd tråd trädde fram. Eftesom jag tenderar att träna på kvällarna hann vi inte prata igenom det, men när jag kom hem låg det genomarbetat på min matbordsplats. Små anteckningar i texten och på baksidan feed back: vad var riktigt bra, vad jag ska bearbeta lite och vad jag har glömt. Det är underbart.

Det här med att bolla ideer är ganska underskattat. Flera gånger under gymnasietiden har jag bytt texter med kompisar, bett dem läsa igenom dem och kommentera. Det kan vara både från klassen, men även utomstående. Jocke och jag har blivit väldigt bra på det där med att bolla ideer. Allt från bloggdetaljer till samhällsdiskussioner och personliga brev. Nya infallsvinklar ger bredare perspektiv och kan hitta små detaljer du själv missar av att helt enkelt ha läst igenom det för många gånger. Om en nybliven gymnasieelev skulle fråga mig om tips till vad som är bra att tänka på skulle jag nog vilja betona det: våga byta texter med andra. Våga ge varandra feed back. Idag är det inte begränsat hur många som kan få de högsta betygen.

Vad man inte vill missa.

C: Läggdags strax, gonatt!
J: Va? Ska du inte se Bolt springa?
Fast det kan man iofs göra utan att vara inne på msn...

Det var dagens händelse, även om jag helt hade glömt det. Familjen samlades framför TV:n (något som bara det är högst ovanligt) och tittade på de vansinnigt musklade killarna som lätt otåligt väntade på att få starta. Även genom en kamera syntes det hur koncentrerade de var. Skakade av armar och ben, satt och fokuserade blicken mot mållinjen och gick lite av och an. När sjukampstjejerna avslutat sitt gemensamma ärevarv ökar spänningen ytterligare ett steg. Kameran filmar ur ett grodperspektiv och i alla världens soffor får man beskåda de långa smidiga benen placera fötterna på startblocken. Bakom löparen i bild ser man den övre kanten av Berlins Olympiastadio med strålkastarna och den nattmörka himlen i bakgrunden. Man kan, trots ca 110 mils avstånd, nästan ta på spänningen. Energin bokstavligen strömmar ut från skärmen.

Startskottet går. SVT:s kommentatorer pratar på för glatta livet på de sätt bara sportkommentatorer kan. Usain Bolt utklassar som förväntat, men det är något mer. Tyson Gay som kom tvåa, gör sitt livs bästa lopp på 9,71s (2 hundradelar långsammare än det tidigare världsrekordet) men han struntar i det. För mig ser det ut som att han är lite tjurig, men de flesta andra säger att han bara garvar åt vad som precis har skett. Bolt var 13 hundradelar snabbare. Han slaktar inte bara sina konkurrenter utan även det årsgamla världsrekordet. Det var historia som skrevs.

En älskad vän.

Vi går från det ena till det andra, med eller utan logisk kopplig. Praktiska detaljer och tips, rena känslofrågor och upplevelser. Ibland känns det svårt att hitta orden för känslan, men då har den andra dem redo åt en. Vi tänker lika, resonerar lika och beter oss lika. Jag har saknat dig något förfärligt. Det kommer rakt från hjärtat, det finns ingen som du!

Känslostormar.

Jag scannade precis igenom bilderna från tågluffen, de jag har förminskat. Över mig kom en våg av längtan att åter åka ut och resa. Att rå sig själv, upptäcka nya sidor av både sig själv och världen, träffa nya människor och vidga sina vyer. Det är något speciellt med att resa. När jag ser tillbaka på resan i efterhand har jag flera ställen jag gärna vill återvända till. Wien. Zagreb. Hamburg. Sen skulle jag gärna besöka Ljubljana. Men så länge håller jag tummarna för att Pappa och jag kommer iväg till USA.

Och det blir väldigt mkt om vad jag känner och personliga tankar. Å andra sidan har jag fortfarande inte fler unika besökare än vad som går att räkna på handens ena fingrar, så jag fortsätter ett tag till.

Stå på egna ben.

Klockan är strax efter åtta när vi ses. Jag kommer joggandes, jag faller in i hans tempo. Vi tar den vanliga rundan, håller ett jämt tempo. Utbyter lite vad som har hänt sen sist vi hördes. Mina ben har tidigare kännts fullkomligt mörbultade av träningsvärk, men löpturen hjälper till att lösa upp det. Kroppen känns på något sätt renad när jag kommer in, ingen mjölksyra och fräsch morgonluft i lungorna.

Rotar fram ett par snygga, mörka jeans och drar på mig en skjorta. Ser till att det nödvändiga ligger i handväskan och ger mig av. Först fika för att skvallra med en vän, kort därefter jobbintervju. Intervjun var med min gamla barnflicka, som bor granne med oss. Hon har knappt sett mig sedan hon passade min bror och mig, för ca 13 år sen. Hon uttrycker en beundran för min målmedvetenhet, mina tidigare erfarenheter och min mognad. Trots att medelåldern på de som jobbar är runt 25-26 år (och bra akademiska utbildningar) säger hon att ett jobberbjudande inte är främmande.

Tillbaka till lägenheten. Redigera de sista bilderna från tågluffen och börja skriva tackkort. Ännu mer än igår känner jag att jag själv kan forma min framtid så som jag vill ha den och att en utbildning i åtminstone England faktiskt är något jag till stor del kan betala med egna tillgångar. Kvällen ska tillbringas på biblioteket med Pappa för att undersöka vilka stipendier man kan söka. Livet visar allar sina möjligheter och lågkonjunkturen känns avlägsen.

Formar framtiden

Det regnar utanför fönstret. Brorsan kommer in och frågar om jag inte ska göra något på hela dagen. Jag tittar surt tillbaka och menar att jag visst gör saker. På skärmen framför mig fladdrar mailen med jobbansökningar, skolors hemsidor och UCAS förbi. Varvat med Facebook och chattfönster, inte helt överraskande. Till min förvåning får jag faktiskt en del gjort. Flera mail angående jobb blir skickade, jag hittar vilka dagar skolorna kan besökas och på UCAS hittade jag matnyttiga tips till hur man skriver Personal Statement. Mitt nya block fylls allteftersom med anteckningar och jag känner plötsligt en möjlighet att faktiskt skapa min egen framtid. Att klara av det jag håller på med, även om det nu känns vimsigt och snårigt. Det går att tränga igenom och komma ut på andra sidan.

Jag ser framför mig hur höstens schema ser ut. Vardagen präglas av studierna vid universitetet varvat med extrajobb på kontor. Fäktningen håller mig aktiv och utgör inget hinder. Jag fortsätter mina ansökningar och åker till såväl Storbrittanien som USA för skolbesök. Till Storbrittanien själv, till USA med Pappa. Man träffar nya människor, lär känna ännu mer om sig själv och är glad. I handväskan ligger ständigt kalendern (min älskade kalender!), block och penna. Förutom de vanliga nödvändigheterna som plånbok, mobil och nycklar. Jag känner att jag mognar och gillar utvecklingen.

Om det verkligen kommer bli så kan jag inte säga. Fast det är en väldigt bra målbild.

Välkommen hem

Jag kliver in i fäktsalen. Låset är lite segt, men jag får upp det. Jag försöker gå runt lite för att undvika att benen blir alltför tunga av joggingturen hit. Låser upp skåpet med mina grejer. Öppnar. Jag blir stående några ögonblick, tittandes in i det välbekanta skåpet. Längst fram står nämligen tre inte lika välbekanta föremål. Någon har lagt in nya klingor till mig, vilken trevlig välkomstpresent!

Att återvända

Vi åker förbi skylten med "Välkommen till Stockholm Stad". Föräldrarna diskuterar trafikmässigt smartaste vägen till vår dörr. Jag sitter i baksätet och ser hur Rålambshovsparken, Rådhuset och Nybrokajen passerar. Det är väldigt mycket folk ute, svenskar som njuter av vädret. Jag kan inte göra annat än att le. Åh, vad jag har saknat det här! Vi rullar upp på Sibyllegatan, förbi Östermalmstorg. Några svängar senare står vi utanför dörren. Vår dörr. Det är fem veckor sen jag såg den. Fem veckor sen jag var i Stockholm. Till och med lite mer.

Familjen kliver ur bilen. Alla sträcker på sig efter flera timmars stillasittande. Det går snabbt att packa ur. Jag kommer in på rummet. Från de gula tapeterna och heltäckningsmatta hos Farfar till vita väggar och parkettgolv. Från badrum helt i rosa till helt vitkaklat. Jag är hemma igen. Det är mitt rum. Se så många grejer jag har! Så mycket kläder, så många valmöjligheter! Tittar mig i helbildsspegeln. Jasså, var det så man såg ut. Hade fått en del färg ändå, bra mycket mer än tidigare år.

38 dagar är en ganska lång tid, framförallt om det är på resande fot. Men oj vad man kan hinna uppleva mycket! Och vad man kan lära om sig själv.

Börjar kolla igenom bilderna från tågluffen. När jag kommer till Wien börjar jag le. När Budapest dyker upp på skärmen ler jag ännu mer. I kameran bläddrade jag precis förbi Zagreb och Lund. Jag tror att jag vet vilka ställen som får prioriteras när bilder ska visas. Och jag vet vilka städer jag gärna återbesöker.

Videdal

Vi sitter i solen, Farfar och jag, utanför hans hus i Videdal. Det är lugnt och stilla, då och då passerar en cyklist eller möjligen en bil. Han löser dagens korsord, jag har för ovanlighetens skull tagit mig tid att läsa. Det tysta huset, av Orhan Pamuk. Boken är trevligt skriven, ganska lättläst. Efter ett kapitel tassar jag in och öppnar en Ramlösa, det är verkligen otroligt varmt. Tur att jag snart ska äta glass.

Jag har packat ner det mesta i min backpacker-väska. Jag imponeras av mig själv eftersom det förutom den ursprungliga packningen är lite från Stockholm och några nya tillskott från Malmö. Jag tycker bättre om att shoppa i Malmö, är det inte lustigt? Ska dock bli skönt att komma hem snart. Hitta en rutin. Veta vart man har saker. Snart så lämnar vi lugnet i Videdal.

Affärsmöte

Jag och Pappa sitter på Espresso House i Malmö, det i Hansa Companiet. Vi har varsin kaffe, är nytränade och mellan oss ligger ett antal papper. Det är en karta över USA med siffror här och var och tre rankinglistor över universitet, med olika kriterier. Slutligen är det en lista över några olika amerikanska universitet och ungefärliga kostnader per år. Det är dyrt, men kan kanske vara värt det. Vi diskuterar hur man ska göra urvalet, vilka jag kan kontakta och hur jag ska lägga upp planeringen. Det kräver en del jobb, men jag känner att det ger något i alla fall.

Framförallt när man sätter igång att skriva till folk så dyker det upp någon slags nästan affärsmässig effektivitetskänsla. Det är fantastiskt hur många man kan fråga. Svenska kompisar som bott hela livet i USA. Svenskar som har flyttat till USA för att plugga. Amerikaner på plats. Eller fäktare i Schweiz. Jag undrar hur den fäktare jag skrev till kommer reagera när han loggar in och läser min fråga: Hur mycket tyska behöver man kunna för att klara språktestet till ETH? Helt out of the blue. Men så får man göra ibland, man måste våga. Och det är helt underbart!

Personligt Brev

Personligt brev skrivet och skickat till första stället. Jag tycker det är svårt att skriva personliga brev. Det känns svårt att skriva upp sig på ett snyggt och enkelt sätt. Att få det att se ut som att man har gjort så mycket som det känns att man har. På en sida. Jag tycker jag är väldigt aktiv och gör mycket. Men hur ska de stråla igenom mitt personliga brev? Hej jag tränar nästan varje veckodag, partar eller tävlar på helgerna (oftare det senare) och sitter uppe halva nätterna för att redigera bilder? Nej, det låter ju inte så bra. Proffisionellt språk, ta upp rätt saker och självklart låta föräldrarna läsa igenom det. Varför inte använda de resurser man har? Lätt är det inte, men man kan i alla fall känna sig duktig när man väl har skickat iväg det. Även om det är sent (de borde väl ta bort annonsen när tjänsten är tillsatt?).

Tillbaka uppe på cykeln.

Jag hade hittat en klänning som uppfyllde mina föreställningar på vad jag ville ha. Jag hade hittat ballerinaskor av typen jag har drömt om. Solen sken och jag plockar fram Farmors gamla cykel. Solbrillor, jeansjacka och sjal på. Trampa bort till Konsum för att köpa tuggummi. Hoppar upp på cykeln igen och trampar iväg, utan mål och utan brådska. Låter vinden leka i håret, tittar nyfiket på de bekanta husen jag passerar. Svänger av och ändrar riktning. Det är sol, lagom temperatur och Skåneblåst. Efter en månads kringresande i Europa var detta mycket välbehövligt. Känslan av att leva i nuet. Kravlöst. Fantastiskt.

Regnovader

Taget stannar, vi vet inte vad som hander. Efter ett tag kommer det en konduktor och pratar pa ungerska. Halva vagnen ar backpackers, men de lokala gor sitt basta for att hjalpa till att oversatta. Tydligen sa var det en stor brand langre fram som holl pa att slackas. Det kom upp nagot om storm ocksa. Vi visste inte hur lange vi skulle sta dar, men det var inte mycket att gora.

Tittade man ut pa molnen utanfor kunde man nastan gissa sig till att det varma vadret som nastintill har plagat oss kommer att sla om. Mycket riktigt blaser det upp ordentligt, en riktig storm. Som gradde pa moset borjade de vraka ner regn som kastades runt och jag och Estrid satt och raknade sekunderna mellan det att vi sag blixten tills mullret kom. Vi satt dar i ca 2h utan att veta speciellt mycket alls. Jag laste Lord of the Flies vilket stamningsmassigt passade valdigt bra. Det ar mycket man ska hinna se har i livet innan man dor.

Generationsbyte

Generationsbyten är något det pratas om överallt just nu. U21-landslaget har goda framtidsutsikter, framförallt då A-laget är så "gammalt". På många skolor som har varit igång längre kan man se ett generationsbyte bland lärarna, också på grund av att det är ganska skralt om lärare i generationen mellan de som nu går i pension och de som är förhållandevis nyexaminerade. På den stora fäkttävling som hölls i mars här i Stockholm kunde man också ana ett ålderskifte. De deltagande länderna får skicka sina åtta bästa fäktare och när jag krälade runt där på golvet upptäckte jag att ett par var ju nästan min ålder. Några 89:or, någon 88:a osv. Dessa var accopagnerade av fäktare som t.ex. Eric Boisse, född -72. Kanske inte låter så mycket med 16 år, men tänk er själva. 16 år längre tävlingserfarenhet, 16 år till att lära sig behärska nerver och på spetsen på plats. Det är en hel del.

Men vad har hänt med generationerna däremellan? Har de inte åstakommit något, eller smälter de bara in i någon form av färglös massa? Kanske har de själv varit i ett generationsskifte, i kretsar och sammanhang jag inte uppmärksammar? Det är mycket möjligt. Men det är intressant att följa.

Skrapsår

Det kilar en kittlande känsla genom benet. Det bränner. Det svider. Det skär till när jag försöker böja benet. Jag bokstavligen avskyr skrapsår. Att de dessutom ofta uppkommer av väldigt onödiga anledningar och tar förhållandevis lång tid att läka gör det inte bättre. Usch!

Sommarcykla

Något jag verkligen, verkligen njuter av är att cykla på sommaren. Det är en fantastisk känsla när man känner den ljumma luften smeka ben och armar, solens strålar värma och passera alla sommarnjutande människor. Jag kan få lyckorus och le stort för mig själv när jag stannar vid ett rödljus, eller få extra krafter för att kunna trampa på ännu snabbare. Många, många gånger flyger det förbi målande formuleringar av den klassiska typen. Gruset som knastrar under hjulen, solen som värmer och vinden som leker med mitt hår. Så välanvända, på gränsen till utnötta. Men när man väl upplever dem så är de oslagbara.

Det här gjorde jag idag. Fast varför skriver man om det?

Det var sommarsvalt imorse, då jag för första gången på över en vecka låste upp cykeln för att trampa iväg. Hade vaknat med en bra magkänsla efter att ha somnat i vettig tid för första gången på ett tag. Tog i lite extra när jag klättrade upp för den branta backen i Hagaparken, den som får avgöra min klädsel. Om jag anser att jag är lite svalt klädd när jag kommer ut ur dörren för att ta mig till jobbet, då har jag klätt mig rätt. Backen kändes extra bra just idag. Har inte tränat sedan helgen före midsommar och har inte cyklat sedan tisdag förra veckan. Att känna hur mjölksyran lätt kryper sig på, hur syreintaget skriker efter förstärkning och pulsen pumpar lite hårdare är något speciellt. Även om det rör sig om förhållande små förändringar får det mig ändå att le och njuta lite extra.

Ögonen är nu trötta efter ännu en heldag på kontoret, knappandes på en dator. Det är ett segt jobb. Jag sitter på sämsta tänkbara plats: där det är som svalast på hela kontoret, där alla passerar titt som tätt, långt bort från fönster och skärmen ständigt exponerad för förbipasserande. Trots det inser jag själv att jag har det ganska smutt. Jag har fått jobbet serverat på guldfat tre somrar i rad, det är vitt, det är schysst betalt och är helt okej om än vansinnigt tråkigt. Vi är denna vecka ett gäng på 7 pers som sommarjobbar. 6 av oss äter lunch tillsammans (den sista vet vi inte varför han inte vill, han verkar inte ens äta lunch), oftast ute i solen. Det kunde varit värre.

Jag har slappnat av ordentligt ikväll för första gången på ett tag. Åt min middag bestående av ganska tråkiga rester ute på balkongen. Njöt av den ljumma kvällen, läste senaste numret av Damernas Värld som vi plockade upp på väg till London och toppade det hela med glass. Det var skönt med lite lugn, bara sig själv att rå. Visserligen älskar jag min familj och stortrivs med dem men jag har alltid haft ett behov av lite ensamhet.

Jag har de senaste dagarna haft mängder av tankar som har snurrat runt. Vad som ska fixas före tågluffen, hur jag effektivast förbereder utbildningsansökningar till utlandet och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa innan jag reser iväg. Mitt i alltihopa kommer tankar om bloggar in. Bloggarna har alltid facinerat mig och kommer troligen alltid att göra. Vilken genomslagskraft de har, vilken makt de har och vilka känslostormar de kan väcka. Vem som helst kan blogga, vilket också kan märkas på utbudet. Det som skiljer är väl framförallt vad som står i bloggen och hur välskrivet det är. Alldeles för många, däribland jag, skriver iprincip bara "idag gjorde jag det här". Å andra sidan är det som läsare väldigt stor skillnad på om man skriver "Idag var jag och dansade och det var sååååå roligt! Hihi!" eller om man kan formulera sig väl och berättar målande. Jag har två vänner vars språkbehandling jag beundrar. Jing från klassen, och Joakim från fäktSverige. De känner jag ju dessutom, vilket gör deras bloggar intressantare att följa. De är dessutom sådana som även skriver ner allmäna tankar, åsikter och en form av bloggkrönika. De inläggen ger alltid extra krydda.

Då jag själv började blogga var det för att jag ville skriva ner sådana tankar som snurrade runt, eller bilder jag helt enkelt ville måla upp med ord. Jag skrev bättre då, åtminstone i förhållande till ålder och erfarenhet. Jag har tappat mycket. Bloggen blev en vanlig "idag gjorde jag det här"-blogg utan speciellt mycket dynamik. Jag tappade stinget, blev besviken då jag läste mina egna inlägg som hade känns så bra då jag formulerat meningarna i huvudet. Men det blir ju sällan lika bra när man väl skriver inlägget. Min första blogg har haft lite varierad aktivitet. Denna startade jag för att fly från den pressen jag inbillade att jag hade på 'Cactus', för att kunna skriva lite mer obehindrat. Jag är av tron att jag skriver bättre då, att jag mer använder mitt eget, vanliga språk. De du får höra om du pratar med mig, eller om du skulle komma på något sätt att läsa mina tankar. Jag är inte speciellt aktiv här, men känner heller inget behov av det. Jag har en tapper läsare som är inne varannan dag. Eller kanske är det olika varje gång, jag har ingen riktig koll. Bryr mig inte riktigt heller. Det är min blogg, för min skull. Läs om du gillar det. Eller om du orkar så långa inlägg som detta, förlåt. Det blev väldigt mycket på en gång.